avatar
Krönikörer

Dags för första uppdateringen – här är Bulletin 2.0

Bulletin fyller ett tomrum i den svenska offentligheten. De stora tidningsdrakarna och public service har varit ängsliga inför den nya tidens problem, skriver Bulletins nye chefredaktör Ivar Arpi.

12 feb 2021 13:30
Uppdaterad:
12 feb 2021 13:38

Bulletin fyller ett tomrum i den svenska offentligheten. De stora tidningsdrakarna och public service har varit ängsliga inför den nya tidens problem, skriver Bulletins nye chefredaktör Ivar Arpi.

Tidningen Bulletin har funnits i mindre än två månader. Det är ett knappt mätbart andetag i svensk presshistoria. Häromdagen, till exempel, fyllde Vestmanlands Läns Tidning 190 år.

På ett sätt är det samma drivkraft som ligger bakom den gamla pressen och de nya medierna. Det är samma journalistiska ideal. Samma sökande efter sanning. Samma hunger efter debatt.

Men samtidigt är det något helt annat att starta en tidning i dag. Läsarna har ett enormt mycket större utbud. Annonsmarknaden är utflugen. Begränsningarna i innehåll har försvunnit. För bara något decennium sedan var en tidning ett ark papper som kunde se lite olika ut från dag till dag. I dag kan en tidning vara… ljud, rörlig bild, spel, algoritmstyrd – ja, vad som helst.

Vem som helst kan också starta en tidning. Tröskeln har sänkts. Inträdeskostnaderna är borta. Distributionen är fri.

Men om en ny tidning ska fungera på längre sikt, måste den fylla ett behov.

Bulletin fyller ett tomrum i den svenska offentligheten. De stora tidningsdrakarna och public service har varit ängsliga inför den nya tidens problem. De har antingen inte förstått eller aktivt duckat för de mest angelägna frågorna. Redan före lanseringen, i höstas, stod det klart att efterfrågan på Bulletin har varit enorm.

Bulletins idé är att samla de starkaste och självständigaste rösterna i en och samma dagstidning. Varje dag kommer Bulletin att erbjuda de perspektiv, åsikter och nyheter som åtminstone halva Sverige har saknat i offentligheten.

Ledarsidan är liberalkonservativ, vilket är fastslaget i tidningens bolagsordning. Nyhetsdelen är konsekvensneutral och kommer inte att syssla med den sortens agendajournalistik som vi har fått vänja oss vid på senare år. Kultursidan kommer att handla om just kultur, och inte vara ännu en avdelning ledarsidor. 

Allt det där har min företrädare Paulina Neuding redan grundlagt. Hon kommer nu att fokusera på det internationella materialet i nästa fas. I dag publicerar vi exempelvis en krönika av förre chefen för BBC Television News, Roger Mosey.

Men en tidning i dag handlar inte bara om en publicistisk vision, utan också om att med snabba fötter orientera sig i ett föränderligt landskap. Nu är grunden lagd. En ny fas börjar. Jag hoppas kunna utveckla tidningen på flera plattformar än genom artiklarna. Min erfarenhet av poddar och sociala medier kommer att innebära en breddning. Tidningens profiler ska få fler sätt att uttrycka sig och komma närmare läsarna (och lyssnarna). Tidningens läsare ska få fler möjligheter att uppleva journalistiken.

Så, blir det någon skillnad med en ny chefredaktör?

Låt mig säga såhär.

Förra veckan dog urgöteborgaren Frank Baude. Han ledde under 28 år det kommunistiska partiet KPML(r). I hans memoarer Mot strömmen (Kommunistiska partiet KPML(r), 2000) får man en rättfram bild av exakt hur envis en göteborgare kan vara bakom Kålle och Ada. 

Baude engagerade sig i Sveriges Kommunistiska Parti (i dag Vänsterpartiet) 1960. Besviken på Nikita Chrusjtjovs uppluckring av Sovjetunionen vände sig Baude längre österut. Genom finansiering från det kinesiska kommunistpartiet grundade han Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML). När även Kina blev för mjukt, bröt sig Baude ut och startade stalinistiska KFML(r).

Jag tror att svensk debatt även i dag klarar av utpräglade konfliktlinjer, som förtydligar vad som står på spel. 

Frank Baudes kommunister gjorde sig kända som de mest hårdföra revolutionärerna i landet. Deras demonstrationsvakter hade knölpåkar. De föraktade allt som de moderna socialisterna stod för. Vänsterpartiet Kommunisterna (dagens Vänsterpartiet) kallades för ”ett parti för bögar och allergiker” med ”öppet frieri med homofiler, grönsaksvänster och grupp-8”. Socialdemokraterna var klassförrädare.

Och högern, ja… På middag efter ett kommunfullmäktigesammanträde i Göteborg hamnade Baude bredvid en moderat förtroendevald, berättar han i memoarerna. ”Tar ni makten, får jag väl ett nackskott?”, frågade moderaten. Men Frank Baude hade fattat tycke för sin opponent. ”Du är så trevlig, så du får dö som en adelsman – för värjan!”

De internationella kontakterna begränsades till Albanien, det enda land som befanns renlärigt nog. Och när Berlinmuren och östblocket föll, då reste Baude till den sista kvarvarande rättrogna nationen, Nordkorea. I memoarerna syns han på bild bredvid Kim Il Sung.

Han ville alltid gå på med en rak vänster. Till slut blev även det egna partiet för fegt för Baude. Han begärde utträde 2014 med ett rasande brev. ”Den promenad ut i det medelklassiga politiska träsket som partiet anträtt får göras utan min medverkan”. 

Jag är tack och lov inte Frank Baude, även om jag är göteborgare. Men jag tror att svensk offentlighet rymmer sådana personligheter. Jag tror att svensk debatt även i dag klarar av utpräglade konfliktlinjer, som förtydligar vad som står på spel. Bulletins publicistiska idé är densamma. Rom byggdes inte på en dag, men vi har lagt de första stenarna. 
 

Ivar Arpi är chefredaktör (tf) för Bulletin.