Valdeltagande kan sägas vara en bra indikator på förtroendet för samhället och dess institutioner.

Den amerikanska tidningen Politico reste till Luník IX i Slovakien, en romsk stadsdel i utkanten av landets andra största stad, för att prata med stadsdelens med invånarna inför valet till EU-parlamentet. I förra valet till sagda parlament röstade endast 3,1 procent av stadsdelens röstberättigade. De många utmaningarna som tynger ned Luník IX känns igen i Sverige: Etniskt betingat utanförskap, kulturell segregation, låg utbildningsgrad.

Läs även: Göranson: Vi måste börja bry oss om grundlagen

Romerna som bor där har en beklaglig tillvaro präglad av bidragsberoende, otrygghet och trångboddhet. Deras livsförhållanden är så odrägliga att vissa intervjuade hyser sympatier för det tidigare kommunistiska samhällsystemet – “Kanske en återgång till förste sekreterare Gustáv Husáks tid vid rodret skulle öka investeringsviljan i detta nedgångna område?”

Demokrati eller inte, romerna i Slovakien har länge varit ovänner med resten av samhället. Minoriteten har historiskt genomlidit trauman ingen nation förtjänar, huvudsakligen en evig ökenvandring i spåren av etnisk rensning. Och än idag tvekar den slovakiske premiärministern inte att komma till en kollegas försvar när denne uttrycker sig rasistiskt om dem.

Och just där börjar likheterna den svenska situationen sina och torka ut. Sveriges utsatta områden har vuxit fram först under de senaste decennierna. Under tiden har samhällsdebatten präglats av allt annat än rasism – oviljan att ens framstå som diskriminerande har till och med fått motsatt effekt och eldat på utvecklingen åt fel håll.

Inte heller stämmer det svenska samhällets bistånd överens med det slovakiska: Tidskriften Kvartals kartläggning 2021 visar att utsatta områdens skolpeng är tiotusentals kronor högre än i områden med mer normala förhållanden. Miljonprogrammen är raka motsatsen till den infrastrukturfattiga misären i Luník IX.

Det rör sig om likartade symptom på i grunden olika problem. Det slovakiska “ghettot” undgår samhällets vakande öga och är lämnat att bära upp sig självt. Samtidigt beter sig vissa svenska områden som rebelliska utbrytare, en nagel i det ständigt vakande ögat.

Valdistriktet i Sverige med det lägsta valdeltagandet ligger i Botkyrka. I Albyberget V röstade 40 procent av distriktets röstberättigade, alltså drygt 37 procentenheter fler än i det värsta “ghettot” i Slovakien. Siffran talar för att Sveriges utsatta områden till sin karaktär skiljer sig från traditionella ”ghetton”, som typiskt befolkas av genom historien utsatta grupper.

Att enkom fyra av tio gick och röstade i valet 2022 är dock inget att relativisera – det är under hälften av det nationella snittet och därför ett tydligt tecken på att det här råder ett underskott på tillit till samhällets institutioner. Och sannolikt mer än så.

I svenska utsatta områden går det att leva som man gjort i hemlandet. En hög andel utrikesfödda är ett av kriterierna för att räknas som ett sådant, och det är också det som skiljer dem åt från “ghettoområden” i andra länder. Viljan att ännu stå i direkt kontakt med hemlandets kultur, och att föra den vidare till sina barn genom att begränsa deras handlingsfrihet, är vad som skiljer åt moderna västeuropeiska länders problematik från andra länders. Utanförskap går i arv, paketerat som ett dygdigt alternativ till majoritetssamhällets livsstil.

Varje enskilt utsatt område beskrivs således bäst som små parallellsamhällen, i ständigt och självförvållat utanförskap. De har separata trossystem och auktoriteter, egna ordningsmakter i form av kriminella gäng som ibland tar till styrkeuppvisningar som vägspärrar eller tillslag mot rivaler. Vem är Folkhälsomyndigheten att påbjuda vaccinationer mot exempelvis covid-19? Svenska staten delar ju inte lokalbefolkningens tro eller världsbild.

