I valrörelsen 2022 och kort därefter pratade jag med jämna mellanrum med en Sverigedemokrat i den absoluta partitoppen. Samma person var från partiets sida en av arkitekterna bakom Tidö-avtalet.

Eller arkitekt är kanske fel ord. Det var tuffa förhandlingar det handlade om där SD ställde krav utifrån sin storlek som riksdagens andra största parti. Moderaterna var för första gången mindre.

Att SD nu äntligen, efter alla år i frysboxen, satt vid bordet och förhandlade om nästa regering var stort. Det är en politisk milstolpe, inte minst för partiet, men även för svensk politisk historieskrivning. Vän av ordning kan tycka att humöret borde vara på topp med denna framgång.

Men det var det inte. Det fanns något som gnagde.

– Om vi bara kunde slippa Liberalerna, var ett återkommande mummel från denna SD-politiker i det absoluta ledarskiktet.

Bedömningen var glasklar. Alla de reformer, det “paradigmskifte” som SD vill genomföra med borgerligheten, har en massiv bromskloss i ett litet parti som med nöd och näppe överlever fyraprocentsspärren.

Det provocerar.

Tidö-samarbetets tveksamma resultat

Två år in Tidö-samarbetet är sänkta priser på bensin och diesel det som tydligast markerat att vi har en ny regering. Det skjuts, sprängs och sker otäckheter som aldrig förr. Och fortfarande läser vi om grovt kriminella i tidningarna som får löjeväckande låga straff.

Och det fortsätter komma skräckrubriker om infiltration hos Polismyndigheten och varningar om systemhotande korruption.

Man kan lugnt säga att flera personer inom Sverigedemokraterna inte är helt imponerade av vad Tidö-samarbetet levererat.

Samtidigt publicerar TV4 Kalla Fakta ett “avslöjande” om partiets kommunikationsavdelning. Ett reportage i två delar som tål att diskuteras. Det finns flera vilseledande påståenden och en inramning som kanske inte riktigt håller vid närmare granskning.

Detta gör folk i partiet förbannade. Återigen upplever SD att de behandlas djupt orättvist och från mitt perspektiv är jag beredd att hålla med.

Det enda parti där journalister använder dolda kameror och öppet skryter om hur de infiltrerat för att hitta förflugna ord i korridoren är mig veterligen SD. Vi får backa till 2002 och valstugereportaget för att hitta andra partier som blivit granskade på samma sätt.

Och då var det smygfilmande i kanske fem, tio minuter i en för övrigt öppen miljö. TV4 har kört på dagligen i åtminstone ett halvår, på en arbetsplats.

Om Tidösamarbetet irriterar är SD vansinniga över TV4. Och på det den samlade mediekåren som inte ställer en enda kritisk fråga till Tv-kanalen. Tvärtom faktiskt.

Som i ett trollslag är partiet tillbaka till hur det såg ut 2010 eller 2014. Det är krigsrubriker mot SD och till en början tävlar alla övriga partier om att förfasas över detta oerhörda hot mot demokrati och anständighet.

Liberalerna, detta lilla irriterande parti som sitter i regeringen tack vare att SD gått med på att vara underlag, kräver nu öppet att SD ska “straffas”.

Där någonstans passeras en gräns.

SD krishanterar inte som andra partier

Det är inget unikt med att SD får kritik för saker som är osanna eller osakliga. Faktum är att det drabbar alla partier i olika grad. Och det normala är att partier spelar med, låtsas att det var “allvarligt” och sedan står någon partiföreträdare på en presskonferens och lovar att de ska “se över sina rutiner” eller “omplacera” personal.

Det här är en sorts krishantering som även syns hos olika företag och större organisationer.

När besvärjelserna väl är uttalade kan media stoltsera med att den oerhört viktiga “granskningen” fick “konsekvenser” och sedan är alla nöjda. Livet går vidare och inga rutiner förändrades och den “omplacerade” fortsätter med i princip samma arbetsuppgifter. Möjligen att CV:t på LinkedIn fått en ny rad.

Men så fungerar inte SD.

Synnerligen inte när i stort sett hela partiet vill se Liberalerna brinna. Istället vägrar SD be om ursäkt och de hånar öppet överenskommelsen med att utbilda de så kallade “trollen” om Tidövavtalets respektparagraf. Av samma skäl ser vi rubriker i Expressen om hur de nyutbildade medarbetarna firar med diplom, Pommac och ett “studentutspring”.

Syftet är att skicka en tydlig signal till Liberalerna. Och för att ingen i Liberalerna ska missförstå sker det på ett sätt där Socialdemokraterna, Centerpartiet och den samlade vänstern blir resonanslåda. Och de har förstås sina egna skäl att attackera Liberalerna.

De vill inget hellre än att spräcka Tidösamarbetet och just Liberalerna är den svaga länken.

Och här blottläggs en till skillnad mellan SD och övriga partier i Tidö.

För Ulf Kristersson är det viktigt att hålla ihop Tidö-samarbetet. Han ser sig som den “vuxne i rummet” som med politiskt hantverk ska hålla ihop de fyra partierna. Misslyckas detta är han inte längre statsminister. KD och L har en liknande logik att förhålla sig till, det är ju dessa partier som utgör regeringen.

Vad har SD att förlora?

Om Tidö-samarbetet spricker är det för att Liberalerna lämnar. De kommer få bära hundhuvudet och det vore en oerhörd risk att ta i en stundande EU-valrörelse, en valrörelse som förmodligen är viktigare för L än något annat parti.

Det är inget som Johan Pehrson vill. Eller Ebba Busch. Eller Ulf Kristersson. Och detta vet SD.

Men om vi leker med tanken att L faktiskt imploderar på grund av SD, vad händer då?

Kalkylen är enkel. Faller regeringen väntar två år i opposition, vilket är drömläge för SD inför nästa riksdagsval. De har svårt att växa med den roll de nu har i svensk politik.

Och vad som är ännu bättre: Liberalerna är redan avskydda av de rödgröna väljarna. De uppfattas som svikare. Om de spräcker regeringen kommer det vara en västanfläkt mot kritiken som väntar från högerväljare. Liberalerna riskerar att helt utraderas.

Vilket är precis vad SD vill.

Rent spelteoretiskt finns således inga tunga skäl för SD att spela med i mediedrevet. Tvärtom, de har allt att vinna på att håna och räcka fingret mot framför allt L, men indirekt även mot övriga Tidöpartier.

I en Expressen-artikel intervjuas en intern M-källa som väcker frågan “om SD verkligen är moget att ta ansvar med ministrar i en regering”.

SD är en mardröm för Ulf Kristersson

I samma artikel svarar en SD-källa på ett sätt som för tankarna till den förra socialdemokratiske statsministern Göran Persson.

– Det är inte en fråga för Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna att släppa in oss i en regering eller inte. Men de måste göra sitt vägval, vilken sida de vill tillhöra i svensk politik? svarar den centrala SD-källan till Expressen.

För SD finns inget annat än att antingen sitta i regering eller vara i opposition efter nästa riksdagsval. De vill forma svensk politik. Och i det revirpissandet är de inte blyga att låta strålen träffa Liberalerna rakt i ansiktet, oavhängigt om det även skvätter på M och KD.

Det är, med alla mått mätt, en mardröm för Ulf Kristersson.

Chang Frick

Entreprenör, samhällsdebattör och grundare av Nyheter idag