Facebook noscript imageBrinkemo: Vem ville ha mångkulturen?
P
Krönikörer
Brinkemo: Vem ville ha mångkulturen?
Man i Rinkeby i samtal med polisen i samband med en koranbränning i Rinkeby Foto: Henrik Montgomery/TT
Man i Rinkeby i samtal med polisen i samband med en koranbränning i Rinkeby Foto: Henrik Montgomery/TT

Sverige spelar i en helt egen division när det gäller samhällsexperiment, från att ha gått från ett mycket starkt normstyrt homogent samhälle till en andel utlandsfödda som inte har motsvarighet i något jämförbart land. Visste politikerna ens vad de menade när de talade sig varma för mångkultur?

8 jul 2024 04:30

Sverige är ett mångkulturellt samhälle. Eller är vi? Vad menas? Vet politiker ens vad kultur är?

Tillåt mig tvivla.

Under vårens stora partiledardebatt i Agenda fick partiledarna frågan om de tyckte det var bra att Sverige nu är ett mångkulturellt land. Alla utom Jimmy Åkesson räckte upp handen. När de sedan ombads utveckla vad som var bra kunde man ana osäkerheten. Ingen svarade egentligen på frågan, vilket blottlade att de inte förstår vad kultur är. De lyfte i stället att Sverige ska vara ett öppet och fritt land, att alla ska känna sig välkomna och ha lika möjligheter.

Politiker återkommer ständigt till att det egentligen bara finns ett grundkrav för den som kommer från ett annat land; att man följer svensk lag. Det innebär att man inte behöver bli en del av allt det där osynliga som utgörs av normer.

Minns situationen med den muslimske miljöpartisten som inte ville ta en TV4-reporter i hand, som blev en stor snackis för några år sen. Det fick dåvarande statsministern Stefan Löven att i riksdagens plenisal tafatt säga:

– I Sverige så hälsar man på varann, man tar både kvinnor och män i handen.

Men ingen straffas ju vare sig man i stället väljer att kramas eller pussa varandra på kinden eller för den delen lägger handen på bröstet som en hälsning.

Han uttryckte en norm, vilket han fick mycket kritik för. Vem är han att tala om hur man ska hälsa, lät det. Vi är ett mångkulturellt samhälle, för bövelen.

Men gemensamma normer finns av ett skäl. Det förutsägbara skapar trygghet, ett grundläggande behov hos människan. Det skapar också tillit människor emellan. För normkrockar kan bli nog så allvarliga.

Normer är allt det där som vi inte reflekterar över förrän de utmanas. Några exempel:

Det finns ingen lag mot att pruta på priset när man handlar kläder på Hennes & Mauritz. Men normen är att man inte gör så, inte här i Sverige. Däremot är det så man gör i Mogadishu och i Istanbuls basarer liksom på marknaden i Marrakech, vilket den ovane oftast upplever som genant.

Det finns inget förbud mot att en präst eller imam i ett religiöst samfund uppmanar församlingen att rösta på ett visst parti. Det strider mot normen, men inte mot svensk lag. Det enda vallagen säger är att det måste säkras att den som röstar är ensam bakom valskärmen, så att ingen otillbörlig påverkan sker inne i vallokalen.

Det finns ingen lag som förbjuder demonstrationer mot Socialtjänsten och LVU. Inte ens om protesterna skulle bygga på konspirationsteorier som går ut på att staten påstås kidnappa muslimska barn för att få dem att bli baconätande kristna svenskar.

Det finns ingen lag som förbjuder konspirationsteorin att polisen skyddade Rasmus Paludans koranbränningar för att den supportade hans uppfattningar och inte för att den har som uppgift att se till att yttrande- och demonstrationsfrihet upprätthålls.

När Göteborgs Moské samlade tusentals muslimer för att fira högtiden eid al-adha i Slottsskogen i juni månad skedde det helt enligt lagboken, precis som när stadens symfoniorkester spelade där under nationaldagsfirandet någon vecka tidigare.

