Hannah Pollack-Sarnecki, forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), beskriver hur desinformationskampanjen mot socialtjänsten i grunden handlar om synen på familjens roll kontra statens. De som deltar i upproret menar att ”den liberala staten är ens fiende”.

Ingen borde bli förvånad över vad som nu sker.

Om ett extremt stort antal människor med erfarenhet av en helt annan samhällsorganisering än den västerländska kommer till Sverige borde de styrande ha kunnat förutse vad som skulle kunna hända. Men viljan till kunskapsinhämtning var obefintlig från både politiker, media liksom stora delar av akademien. Därför ignorerades varningsklockorna.

Misstron mot det svenska samhället, kritiken och ryktesspridningen om socialtjänsten har nått nya nivåer. Tidigare och under ganska lång tid har familjer och medlemmar i en släkt agerat självständigt i protest mot socialtjänsten, som exempelvis i Botkyrka 2016 och Karlskrona 2018. Det har varit alltifrån demonstrationer utanför kommunhus och socialkontor till hot mot socialsekreterare.

Det kunde länge tas som spridda skurar av protester. Det nya nu är organiseringen, att tidigare enskilda, familjer och släkter som anser sig ha blivit felbehandlade av socialtjänsten förenats över etniska och religiösa gränser, inte minst genom det nybildade Partiet Nyans. De bistås av aktörer i Mellanöstern som eldar på i sociala medier.

Vi bevittnar i realtid hur krocken mellan två idealtypiska samhällsformer ser ut.

Den ena har familjen/släkten/klanen som samhällets hörnsten. Inom den är tilltron till staten som idé och konstruktion låg. Den andra samhällsformen bygger på gemensamma offentliga, opersonliga institutioner. I den har staten rätt och mandat att lagstifta om familjen och tilltron till att det sker med goda intentioner, för allas bästa, är generellt hög.

All offentlig verksamhet måste vara beredd på och tåla kritik och journalister ska granska all myndighetsutövning. Men kampanjen mot socialtjänsten är något annat. Den består av direkta felaktigheter med fullkomligt vansinniga påståenden om att den svenska staten kidnappar muslimska barn för att kristna dem och tvinga dem att äta griskött.

Det är slående hur överraskat och handfallet det svenska samhället tycks stå. Det är som om det officiella Sverige står och gapar och undrar: Varför blev det så här, vi ville ju bara väl?

Sverige som land betalar nu priset för en extremt illa skött migrations- och integrationspolitik orsakad av en ofattbar naivitet och ovilja att ta till sig kunskap om hur världen ser ut.

Det är också slående vilken skillnad det är mellan å ena sidan politik/forskarvärlden/media och näringslivet. Svenskar som jobbar i internationella företag utbildas om de kulturer de ska verka i. I den kommersiella världen är det helt okontroversiellt att lära sig att till exempel kineser är präglade av ett cirkulärt tänkande, till skillnad från västerlänningens linjära. Det finns inget stigmatiserande i att förstå varför ett kinesiskt ”nej” kan betyda ”ja” och vice versa, att man aldrig bör peka ut någon så att denne ”tappar ansiktet” eller om vikten av att bygga en relation med sin tilltänkta affärspartner och tillsammans dricka det kinesiska risvinet Baijiu innan man förhandlar ett affärskontrakt.

Lika lite är det kontroversiellt för affärsmän att lära sig om generella kulturella drag i Mellanöstern. Det finns en uppsjö av hemsidor som erbjuder kurser i till exempel arabisk affärs- och förhandlingskultur, synen på kontraktsskrivning, institutioner kontra familjen.

Eftersom kurserna köps av företag kan man utgå från att svenska internationella företag har insett att de har konkret nytta av dem. Kommersiella koncerner betalar sällan för något som inte skapar ett mervärde.

Men mottagarlandet Sverige ville inte ta till sig den typen av lärdomar. Den alltigenom dominerande diskursen i Sverige sa att man inte ska dela upp världen i ”vi” och ”dom”. Möjligtvis kunde man tala om att där borta, i de nyanländas hemländer, har de en annan kultur. Men när ”där” blev ”här” hände något. Den intellektuella skärpan försvann, de mentala portarna slogs igen och det proklamerades att ”vi är alla människor, lika”, som om allt som människor sedan födseln präglats av rinner av en vid en geografisk flytt.

Om det vore så att man gjorde en uppdelning i ”vi” och ”dom” för att legitimera en negativ behandling av människor födda i andra länder vore det så klart illa och helt oacceptabelt. Men om uppdelningen används som ett verktyg för att bättre förstå alla de områden som åtminstone initialt tenderar att leda till kulturkrockar borde det rimligtvis vara en annan sak.

Hade insikt funnits om de grundläggande strukturer som är rådande i många av de länder varifrån en stor andel av de migranter som de senaste decennierna kommit till landet hade Sverige inte tagits på sängen av fenomen som tystnadskultur, hedersförtryck, toxiskt manligt dominansbeteende, masslagsmål, parallell rättsskipning och bristande erfarenhet av och tillit till institutioner.

Då hade vi åtminstone förstått den ”inre logiken” i att så många nu sprider rykten om Sverige i allmänhet och socialtjänsten i synnerhet. Sannolikt hade kunskap om kulturskillnaderna också påverkat hur många migranter Sverige ansåg sig kunna hantera och absorbera.

Nu står vi där vi står och det gäller att göra det bästa av situationen.

Vad?

Ja, jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Frågan är om någon gör det.