Mauricio Rojas, docent i ekonomisk historia, har redan hunnit skriva en gästtext för ledarsidan och vi kan nu berätta att han blir en av våra återkommande kolumnister. Mauricios första kolumn publiceras i dag och han återkommer därefter var tredje vecka. Här berättar han om sin relation till Liberalerna och om var den svenska integrationspolitiken gick fel.
Välkommen som kolumnist, Mauricio Rojas! Hur skulle du beskriva dig själv?
– Författare, docent i ekonomisk historia, före detta riksdagsledamot i Sverige och kulturminister i Chile. Chilenaren som blev svensk och marxisten som blev liberal. Gillar Andernas och Stilla havets mäktiga närvaro, men också charmiga Lunds litenhet.
Vilka frågor är avgörande 2021?
– Efter att coronapandemins rubbningar lagt sig kommer vi att åter vända blicken mot Sveriges stora utmaningar: Dels att bryta utanförskapet och återta kontrollen över de parallellsamhällen som vuxit fram i många av våra segregerade förorter, dels att skapa ett samhälle med stor mångfald men även med ett starkt gemensamt fundament, ett pluralistiskt samhälle som bejakar mångfalden utan att förneka det mest självklara, att det är i Sverige och utifrån svenska förutsättningar denna mångfald ska byggas.
Du har tidigare varit riksdagsledamot för dåvarande Folkpartiet. Vad är din relation till partiet idag?
– Obefintlig. Så har det varit sedan jag lämnade riksdagen och Sverige i slutet av 2008. Med vissa personer som jag uppskattar, som Lars Leijonborg, Torkild Strandberg och Nyamko Sabuni, har jag haft sporadisk kontakt. Vi gjorde en hel del bra saker tillsammans, vi var ”liberaler med hårda nypor”, sådana som behövs i en tid där snällisterna gör mer skada än nytta.
Du har under lång tid varit aktiv i integrationsfrågan och ingår nu i Moderaternas integrationskommission. Var gick den svenska integrationspolitiken fel och finns det någon räddning?
– Den byggde på en total aningslöshet om de svåra utmaningarna som övergången från ett samhälle präglat av stor etnisk homogenitet till ett mångetniskt samhälle förde med sig. Men den byggde också på en förödande högfärdighet. Man trodde att det inte fanns utmaningar som vår mäktiga välfärdsstat inte skulle kunna klara. Det fanns inga berg som våra experter och tjänstemän inte kunde flytta. Så trodde man och här står vi med facit i hand, undrande och besvikna, men kanske också redo att kavla upp ärmarna och ta itu med det elände som vår egen aningslöshet skapade.
