Facebook noscript imageDahlin: Tidöavtalet är ett bra avstamp, men mer behövs
Erik Dahlin
Krönikörer
Dahlin: Tidöavtalet är ett bra avstamp, men mer behövs
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Foto: Jonas Ekströmer/TT

Sverige har på många sätt radikaliserats de senaste decennierna och årets valresultat kan med rätta sägas vara en motreaktion mot fenomen som massinvandring, könsbyten på barn, ineffektiv u-landshjälp, ideologiserad energipolitik, provocerande låga straffpåföljder, med mera. Förväntningarna på den nytillträdda regeringen är säkerligen monumental i breda väljargrupper, men vad kan man förvänta sig? skriver Erik Dahlin.

Den klassiskt borgerlige väljaren, eller ”liberalkonservative” om man så vill, borde åtminstone känna sig halvnöjd med det så kallade Tidöavtalet. Konservatism betyder inte att man är motståndare till förändring, utan snarare att man ska behålla de förändringar som varit av godo och återkalla de som varit av ondo. Socialism tenderar snarare att släppa alla tyglar och göra mer av det som förmodligen orsakat problemet. Varningstecken kring hotande elbrist under de senaste åren har från socialistiskt håll lett till att man verkat för ännu mer icke planerbara energikällor, för att ta ett flagrant exempel. Tidöavtalet stipulerar däremot att planen på ”att låta elnätskollektivet subventionera den havsbaserade vindkraftens elnätsanslutningar stoppas”. Å andra sidan är man överens om att hålla auktioner för koldioxidinfångning, vilket i den klassiskt borgerlige väljarens ögon torde ses som ytterligare ett vansinnigt tilltag under den postmoderna doktrinen.

På område efter område görs stora som små justeringar i syfte att återgå till det Sverige som många av oss är uppväxta i med ordning och reda samt en välfärd i världsklass. De mer genomgripande reformerna ska dock utredas, alternativt saknas helt, vilket kan få en luttrad svensk att ana oråd och fundera över hur mycket ens egen vardag kommer att förbättras de kommande fyra åren. Frågan är central eftersom det i slutänden kan få tilliten till hela det demokratiska systemet att sättas i gungning. Sverige har fått sitt mest högerlutande styre på minst fyra decennier och om det knappt märks någon skillnad efter fyra år så undergrävs incitamenten för att gå till valurnan nästa gång.

En deprimerande tanke är också att det kanske inte spelar någon roll vilka lagförändringar som görs om det inte finns kompetent och dedikerad personal som utför markarbetet. Sverige har en ohyggligt genomarbetad läroplan men eftersom vänstern låtit läraryrket degraderas så faller svenska elever ändå i internationella jämförelser. De långtgående ambitioner som återfinns i Tidöavtalet gällande exempelvis kriminalpolitiken och socialtjänstens tidiga insatser mot gängkriminalitet kanske inte är praktiskt genomförbara eftersom problemens omfattning vida överstiger möjligheterna att rekrytera lämplig personal. Problemet med politiserade myndigheter ska heller inte underskattas. Och hur ska vi kunna bygga kärnkraft i Sverige när de skarpaste hjärnorna hellre jobbar inom finanssektorn?

Häromdagen offentliggjordes det att EU kommer lagstifta om könssammansättningen i bolagsstyrelser, vilket torde mana till eftertanke hos de borgerliga partierna, men i Tidöavtalet har man helt utelämnat EU-frågan. En välvillig tolkning för den borgerligt sinnade väljaren är att (det icke borgerliga partiet) Sverigedemokraterna fortsatt vidhåller att EU ska vara ett mellanstatligt samarbete, inte ett överstatligt dito, och att de därför inte kunde enas om en gemensam inriktning med övriga partier som fortsatt vill överlämna mer makt till Bryssel och mer pengar till Sydeuropa.

Det saknas inte utmaningar för det nya styret, men Tidöavtalet är ett mycket bra avstamp för förändring i rätt riktning. Frågan är dock ifall den verkliga viljan finns samt om det ens är möjligt att uppvisa markant positiva resultat inom fyra år.

Erik Dahlin

Erik Dahlin är företagare och samhällsdebattör.