I början av 1980-talet var jag i Portugal där jag träffade två svenska bröder som bott största delen av sina liv i Brasilien eftersom deras föräldrar var missionärer där. Vi åkte tåg tillsammans och hade matsäck med oss. När vi hade ätit upp hände det ofattbara; killarna drog ned fönstret och kastade ut allt skräp. Jag gapade och sa: ”Vad gör ni!?” De såg helt frågande ut. ”Ni kan väl inte bara slänga skräpet ut i naturen”, sa jag upprört. De ryckte på axlarna: ”Var ska vi annars göra av det?”

När jag för några år sedan var i Somaliland och staden Hargeysa låg det skräp överallt och i träden hade blåa plastpåsar som slängts på marken blåst i väg och fastnat i växtligheten. Ingen tycktes bry sig. Man skämtade om dem, kallade dem för ”Hargeysas blommor.” Åkte jag bil med människor ur lokalbefolkningen slängdes tomma vattenflaskor ut genom bilfönstret. Jag gapade precis som i Portugal över detta beteende och försökte ”uppfostra” alla som gjorde så, precis som jag har präntat in i mina barn att man inte får slänga skräp i naturen.

Två år efter att jag föddes, 1962, skapades kampanjen ”Håll naturen ren” på initiativ av Naturvårdsverket. Den syftade till att uppfostra svenskarna i att förstå värdet av att hålla Sverige fritt från nedskräpning och bytte 1983 namn till ”Håll Sverige rent.” Under hela min uppväxt, både i skolan, genom tv-program och affischeringar på stan drillades jag i att aldrig någonsin kasta skräp på marken. Det inpräntades en känsla i mig att det var mer eller mindre en dödssynd att inte använda papperskorgar för tomburkar, papper och annat skräp.

Förstå då kulturkrocken jag upplevde med svenskarna i Portugal och lokalbefolkningen i Hargeysa.

Få folk på jorden är så kollektivt drillade i hur man ska bete sig i naturen, träna, äta och sköta sin kropp, agera i trafiken och hur man ska bo i sina hus och inte glömma att vädra och ha rätt temperatur i sovrummet. I skolan kom flourtanten och fick oss elever att skölja munnen på kommando. Socialstyrelsen predikade för oss hur många gånger per dag som man ska borsta tänderna, att tandkrämen bör innehålla flour och att man bör äta enligt kostcirkeln.

Den 13 mars 1972 sändes för första gången ett kort program på tv som fick namnet ”Anslagstavlan”. Sverige hade då haft en tv-kanal sedan 1956 och ytterligare en sedan 1969. Samma år som TV2 hade premiär presenterades en statlig informationsutredning som föreslog att tv vore en bra kanal för att ge samhällsinformation till svenskarna. Det var startskottet för Anslagstavlan. I dag känns det kanske ofattbart men det var ett program som sågs av de flesta, dels för att annat utbud inte var särskilt stort, dels för att man använde sig av tecknade figurer, vilket var relativt nytt och spännande. Minns till exempel Linus på Linjen som lärde svenskarna att källsortera.

Staten ville ha välinformerade medborgare och på Anslagstavlan fick man information om när nya lagar presenterades och i programmet präntades värderingar in i hos tittarna. I Anslagstavlan från 1988 säger en röst: ”Narkotikan är ett FRUKTANSVÄRT hot.” Och så uppmanas man att ringa tullen för att helt enkelt tjalla. Svenskarna informerades i Anslagstavlan när Posten införde blåa brevlådor för lokalbrev medan övriga försändelser skulle läggas som förut i den gula.

Ungdomar uppmanades att börja spara i tid för att i framtiden kunna köpa lägenhet. Det varnades för att isar kunde vara farliga och bilister uppmanades att framföra bilen – harmoniskt – annars kunde det gå som för den tecknade räven i filmen som just krockat. Förnumstigt sa en groda i en annan bil: ”Man mår som en stork om man kör som en kork.”

Svenskarna påmindes om när det var dags att deklarera, om nya arbetsskadeförsärkringar och att inte glömma att lämna arbetsgivaruppgifter till dåvarande Skatteverket om man betalat någon kontant för snickeriarbeten, barnpassning eller liknande.

Skådespelare, journalister och idrottsstjärnor ställde villigt upp i Anslagstavlan att förmedla vad staten ville nå det svenska folket med.

Denna stöpning i likformighet är inget modernt fenomen. Den har djupa rötter. Sverige har aldrig varit ett feodalt samhälle så som nästan hela övriga Europa. Här var bönderna visserligen fattiga, men fria. Tidigt i vår historia knöts band till staten. Det fanns en överenskommelse, tidigt, mellan stat och folk. Ur denna är den svenska tilliten sprungen. Det är på gott och ont. På gott för att det länge tjänat oss väl.

På ont för att vi tror att folk som kommer utifrån omedelbart köper det väldresserade, strömlinjeformade, accepterar vår starka likhetsnorm, för att vi inte ser och förstår hur exceptionella vi är.

World Value Survey säger att vi är världens mest individualistiska folk. Det stämmer, på microplan.

På macroplan är vi ett av världens mest kollektivistiska.