Det var en annan tid. Kanske rentav en annan värld. Håkan Juholt, backbencher i riksdagsgruppen, fick plötsligt det socialdemokratiska partiledarskapet vältrat i knät. Eftersom han var mer av ett sista- än ett förstahandsval blev han tvungen att formulera en politisk retorik som talade till hjärtat i socialdemokratin. Det fanns inget utrymme för nytänkande.

Det var särskilt en fråga som Håkan Juholt lyfte. Gång på gång vid sina anföranden talade han om barnfattigdomen. Barnfattigdom var något som bara hörde hemma i Reinfeldts Sverige, sade Juholt. Han lovade att Socialdemokraterna skulle utrota barnfattigdomen.

Retoriken slog an. Det fanns bara en hake. Barnfattigdomen skulle inte gå att avskaffa.

På Juholts tid fanns det ungefär 220 000 barn i ekonomiskt utsatt situation, enligt Rädda barnens återkommande rapporter om frågan. Men de utgjordes till två tredjedelar av invandrare eller barn till invandrare. Bland barn med utländsk bakgrund var barnfattigdomen 39 procent. Bland svenskar var fattiga förhållanden mer sällsynta: 5 procent. Barnfattigdomen som samhällsproblem var till övervägande del ett resultat av invandringspolitiken.

Det lämnade i princip tre möjligheter. 

1: Stoppa invandringen. Sådant lät sig dock inte sägas på den tiden. 

2: Höja transfereringarna så att bidragstagare tjänar minst lika mycket som familjer där bägge föräldrarna jobbar. Magstarkt även för en socialdemokrat.

3. Skapa enkla jobb genom det offentliga, men med lika höga löner som i tjänstemannayrken. Men inte heller det var en framkomlig väg. Det finns inte så många välbetalda jobb utan krav på kvalifikationer. Alla kan ju inte bli riksdagsmän.

Detta var nu inget allvarligt problem för Juholt. Han hade naturligtvis inga avsikter att avskaffa barnfattigdomen på riktigt. 

De fattiga barnen var ett retoriskt redskap. Gångbart fram till asylkrisen 2015.

Ett decennium har gått. I dag är den etniska dimensionen än mer påtaglig. Barnfattigdom finns knappt längre bland barn till svenska föräldrar. I den gruppen har andelen barn i ekonomiskt utsatt situation sjunkit till 3 procent, och för de allra flesta är det inget varaktigt problem.

Bland invandrare är barnfattigdom vardag. Mer än vart tredje utrikesfött barn lever i ekonomisk utsatthet. Och ungefär vart fjärde barn fött i Sverige av invandrade föräldrar. Rädda barnens senaste studie Millenniebarnen tar ett nytt grepp. I stället för att mäta andelen fattiga ett givet år, följer man nu en kohort: samtliga barn i Sverige som föddes år 2000. Det ger fördelen att vi nu enkelt kan se hur stort problemet med varaktig barnfattigdom är. De flesta har ju perioder då det är svårt att få det att gå ihop: efter en skilsmässa, under studierna etcetera. Men detta är ju inte likställt med ett samhällsproblem.

Sett genom kohorten födda år 2000 är det 13 procent av barnen som upplever fattigdom under en stor del av sin barndom. Omkring 3 procent (drygt 3 000 barn) lever i utsatt ekonomisk situation i princip hela barndomen. Tyvärr redovisar inte Rädda barnen andelen av dem som har svensk respektive utländsk bakgrund. Men mycket pekar på att den varaktiga barnfattigdomen också huvudsakligen är en fråga om invandringspolitik.

Bland invandrade barn eller barn till invandrare är risken att hamna i en ekonomiskt utsatt situation under åtminstone ett år i barndomen över 80 procent. För svenska barn är motsvarande risk under 30 procent.

Som politiskt kampanjmaterial har frågan förlorat i dragningskraft. Kopplingen till det invandringspolitiska misslyckandet är antagligen för tydlig. Men i ett jultal i år nämndes barnfattigdomen. Typiskt nog var det av Miljöpartiets språkrör Per Bolund – de gröna framhärdar i förnekelse om migrationens följder.

Håkan Juholt visade sig vara en redig karl bara han hamnade på rätt plats. Som ambassadör på Island var han både omtyckt och uppfinningsrik.

Hans efterträdare Stefan Löfven pratar i princip aldrig om barnfattigdom.