Parallellsamhällena går inte att lösa upp med hjälp av statliga investeringar, fler fritidsaktiviteter eller bättre infrastruktur; problematikens omfång är alltför stort. För att lyfta upp dessa områden och hävda sig på nytt behöver myndigheterna ta fram riktade insatser. Insatserna ska vara skräddarsydda för de stadsdelar de är ämnade för, de ska ha som uttalat mål att förändra befolkningens agerande, och i förlängningen, deras sociala övertygelser. Vartenda parallellsamhälle ska omdanas, harmoniseras, integreras i resten av samhället – vi talar helt enkelt om social ingenjörskonst.

Läs även: Gustavsson: Inför moratorium på svenska medborgarskap

Termen för förmodligen mångas tankar till makarna Myrdal. Deras debattbok “Kris i befolkningsfrågan” från 1934 var normerande för socialpolitikens välfärdsbygge under 1900-talet: En aktiv befolkningspolitik i anslutning till gradvisa välfärdsreformer skulle säkerställa en hållbar samhällsutveckling. Människors uppfattning av betydelsen av barnafödande och allmännytta skulle komma att modifieras. Det var den sociala ingenjörskonstens genombrott.

Den ligger också ironiskt nog delvis bakom dagens problematik med parallellsamhällen. 60- och 70-talets storskaliga bostadsbyggande, till för att tillgodose nystartade familjer, har blivit till dagens gråa, monotona och hopplösa problemområden.

Socialistisk social ingenjörskonst antar ett tydligt “ovanifrånperspektiv”, där order från en bättre vetande, högre ort ska få medborgaren att göra gemensam sak, ofta på kollisionskurs med dennes egenintresse. Socialdemokraternas kommande integrationspolitik kommer sannolikt att ta sikte på “blandning” genom bussning och andra tvingande åtgärder som konfronterar individen med ett val: Barnen väl och ve eller den smältdegel som S anser att samhället ska vara.

Liberal social ingenjörskonst tvingar inte hederliga personer till uppoffringar, och är mer konstruktiv till sin natur. Liberalernas språkscreening och förslag om rivning av utsatta områden ger utanförskapets offer verktygen att ta sig själva ut. I detta fall inte ur den rivningsfärdiga byggnaden, utan ur det destruktiva tänket i sig.

Men “frihetlig” social ingenjörskonst, som högerdebattören Susanna Birgersson nyligen döpte den till, räcker inte. Det behövs snarare ett tredje alternativ som inte skadar hederliga medborgare samtidigt som det är repressivt nog att vara effektivt. Oskyldiga ska gå ostraffade, och utanförskap ska inte vara ett alternativ längre.

För att sudda ut parallellsamhällen krävs det att områdena assimileras. Det behövs repression mot allt osvenskt antisocialt dominansbeteende. Det behövs repression mot islamistisk socialisering av barn och unga. I klartext innebär det exempelvis förbud mot lösdriveri och en rad former av allmänt förargelseväckande beteende på gator och torg.

Det innebär riktade LVU-insatser mot hedersförtryckande familjer. Det innebär en regional värnplikt, där samtliga unga i ett problemtyngt område kallas in till mönstring under nationell flagg.

Det behövs familjeplanering och lösare könsroller. Sexualundervisning, tillgång till preventivmedel, och kvinnlig frigörelse. Tider av trångboddhet, kvinnor fastkedjade vid spisen och hemlighållna pojkvänner måste få ett slut.

Socioekonomiskt utsatta områden i Sverige och vissa västeuropeiska länder skiljer sig åt från andra länders problemområden. Visst, samtliga röstar i lägre grad, tar mer sällan examen och lever oftare segregerat, men vissa väljer det självmant för att bevara sin identitet.

Detta går inte att investera sig ur. Drastiska och repressiva, men väl genomtänkta, åtgärder måste vidtas för att omdana dessa områden – utan att tumma på hederliga medborgares integritet.

Läs även: Brinkemo: Vår längtan tillbaka till klan och kollektiv