I decennier har den svenska migrationsdebatten hållits gisslan av aktivister som anklagar alla som inte tycker som de för rasism. Detta är mestadels orättvisa beskyllningar, då Sverige är ett av historiens minst rasistiska länder. Mycket av detta tankegods kommer ursprungligen från USA, men passar inte i Sverige. Nog har vi mycket att lära från det stora landet i väst, skriver Per Brinkemo, men det finns också mycket som vi lärt därifrån som vi helst borde glömma.
Istället för att kännetecknas av förståelse och analys har integrationsfrågan kortslutits av aktivister i decennier. Det har inte räckt med nedsättande karaktärsomdömen och misstänkliggöranden, hela Sveriges samhällsstruktur har utmålats som i sig diskriminerande och rasistisk. Detta har inte bara lamslagit debatten, utan även politiken, forskningen, och journalistiken.
Om detta har mina två senaste krönikor handlat. De kan läsas HÄR och HÄR.
Sverige är, lika lite som något annat land, perfekt. Men om man föredrar tron på en utopi är man farligt ute. Att vara människa är att lära sig leva med både den egna ofullkomligheten och samhällets, ja, hela tillvarons. Ingen har lovat att livet ska vara rättvist, eller, som kung Salomo säger i Predikaren: ”Solen går upp över både onda och goda.”
Men samtidigt finns det bättre eller sämre länder, samhällssystem som antingen möjliggör eller begränsar folks livschanser, som antingen förstärker skillnader hos individer och grupper eller på en mer eller mindre rimlig nivå jämnar ut dem.
Det är oundvikligt att såväl individen som samhället är och förblir ofullkomliga, men detta är ingen ursäkt att slå sig till ro, vare sig för den enskilde eller för ett land. Varje individ har att arbeta med sin karaktär, att förkovra sig för att utvecklas efter sina förutsättningar, precis som ett lands system alltid kan vässas och förbättras för att skapa så rättvisa livschanser som möjligt.
Att Sverige är ett osedvanligt lyckat exempel på ett land som strävar efter rättvisa och lika möjligheter bevisas av det faktum att så många människor från sämre omständigheter söker sig hit.
Att då låta ett debattklimat uppstå där saklighet och argument utifrån empirisk data ersätts av moraliska fördömanden och karaktärsmord är fullkomligt förödande. Det trissar upp stämningen, snävar in perspektiven och leder till en förlamande ensidighet som sedan leder till ängslighet.
En av mina käpphästar är att ingen kunskap är en kunskap i sig. All kunskap måste ställas i relation till något annat. En som uttryckt denna sanning är författaren Reidar Jönsson som i sin bok (senare filmatiserad) – ”Mitt liv som hund” – lät den utsatte och svårmodige unga pojken Ingemar säga: ”Man måste alltid jämföra”, för att få perspektiv.
Så låt oss göra det, och blicka mot det stora landet i väster som efter det just genomförda presidentvalet är i allas blickfång – USA. Medan Sverige måste anses vara ett gammalt land som långsamt växte fram genom människor som redan bodde här, bildades USA genom europeiska migranter som med båt reste över Atlanten och koloniserade det. Först genom 13 brittiska kolonier längs östkusten, därefter genom att trycka tillbaka ursprungsbefolkningen, annektera allt mer land västerut, och slutligen nå hela vägen till Stillahavskusten.
I syfte att frigöra sig från Storbritannien gjorde amerikanarna uppror, och den 4 juli 1776 utfärdade de en gemensam självständighetsförklaring. Drygt två år senare trädde konstitutionen i kraft, författad av en grupp män som brukar kallas grundlagsfäderna (founding fathers), bland andra George Washington, Thomas Jefferson, James Madison och Benjamin Franklin. Sex år efter att ett fredsavtal slutits med Storbritannien valdes George Washington till USA:s första president, 1789.
Sedan 1500-talet hade afrikanska slavar skeppats över Atlanten som arbetskraft, och något förbud skrevs inte in den amerikanska konstitutionen. Det var framför allt i sydstaterna, som traditionellt sett varit det Demokratiska partiets starkaste fäste, som slavar hölls, även om det var legalt i hela landet.
Under 1800-talet fick liberalismens idéer allt större spridning, först i Europa och därefter i USA, och flera nordstater förbjöd slaveriet. När republikanen Abraham Lincoln 1861 blev vald till USA:s president rasade en konflikt om huruvida man skulle förbjuda slaveriet på federal nivå. Detta blev det främsta skälet till det amerikanska inbördeskriget, som utkämpades mellan 1861 och 1865. Sydstaterna hade blivit helt beroende av slavar inom den viktiga bomullsindustrin och motsatte sig varje form av förbud. Men de stod som förlorare efter kriget.
Det legala och institutionaliserade slaveriet avskaffades formellt den 18 december 1865. De tidigare slavarna blev fria, men det skulle dröja innan svarta amerikaner fick samma formella rättigheter som vita. Från slaveriets upphörande ända fram till 1960-talet gällde de så kallade ”Jim Crow-lagarna”, som föreskrev rassegregation på alla offentliga platser: hotell, skolor, kollektivtrafik, teatrar, restauranger, allmänna toaletter, och det var förbjudet med äktenskap mellan svarta och vita.
Men efter fredlig kamp av den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen ledd av Martin Luther King, fick alla medborgare samma formella rättigheter genom den federala lagen ”Civil Rights Act” 1964, som förbjuder diskriminering baserad på ras, färg, religion, kön och nationellt ursprung när det gäller offentliga tjänster, arbetsplatser och skolor. 1965 kom ”Voting Rights Act” som ytterligare stärkte minoriteters ställning genom att den skydd deras rättigheter i samband med röstning. Därtill kom 1968 ”Fair Housing Act” som förbjuder diskriminering vid bostadsuthyrning och försäljning.
Denna amerikanska historia är relevant även här i Sverige. Det är uppenbart att denna specifikt amerikanska historia skapat ressentiment hos den afrosvenska befolkningen, och en djup splittring i samhället som tar tid att läka. Men att importera och överföra tankegods – fött ur USA:s specifika historia – på svenska förhållanden visar på bristande bildning och på vad som utgör ”lika rättigheter.”
Internationellt sett rankas Sverige som ett land med hög tolerans och en starkt utvecklad lagstiftning mot diskriminering. Statistik från både EU:s Eurobarometer och World Values Survey visar att svenskar generellt sett har en positiv syn på mångfald och är mindre benägna att uttrycka öppet rasistiska attityder än människor i många andra länder.
Den pigmentfixering som kommit till Sverige tillsammans med urskillningslösa anklagelser om diskriminering och rasism distraherar bara från sådant som skulle göra större nytta: stärka incitament till att skaffa sig arbete och att lära sig svenska, samt utbildningsinsatser som gör detta möjligt och stärker invandrarnas sociala kapital.
Bara så kan de ord som Martin Luther så briljant formulerade i sitt ”I have a dream”-tal bli verklighet. Det handlar om lika möjligheter, men inte nödvändigtvis lika resultat:
I have a dream
that my four little children
will one day live in a nation
where they will not be judged
by the color of their skin
but by the content of their character.