Ingen reagerade på det senare, men många på den förra händelsen. Varför då? Det var en helt legitim tillställning, fullt tillåten och helt naturlig i ett mångkulturellt samhälle. Men det är så nytt med muslimsk massbön på ett främmande språk med skäggiga män i ”kjolar” på en offentlig plats att man måste vara ganska rigid om man inte kan förstå att detta normbrott gör en del människor osäkra och undrande inför hela det mångkulturella projektet.

I regeringsformens första paragraf står: ”Den offentliga makten utövas under lagarna”. Eller som redan flera av landskapslagarna slog fast: ”Land ska med lag byggas.” Det är sant. Men ett land byggs inte bara på lag. Det byggs också på en kulturs normer. Lagen uttrycker och speglar den egna kulturen med dess normer.

Olaui Petri var den som skrev domarreglerna på 1500-talet, som har haft ett enormt inflytande på efterkommande lagstiftning. Han skriver: ”Laghen gillar icke alt thet som hon icke straffar, Ty at all mishandel kan icke vpreknas.”.

I ett land som under århundraden varit en enhetskultur finns mycket som aldrig har behövt fästas i lagtext, just för att det funnits en konsensus, en norm, kring hur saker och ting ska gå till. Alla vet vad som gäller ändå.

Ett mångkulturellt samhälle på allvar ser ut som det forna Osmanska Riket (1299-1923). Det sträckte sig över tre kontinenter med en myriad av folkgrupper, språk och kulturer. Så länge folk betalade skatt och inte gjorde uppror fick de lösa sina konflikter enligt de sedvanerätter som gällde i de olika regionerna, ägna sig åt lokala seder och bruk, skifta arv enligt traditionen och tro på vilka gudar som helst.

På ett liknande sätt agerade det Brittiska imperiet. Det var inte ovanligt att olika etniska grupper hade sina egna regler kring just familjeangelägenheter, konfliktlösning och religionsutövande. Britterna var glada så länge folk betalade skatt och inte slog ihjäl varandra. Denna erfarenhet ligger sannolikt till grund för att de i idag tillåter sharia-domstolar att verka i England. Skulle Sverige kunna gå en sådan väg?

Det finns inget annat jämförbart välfärdsland med ett sådant stort antal av människor från andra norm- och kultursystem. I Holland är 13 procent av befolkningen utlandsfödda, i USA 13, Tyskland 13, Danmark 11, Frankrike 10, Finland 7,9.

Sverige spelar i en egen liga med 20 procent utlandsfödda.

Ändå får vi aldrig en vettig definition av begreppet kultur, något utpekande i vilken riktning politiker önskar gå. Kultur i djupare antropologisk mening handlar ju om allt ifrån identitet, värderingar, lojalitet och levnadsmönster, om normer kring hur man löser konflikter, hur familjer och släkter konstitueras och har för funktion, om könsroller och synen på barnuppfostran, om tillit eller inte till myndigheter och i vilken grad de får lägga sig i familjeinterna angelägenheter.

Har svenskar ens någonsin gillat olika, så som så ofta påståtts? Sverige har ju varit en extremt utpräglad enhetskultur med extremt starka likhetsnormer; ”så gör vi inte i Sverige.”

Väldigt få politiker har nog på allvar velat ha mångkultur. Det var bara det att de inte visste vad som menas med kultur. Men det är bra att vara påläst och insatt när man sjösätter ett projekt som så totalt omstöper ett lands demografi.

Normkrockar lär i framtiden bli den nya normen.

Per Brinkemo

Per Brinkemo är kolumnist i Bulletin. Han har en examen i religionsvetenskap och har jobbat som journalist för både tidningar och tv, t ex Uppdrag Granskning. Under fyra år var han projektledare i en somalisk förening i Rosengård. Han är också föreläsare och författare, och har bland annat skrivit om klansamhällen i de båda böckerna "Mellan klan och stat" och "Klanen".

Gå med i vår gemenskap

Stöd oss genom att bli prenumerant