Rösträtten utvidgades efter hand från medeltiden till att bli fullständig blott de senaste årtiondena. Men är det en så bra idé att exempelvis kriminella ska kunna rösta om brottsbekämpning. Ett ansvarstagande och en något villkorad rösträtt skulle göra att inte hela rösträtten hotas.
Den moderna svenska demokratin har vuxit fram från 1400-talet. I början av 1600-talet, under Gustaf II Adolfs försorg, fick de fyra stånden i riksdagen formellt inflytande över svensk lagstiftning. Inte förrän i 1866 års regeringsform förlorade de fyra stånden sin särställning i och med ståndsriksdagens avskaffande. Nu fick män, men även vissa kvinnor och företag, rösta till ena eller bägge av de två kamrarna.
Utgångspunkten för det folkliga inflytandet kan lite förenklat sägas ha varit att ju mer framgångsrik du var desto större inflytande fick du. En och samma person kunde ha fler än en röst och många fick inte rösta alls.
Valet 1911 var första gången som man bara fick en röst per person, vilket var sprunget ur parollen ”en man, en röst, ett gevär” som i sin tur var en konsekvens av att allmän värnplikt infördes 1901. Ska man tvingas gå ut i strid för sitt land så ska man också ha lika stort inflytande i allmänna val som alla andra, löd argumentationen. År 1922 fick vapenvägrare rösträtt, vilket var året efter att allmän rösträtt infördes för kvinnor.
I valet 1924 var kvinnor och män alltså helt likställda ur rösträttssynpunkt för första gången, men ett annat paradigmskifte som skedde samma år har gått mer obemärkt förbi. Fram till dess var nämligen rätten att rösta förknippad med någon form av prestation. En av Socialdemokraternas främsta förgrundsfigurer, August Palm, lär ha sagt ”gör din plikt, kräv din rätt” och det ska inte uteslutas att han bland annat syftade på rösträtten. Men, i början av 1920-talet gav man upp den idén och inte bara vapenvägrare utan också den tidens socialbidragstagare fick rösta, såvida det inte gått så långt att man blivit omhändertagen av fattigvården, vilket man släppte på som krav först 1945. För första gången i Sveriges historia kunde man alltså strunta i att göra sin samhällsplikt och ligga det allmänna till last, men ändå få rösta om hur de gemensamma resurserna skulle fördelas och investeras.
Idag får precis alla som fyllt arton år rösta oavsett om man är satt under förmyndarskap, kastat sten på polisen, plundrat våra välfärdssystem, dömts för skattebrott eller jobbat som spion för Ryssland. Det bör nog ses som en form av lyx snarare än som en framgångsfaktor. Jag tror i alla fall inte att det hade gått bättre för Sverige ifall byfånar, kriminella och analfabeter haft rösträtt sedan 1400–talet, men det är förstås svårt att bevisa.
Det som började så bra, nämligen att ge folket mer makt och kungen mindre makt, har landat i ett experiment som endast pågått i 100 år, att jämföra med det föregående demokratiska system som navigerat Sverige i 500 år under betydligt tuffare tider. Tack vare en enorm teknologisk utveckling som pågått parallellt och oberoende av det politiska styret i Sverige sedan efterkrigstiden så har vi svårare att urskilja statens tillkortakommanden.
Förvisso har ungdomsrånen exploderat i antal, men tack vare den ekonomiska tillväxten har svenska familjer oftast råd att köpa en ny jacka och mobil till sitt traumatiserade barn. Och istället för att åka på semester eller köpa ny bil just i år så får man betala elräkningen. Ingen stor sak i jämförelse med hur vi hade det på 1700-talet.
Men hur kommer Sverige se ut ifall vi extrapolerar de senaste decenniernas utveckling i bara ett enda sekel till? Har den väljare som inte ens klarar sin egen försörjning verkligen förmågan att analysera det och utifrån resultatet komma fram till vilket politiskt parti som har den bästa lösningen? Idag är endast 4 av landets 7,5 miljoner röstberättigade självförsörjande och av dem jobbar 1,6 miljoner inom den offentliga sektorn. Att blott en tredjedel av de röstberättigade saknar direkt beroende av staten har gissningsvis ett enormt inflytande på hur Sverige styrs och den situationen är i det långa perspektivet helt ny för oss. Ett experiment som sagt.
Även om slutsatsen skulle vara att vissa förändringar i rösträtten var ett misstag så är det inte realistiskt att göra stora inskränkningar i den. Av rent principiella skäl borde emellertid vissa brott, såsom blåljussabotage och spioneri, leda till att man under en tidsperiod inte har rätt att rösta i allmänna val. Förändringen kommer inte ha någon praktisk betydelse, men signalvärdet är nog så viktigt.
Är det då inte å andra sidan rätt ”signalvärde” att alla svenska medborgare får tycka till om sin framtid via allmänna val? Jo, kanske, men då borde de rimligen också ta konsekvenserna av de val som de gör. Ta Malmö kommun som ett exempel där invånarna under många decennier röstat för mer bidrag och blivit allt mindre självförsörjande. Tack vare det kommunala utjämningssystemet får de som röstar dock inte ta de verkliga konsekvenserna av sina val.
Ordningen att man kan sitta i en landsända och kräva att bli försörjd av folk som bor i en helt annan landsända måste upphöra. Just fokus på det lokala självstyret är något som förmodligen har gjort Schweiz så framgångsrikt trots att landet i grunden är djupt splittrat med sina fyra officiella språk. Man röstar fram lokala styren som ansvarar för det dagliga och sedan samarbetar man på nationell nivå i de frågor där man måste.
Den liberala demokratin är i grund och botten en fantastisk konstruktion, men det går inte att blunda för att den i Sverige lett till gängskjutningar, dålig välfärd per skattekrona, fallande kunskaper i skolan, kraftig segregation med mera. Om den liberala demokratin ska överleva så måste dess brister justeras. En bra början kan vara en öppen och ärlig debatt.
