Mamma, 96, berättar att när hon åkte med Färdtjänst sa chauffören: ”Jag vet vem du är. Vilken ära att få köra dig!”

Hon berättar att hon på väg till affären hörde någon ropa från en färdtjänstbuss som kör förbi: ”Rut, vi saknar dig!”

Ju mer jag tänker på mina föräldrars liv desto mer fascinerad blir jag. Inte bara som de föräldrar de har varit, men vad de åstadkom i livet med små medel och svag utbildning.

1962 startade de ett företag som hette Hjälpcentralen. Pappa och mamma hade en vision om att hjälpa handikappade. De köpte en blå Mercedesbuss och började transportera människor som hade svårt att ta sig från den ena platsen till den andra. På den tiden var funktionshindrade helt hänvisade till vilja och muskelstyrka hos anhöriga som kunde lyfta dem in i en bil, för att på så sätt kunna köra dem till släktingar, bio, teater, kyrkor, badstränder…

Pappa använde sig först av en ramp som han drog fram ur bilen för att kunna köra en rullstol in i den. Det var krångligt. Han hörde talas om en ingenjör i skånska Kävlinge som på pappas inrådan konstruerade en hydraulisk lift som placerades längst bak på bussen. Pappa och mamma köpte fler handikappanpassade bussar och slet, med risk för en kraschad familjeekonomi, för att få firman att gå runt.

Läs även: Altstadt: Jag önskar mig en Hanif Bali i vänsterversion

Efter några år insåg Göteborgs Stad att Hjälpcentralens sociala service borde vara offentligfinansierad, en del av kommunens utbud. Hjälpcentralen blev Färdtjänst och pappa blev anställd som sektionschef.

Jag tänker på mina föräldrars gärning inte minst i samband med allt tal om migranter med låg utbildning som kommer hit.

Mamma är från Västerbotten, från lilla Lycksele där hennes pappa hade lanthandel och åkeri. Pappa (död 2019) var son till en målarmästare med enskild firma i Norrköping.

Mina föräldrar träffades på ett mentalsjukhus i Jönköping där de jobbade som skötare. De flyttade vidare till Göteborg efter att ha fått jobb som väktare inom kriminalvården. Det var i den staden jag och mina syskon föddes.

Mina föräldrar var inga högutbildade akademiker. De hade endast sju år i folkskolan. Ändå satte de genom sitt livsvärv avtryck långt in i vår sam- och framtid.

Hur kan det komma sig med tanke på deras få år i skolan?

Jag som, förutom journalistiken, har ägnat mig åt integrationsfrågor har ofta funderat på, i ljuset av mina föräldrars gärning, vad det är som hindrar människor att bli en integrerad del av Sverige. Ofta säger man att ett avgörande problem är att allt för många nyanlända har för låg utbildning. Jag är ganska säker på att det är en avgörande faktor.

Läs även: Åberg: Sverige – ett land utan åsiktsbredd

Men mina föräldrar då? Sju års skolgång! Det var inte en särskilt avancerad utbildning, särskilt inte när man betänker hur länge en stor andel av dagens befolkning nöter skolbänken.

Det måste ha varit något annat och mer som fällde avgörandet.

Mina föräldrar var vad gäller utbildning inte särskilt annorlunda än majoriteten av svenskar på den tiden. Folkskolan var den utbildning de flesta fick. Ändå blev generationer ytterst kompetenta och funktionella medborgare om än de flesta inte uppfann en social serviceinrättning som Färdtjänst. Men om man rekapitulerar vad som hände kan man kanske komma något på spåret i jakten på att förstå svårigheterna för många utlandsfödda i Sverige.

Själva idén till Färdtjänst knäcktes inte av mina föräldrar. Det var Åke Johansson, skaparen av ett annat framgångsrikt projekt. Han är mannen bakom brödet Hönökakan som än i dag säljs runt om i landets matbutiker. Han och mina föräldrar var vänner och det var han som kom på idén med handikappanpassade transporter. Detta visar hur viktigt det är med ett socialt kapital, ett ord som min snart 19-årige son har tagit till sig. ”Jag har verkligen förstått att man får svårt utan kontakter”, sa Theo efter att jag hade satt honom i kontakt med en arbetsgivare. Det är en viktig insikt. Arbete får man oftast inte genom Arbetsförmedlingen, det får man genom kontakter. Är man ny i ett land saknar man oftast detta kontaktnät.

För det andra: Ett socialt kapital kan man bara få om man talar det språk som krävs för att kommunicera. Det fick mina föräldrar med sig med modersmjölken.

Mina föräldrar hade alltså både språket i det samhälle de växte upp i och ett brett socialt nätverk. Därtill kommer så klart någon form av begåvning och mod för att våga dra igång ett sådant vågat projekt som Hjälpcentralen som sedermera blev Färdtjänst.

Läs även: Sandström: Klanvåldet på Lunds gator visar att vi varit naiva

Men vare sig språk, socialt kapital eller mod och våghalsighet är tillräckligt. Man måste också förstå det samhälle man lever i. Det krävdes mängder av myndighetstillstånd för att starta företaget. Det krävdes dessutom kunskap om Göteborgs geografi för att hitta till alla som skulle hämtas och lämnas. Utan denna kunskap, och vänner att söka hjälp hos, hade de sannolikt aldrig lyckats.

Mina föräldrar klarade att göra något som visserligen är väldigt unikt, men som krävde en rad förmågor som det är väldigt svårt, om än inte omöjliga, att erövra som ny i ett land.

En unik förmåga som båda mina föräldrar har var den sociala. De visste hur man tar människor och skapar kontakter och präglade som de var av den generella tilliten till både människor i allmänhet och myndigheter vågade de kasta sig in i ett riskprojekt.

Den som kommer hit från ett annat land har en lång uppförsbacke bara genom det faktum att man är migrant.

Bara att lära sig språket är svårt.

Att bygga upp ett socialt nätverk tar tid.

Att förstå lagar, system och geografi likaså.

De flesta svenskar kan inte sätta ord på ”det svenska”. De är socialiserade in i det svenska samhället och får därmed per automatik tillgång till helt avgörande nycklar som låser upp de dörrar som stänger vägen. De internaliserar normer och idéer som sällan uttrycks i ord men som alla bara ”vet” gäller. Det skapar ett enormt försprång gentemot den som kommer utifrån och saknar språk, förståelse för systemet och socialt kapital.

Bara om man inser detta kan man hitta vägar att skynda på processen för nyanlända.

Förvånansvärt många lyckas övervinna alla de svårigheter som migration i sig innebär.

Ett nytt Färdtjänst är inget realistiskt mål.

Men att bli funktionell, trots svag utbildning, är gott nog.