
I åratal plågades Sverige av nonsensprat om värdegrund. Talet om värderingar är inte mycket bättre. De varierar och ingen kan styra andras värderingar, men därmot måste myndigheter ibland begränsa våra handlingar för att förhindra våld och brottslighet, oavsett vilka värderingar som gäller, skriver Per Brinkemo.
Vi slänger oss med begrepp men vet ofta inte vad som egentligen menas.
Ett begrepp som redan från första stund skapade ”syntax error” i min hjärna är – värdegrund.
Begreppet smög sig in i läroplanen 1994 för att sen leta sig in i både förvaltningar och företag. I princip varje organisation har tagit fram en värdegrund.
För egen del stötte jag för första gången på begreppet när jag under drygt fyra år arbetade i en somalisk förening i mitten av 00-talet i Rosengård och satt i möten med olika frivilligorganisationer och kommunala förvaltningar i Malmö stad. I början sa jag ingenting, rynkade bara pannan och brottades med vad det betydde. ”Det är viktigt att vi delar samma värdegrund om inkludering och mångfald”, kunde någon säga.
Vad är det jag inte förstår, tänkte jag. Till slut brast det för mig och jag frågade. ”Ursäkta, men vad betyder värdegrund?”
Någon försökte förklara och sa något i stil med: ”Det är viktigt att alla drar åt samma håll och tror på alla människors lika värde.”
”Jaha… men vad innebär det? Vi har en lagstiftning att förhålla oss till och… ”
Sen visste jag inte vad jag skulle säga. Jag fick inget vettigt svar men förstod att jag hade förstört stämningen.
På Malmö stads hemsida kan man läsa att: ”Värdegrunden är inte en policy eller instruktion. Den är mer att likna vid en överenskommelse mellan alla Malmö stads medarbetare. Den genomsyrar hur vi arbetar och förhåller oss till kollegor och Malmöbor…”
Ok. Men det innebär, vad?
Kommunen fortsätter:
”Jag möter varje människa med förståelse och respekt. Respekt handlar även om att visa ödmjukhet, om att vara lyhörd och att ha fokus på individen. Jag har stort engagemang och mod att påverka. Engagemang handlar även om energi, om ’det lilla extra’ och att stimulera till att våra mål nås. Jag använder min kreativitet för att skapa förbättringar. Kreativitet handlar även om nytänkande, om ta initiativ och att utveckla kvaliteten i vårt arbete.”
Där och då lade jag diskussionen åt sidan. Jag och mina somaliska kollegor hade varken tid eller lust att ägna oss åt teoretiska begreppsdefinitioner. Vi hade fullt upp och gav det lilla extra, var lyhörda för behoven, tänkte nytt och var kreativa för att skapa förbättringar i integrationsarbetet.
När jag formulerade lärdomarna i min bok ”Mellan Klan och Stat” 2014 föll nytänkandet inte i särskilt god jord. Medan föreläsnings- och samtalsinbjudningar strömmade in från landets städer var det tyst från Malmö.
Så mycket för den sydsvenska stadens värdegrund.
Ett besläktat begrepp är ”värderingar, i det här fallet svenska. I Almedalen 2016 exploderande användningen då flera av partiledarna höll tal om Sverige på ett nytt sätt. Från att det i den allmänna debatten inte hade funnits något specifikt svenskt hölls nu tal som kunde tolkas som om en uppenbarelse inträffat. Från tillsynes ingenstans, sannolikt efter att det hade blivit så överväldigande tydligt att många människor som sökt asyl i Sverige var präglade av andra kulturer med sina värderingar, pläderades för att svenska värderingar är något som alla måste omfamna. Som om man med ord kan kommendera fram andra värderingar.
Annie Lööf däremot, satte sig på tvären och hävdade att det finns universella värderingar ”som gäller över tid, över rum, över nationsgränser”, samtidigt som hon sa att ”det finns värderingar som inte ska accepteras i samhället.” (Frågan är var de kommer ifrån om det nu finns universella värderingar.)
Kan man förbjuda vissa värderingar? Så klart inte. Vi lever i en demokrati. Inte ens en diktatur kan i praktiken förbjuda värderingar eftersom det rör sig om individer och gruppers subjektiva uppfattning om vad som är rätt, fel och viktigt i livet.
Jag själv är uppväxt i en frikyrklig miljö där värderingarna skilde sig markant från majoritetssamhällets. Det gällde synen på familjen, alkohol, äktenskap, sexualitet, samlevnadsformer… Ändå var människorna i min uppväxts miljö ytterst funktionella samhällsmedborgare och mina egna föräldrar bidrog, vilket jag tidigare berättat i en krönika, till att funktionshindrade fick möjlighet till en social service som heter Färdtjänst.
Rätt värderingar kan och får inte påtvingas någon, vare sig från statens sida eller människor emellan. Det är en annan sak att lagstiftningen förbjuder att med tvång och våld framtvinga rätt värderingar. Att det överallt, oavsett vilket värderingskluster man socialiserats in i, uppstår ett socialt tryck till anpassning är en helt annan fråga.
När Ebba Busch nyligen skrev på X att ”islam måste anpassa sig till våra grundläggande gemensamma värderingar”, anklagades hon för rasism. Det är naturligtvis en lika dum som falsk anklagelse men framför allt skjuter den över målet. Jag ställer mig också frågande till vad hon menar och önskar uppnå, men av ett annat skäl än den gängse.
Värderingar är en kognitiv och emotionell förståelse av världen som politiker inte har med att göra. Det är enbart när värderingarna tar sig uttryck i tvång och våld som staten kan agera. Den kan långsamt pressa tillbaka värderingar och forma nya genom lagstiftning. Det är därför det numera finns en lag för att komma åt hederskulturen precis som staten inte tillåter sharia-lagstiftning och muslimsk arvsrätt.
En fri medborgare får ha vilka värderingar som helst, men inte bryta mot lagen. I en demokrati får man vara allt från kommunist och konservativ till ultraliberal. I en demokrati får man älska eller förakta kapitalism eller genusvetenskap, förespråka öppna landsgränser eller vara motståndare till invandring. I ett fritt demokratiskt land får man ogilla samkönade äktenskap och hbtq-rörelsen lika mycket som man får känna avsky för etnonationalister och människor med nazistsympatier. Men man får inte ta lagen i egna händer, hetsa och förtala.
Att värderingskrockar och normbrytande beteenden uppstår är en självklar och naturlig följd av politikers beslut att göra Sverige till ett mångkulturellt samhälle. Det finns inte, vad än Annie Lööf tror, några universella värderingar. När kulturer vars värderingar ser fundamentalt olika ut möts uppstår lätt friktion.
Då gäller det att hålla huvudet kallt och inte offra det bästa vi har – demokratin.
Men inte ens det begreppet tycks det längre finns någon konsensus om.
Det om något ger skäl till oro.