Ibland får jag frågan om jag ofta får hot.

Det har hänt, svarar jag, men inte något som har fått mig att bli rädd på riktigt. Egentligen har jag mötts av väldigt få otrevligheter om man talar om hot.

Däremot har jag mötts av osaklig kritik i media som syftat till att svärta ner mitt namn. Det har alltså inte handlat om saklig recensionskritik av en bok jag skrivit, utan om ett tillskrivande av motiv och åsikter som jag inte hyser. 

Som när Aftonbladet i sin pappersupplaga hade rubriken ”Mumma för högerextremister” i en text om min och Johan Lundbergs antologi Klanen. Där löd sista meningen i recensionen: 

Det är bara att konstatera. Timbro har gett ut ytterligare en kulturrasistisk bok som kommer tjäna nationalistiska och främlingsfientliga krafter.

Sånt här är nog så obehagligt. Därtill – och det är här det blir riktigt intressant – har jag mötts av förment välvilja från människor som visserligen säger sig inte ha några invändningar mot det jag skriver, kanske för att de känner mig och inte vill bli ovänner, men som rekommenderat mig att låta bli. De är så förblindade av rädsla och hat mot sina politiska motståndare att de därför oroas över att det jag skriver skulle kunna användas i onda syften. 

Det här påminner inte så lite om tribalistiskt tänkande. Ayaan Hirsi Ali skriver om fenomenet och hur hon känner igen den växande polariseringen i det amerikanska samhället från sina ungdomsår i Somalia. 

Där lärde hon sig att vara misstänksam mot alla från en annan klan, att alltid tro det värsta om dem och att alltid vara på sin vakt för att inte drabbas av ondska. Hon skriver: 

Jag kommer från Darod-klanen och lärde mig att ständigt lyssna på accenter, undersöka ansiktsformer och överanalysera alla icke-verbala ledtrådar och leta efter tecken på en annan stam.

Och hon tillägger: 

Vi var fångar i en ekokammare och hörde ständigt om ondskan i den närliggande Hawiye-klanen. Vi lärde oss från ung ålder att Hawiye kom för att våldta, råna och förgöra oss. 

Det är denna rädsla och detta hat gentemot motståndaren som gör att man slutar att tänka klart, vill jag tillägga till Ayaan Hirsi Alis ord. 

De som var och är kritiska till klanbegreppet inser inte att de är fångna i ett tribalt tänkande, lever i ett uppdelande av människor som antingen onda eller goda. 

Samtidigt: Risken är lika stor hos dem som anammade det jag skrev om klansamhället. Många tyckte sig se argument mot ”den andre” som per se farlig.

Gemensamt för båda är en förskjutning från statsamhället och dess institutioner mot lokala lösningar. Detta om något visar att tribalt tänkande ligger latent i människan. 

Det är ur en sådan struktur alla samhällen är sprungna. Därmed är de i någon mening ”naturliga”. Människan gick historiskt från små grupperingar, klan- (eller med ett annat ord, tribala) till stat-samhällen. 

Staten är, som Lars Trägårdh sa i min intervju med honom här i Bulletin, inget annat än ett mirakel. 

Samtidigt: Det är statsamhällen som är ”konstiga”, framför allt ovanliga. De är ett verktyg för att besegra småsint tribalism. Därtill kom upplysningen som lärde oss tänka kritiskt, mångfacetterat och med hjälp av principer.

Men vare sig en stat eller upplysningen är i sig själva en vaccinering mot tribalism. Det krävs mental ansträngning att se bortanför ”det egna.” Det är en ansträngning varje individ måste åta sig. 

Staten bygger på en uppgradering av gemenskaper. Vi kunde genom staten gå från små grupper till medborgarkontrakt, där många olika typer av människor förenades under en flagga. 

Upplysningen bygger på principer, tron på sakliga samtal, inte nedsvärtande av motståndaren, utan på argument. Tribalismen ligger där som en del av människan. Och måste ständigt besegras. Den är så oerhört lätt att ge efter för, eftersom den finns där som en instinkt. 

När ursprunglig tribalism byggde på blodsband vilar västerlandets tribalism oftast på politiska åsikter. Om representanter från olika politiska block hävdar, som vänsterpartisten Ali Esbati, att ”man ska vägra debatten”, går man obönhörligt in i tribalism, det begrepp som många ur just den tankeforan, som Alis, menar är rasistisk. 

När det dessutom finns forskare som går ett steg längre och förkastar statens rättsordning och förslår en nedmontering av polisen och rättsstaten, till förmån för en tribal rättsordning, ett system där lokalsamhället ska medla i konflikter, då har vi rört oss långt från de ideal som under ett hundratal år gällt och som bidrog till skapandet av de bästa samhällen som världen har skådat. 

Människan är och förblir människa oavsett vilka system vi lever under. Olika system främjar oss bättre eller sämre men ett ständigt vakande öga på oss själva måste alltid finnas för handen, för vår egen skull. Och för samhällets.