De som läste min valdagsanalys av valet i Storbritannien vet att mina förväntningar på svensk media var lågt ställda. Ändå har Ingvar Persson på Aftonbladet lyckats med en makalös felanalys som fick till och med mig att häpna.

Ingvar Persson hävdar att de konservativas valförlust beror på Brexit.

Att Brexit varit helt frånvarande i valkampanjen och att nyvalde premiärministern Keir Starmer uttryckligen lovat att inte ta in Storbritannien i unionen nämner Persson inte alls, eftersom det inte passar in i hans narrativ där Brexit är ett misslyckande som brittiska väljare ångrar.

Hade så varit fallet, så hade Starmer – som själv är en varm EU-anhängare – kampanjat på att på nytt söka medlemskap. Att han inte gjorde det är för att han vet att det inte vore populärt.

Persson räknar upp ett antal ”Brexit-löften” som han menar inte infriades efter utträdet. ”Det blev ju inte fler jobb” beklagar han sig, möjligen en smula skadeglatt. Problemet? Storbritanniens arbetslöshet är 4,4 procent, och har – med undantag för de första månaderna av pandemin – legat under 5 procent sedan utträdet ur EU.

Vilken tjänsteman som helst på Sveriges finansdepartement hade gett sin högra arm för att få såna siffror (senaste gången Sverige hade 4,5 procent arbetslöshet var tidigt 1990-tal).

Inte heller, säger Persson, blev det ” en massa pengar över till den krisande sjukvården”, men… det blev det ju? Bara mellan 2019 (sista året innan Brexit) och 2022 ökade sjukvårdens budget med ofantliga 30 procent. Även de tre åren före efter folkomröstningen men före utträdet så ökade sjukvårdens budget med 12 procent.

”Nordirland är plötsligt ett allvarligt problem igen” säger Persson som, till skillnad från jag själv, inte läst en tidning från Nordirland på minst fyra år. Det fanns en farhåga före Brexit om att utträdet skulle leda till att våldet blossade upp igen. Jag, som bott en stor del av mitt liv i Irland och som har flera vänner från Nordirland, sa redan då att risken var kraftigt överdriven. Nu har vi facit: Istället för krig, så håller Nordirland nu på att riva ner de Berlin-stylade ”fredsmurar” som sedan 1969 separerat katolska och protestantiska områden främst i Belfast. Anledningen är att murarna nu anses överflödiga.

Kanske värst av alla Perssons påståenden är att Tories, Storbritanniens konservativa parti, befunnit sig i ”konstant kris” sedan folkomröstningen 2016.

I själva verket vann Tories valen 2017 och 2019, där det sistnämnda valet var en indirekt folkomröstning om huruvida Brexit skulle genomföras (Labour, som ville stoppa Brexit, gjorde då sitt sämsta val sedan 1935). Därefter behöll man ledningen i opinionsgenomsnittet fram till slutet av november 2021.

Vad hände då? Boris Johnson, och stora delar av hans regering och stab av rådgivare, ertappades med att upprepade gånger ha brutit mot pandemirestriktionerna, en skandal som kom att kallas ”Partygate”.

Johnson var upprepade gånger oärlig och ändrade sin historia om vad han gjort och vilka fester han varit med på, något som skadade hans popularitet. Samtidigt började inflationen att stiga, precis som den gjorde här i Sverige och övriga Europa. Till råga på allting drabbades Storbritannien av en flyktingkris som lamslog regeringen.

Boris Johnson tvingades bort och ersattes av Liz Truss, som även hon tvingades bort efter bara någon månad. Hon ersattes sedan av Rishi Sunak, som tyvärr inte hade handlingskraften att ta drastiska åtgärder för att inte minst säkra gränserna.

Ja, Labour har vunnit en jordskredsseger, och Tories har åkt på en storförlust, om än en betydligt mindre sådan än vad många förväntade.

Valets verkliga vinnare var dock de huvudsakligen oberoende enfråge-kandidater som uteslutande kampanjade på Palestina-frågan.

Trots att Labour dubblade sitt totala antal mandat, så förlorade man samtidigt mandat i flera invandrardominerade valkretsar till muslimska kandidater som är kritiska till att Keir Starmer vägrat fördöma Israel.

I andra valkretsar så splittrade muslimska oberoende kandidater vänsterväljarna, vilket ledde till att Tories kunde behålla och i ett fall till och med vinna nya mandat som man annars skulle förlorat. Samtidigt gick Storbritanniens miljöparti, Green Party, kraftigt framåt.

Precis som i Sverige är Green Party Storbritanniens mest invandrings- och islamistvänliga parti, och i torsdags vann partier mer än dubbelt så många röster som man gjorde för fem år sedan.

Denna typ av ”klanröstning” har vi sett tecken på även här i Sverige, men nog aldrig samma utsträckning eller med samma framgång som i Storbritanniens val i torsdags. Detta påvisar faran med höga invandringsvolymer och bristande integration, och redan nu spekulerar många kring hur Keir Starmer ska hålla ihop sin spretiga koalition och undvika att tappa fler av de invandrarväljare som är en av partiets kärnväljargrupper.

För Ulf Kristersson är utvecklingen i Storbritannien en varning. Det kan se likadant ut i Sverige om några år.

Samtidigt bidrog invandringskaoset till att återuppväcka Nigel Farages politiska karriär och ge hans Reform party drygt 14 procent av rösterna, något som i sig var en starkt bidragande orsak till Tories härdsmälta.

Att Aftonbladet hellre låtsas som att valet i Storbritannien handlade om Brexit snarare än om invandringen och den politiska islamismens frammarsch är visserligen föga förvånande givet tidningens historia, men det är likväl ovärdigt.