KRÖNIKA. En gång i tiden var det vanligt med drängslagsmål i samband med sockendanser.  Drängslagsmål har numera ersatts av gängslagsmål. Eller som tidningsrubriker allt oftare basunerar ut; ”Jätteslagsmål mellan två grupperingar.” Ena gången är det ett våldsamt slagsmål på en gata i Malmö mellan två släkter med mer än 200 personer inblandade. Andra gången är arenan intensivvårdsavdelningen på Sahlgrenska sjukhus i Göteborg där ett 30-tal personer slåss. 

– När vi kom till platsen visade det sig vara någon form av fejd mellan två olika familjer, berättade Henrik Sterner, vakthavande befäl hos polisen i Västra Götaland. 

En tredje gång attackeras en elev på en skola i Angered av 30–40 unga och vuxna som ingår i en och samma släkt.

Hur ska man förstå alla dessa rubriker om masslagsmål och släktfejder? 

Eftersom Sverige har tagit emot hundratusentals människor från kollektivistiska strukturer har vi nytta av att höja kunskapsnivån om vad klan innebär. 

Såväl Sverige som en så avlägsen del av världen som Mellanöstern tampas med likartade fenomen: attacker på polisstationer, domstolar och andra statliga institutioner, storbråk på lärosäten och gator, klanjustis och hedersbrott. Låt oss kika på Jordanien.

Svenska ambassaden i Amman skriver på sin hemsida:

”Jordanien är ett klanbaserat land där rättskipning för individen är en kollektiv angelägenhet. Konflikter mellan individer riskerar att eskalera och bli våldsamma klankonflikter. Våld förekommer även mot jordanska myndigheter i fall där rättskipning upplevts vara orättvis eller kränkande mot klanen.” 

Eftersom Sverige har tagit emot hundratusentals människor från kollektivistiska strukturer har vi nytta av att höja kunskapsnivån om vad klan innebär. Sverige kan också lära av hur jordanska medier och forskare beskriver problematiken. Arabiska journalister skulle aldrig bara skriva ”masslagsmål” eller ”jättebråk” utan att försöka förstå de bakomliggande konfliktlinjerna. Ur arabisk press;

”Väpnade konflikter baserade på klantillhörighet mellan universitetsstuderande har hittills i år krävt fem liv.”

"Våld mellan två klaner, åtta mil från Amman, ledde till en mans död, fyra skadade och tolv arresterade. Våldet eskalerade mellan de bägge familjerna och fortsatte in på det sjukhus dit de skadade hade förts.”

"Vittnen såg 100 till 150 män, en del av dem maskerade, som trängde sig in på Konstakademien. Det började med en konflikt mellan två individer men eskalerade till ett klanbråk.”

Det är en rimlig slutsats att detta är länkat till ökad invandring från länder som är präglade av klan- och hederskulturer och där tilliten till staten är låg.

Kunskaperna om klanstrukturer ligger långt efter i Sverige, och det saknas därför studier om hur brottsligheten har påverkats till följd av dessa. Om man följer den svenska nyhetsrapporteringen är det svårt att blunda för hur mängden av redogörelser och notiser kommer allt tätare, om misshandel, skjutningar och mord som har sina upphov i en upplevd känsla av kränkthet genom en blick eller ett närmande mot en kvinnlig släkting. 

Det är en rimlig slutsats att detta är länkat till ökad invandring från länder som är präglade av klan- och hederskulturer och där tilliten till staten är låg. Förutom återkommande rapporter om storbråk på offentliga platser och kränkt heder ser vi också allt fler attacker på blåljuspersonal, attentat mot domstolar, polishus och andra myndighetsbyggnader. 

Ska man komma tillrätta med dessa systemhotande fenomen måste kunskapen öka och modet att kalla en spade för en spade uppbringas. Först därefter kan relevanta och effektiva brottsbekämpande metoder sättas in.

TEXT: PER BRINKEMO
Journalist, författare och krönikör på Bulletin