För femton år sedan publicerade DN Debatt den av mina texter som i särklass skulle väcka mest uppståndelse. Temat var invandrarnas brottslighet och kontentan följande:

Som grupp uppvisar invandrade personer en klar överrepresentation i brottsstatistiken, som består även när olika socioekonomiska faktorer beaktas. Detta generella konstaterande döljer emellertid stora skillnader mellan olika grupper av utlandsfödda. Invandrare från vissa länder begår inte alls brott oftare än infödda svenskar, medan invandrare från andra länder gör det i mycket stor omfattning, särskilt vad gäller vålds- och sexualbrott. Det finns inga faktorer som har direkt med situationen i Sverige att göra som skulle kunna förklara dessa stora skillnader – på flera hundra procent – mellan grupper som är svåra att utseendemässigt skilja åt och som ur socioekonomisk synvinkel i stort sett befinner sig i en likartad situation.

Därför är det nödvändigt att gräva vidare: ”Den aspekt som ofrånkomligen måste beaktas för att kunna ge en förklaring till de frågor som ställs här handlar om invandrarnas sociokulturella arv. Det är bara olikheterna i detta arv som i kombination med andra allmänverkande faktorer – som utsatthet eller diskriminering – kan ge en mer tillfredsställande förklaring till såväl skillnaderna i brottsbelastningen som ‘specialiseringen’ i vissa typer av brott. Ett sådant påstående har hittills varit mer eller mindre tabubelagt, men det är det enda sättet att verkligen både förstå och ta itu med en situation som är djupt otillfredsställande.”

Att skriva något sådant var en fullständig skandal, i en tid då förekomsten av en dagstidning som Bulletin var otänkbar. Det var den stora mörkläggningens tid om invandringens problematiska följder. Inkvisitorerna var redo att ingripa och ordet kultur fick enbart begagnas med positiva konnotationer, om det inte gällde den svenska kulturen eller det västerländska kulturarvet givetvis.

Det hela förvärrades avsevärt när det offentliga Sverige – myndigheter, akademin, massmedia och även socialdemokratin – anammade den föreställning om en överallt närvarande strukturell rasism

Det var en pinsam uppvisning i självplågeri, där alla fel och brister var svenska. Det har varit en både provocerande och kontraproduktiv självkränkning, men också kostat mycket smärta och till och med människoliv. Det var därför vi blundade inför det förtryck som kostade unga kvinnor som Pela Atroshi och Fadime Sahindal livet. Och samma avtrubbande blindhet bidrog till att vi lät islamismen och klanväldet få fotfäste i utanförskapets parallellsamhällen.

Det hela förvärrades avsevärt när det offentliga Sverige – myndigheter, akademin, massmedia och även socialdemokratin – anammade den föreställning om en överallt närvarande strukturell rasism, som torgförs av den extrema teoribildning som kallas intersektionalitet. Enligt denna teori handlar allt om majoritetssamhällets förtryckande maktordning, med dess koloniala tankegods och inneboende rasism. Att exempelvis tala om hedersrelaterat våld eller klanstrukturer, och att överhuvudtaget lyfta fram något problematiskt som har med invandrarnas kulturarv att göra, betraktas i det perspektivet som uttryck för ett stigmatiserande skuldbeläggande av dem som är offer för vår obotliga rasism.

För inte så länge sedan förundrades statsvetarna Peter Esaiasson och Bo Rothstein över att det svenska forskningsetablissemanget helt missat de ”släktbaserade nätverk som genom hot om våld och trakasserier ut­övar stor makt i invandrartäta förortsområden”. De anförde forskningsområdets ”ideologiska och politiska laddning” som en möjlig förklaring till denna enögdhet: ”Detta kan ha lett till att forskare som velat ifrågasätta den etablerade bilden av integrationsproblematiken som ett strukturellt problem drivet av majoritetsbefolkningens diskriminering, inte har kunnat verka inom området.”

Det är just därför, för att definitivt bryta med självplågeriets bedrägliga förljugenhet och kunna ta itu med våra verkliga problem, som Bulletin behövs. Det är dags att se sanningen med vidöppna ögon, även om det gör ont efter mörkläggningens långa tid.

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.