Vi som har lyft problem med brottslighet och integration under åren har kallats det mesta, både från vänster och mitten. Rakt ut eller bakom ryggen har det sagts att vi är alarmistiska, extrema, populister och så vidare. Men var är kritikernas insatser när det skjuts och sprängs? Var är deras hjärta?
KRÖNIKA. Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, tweetade på tisdagen, med anledning av sprängningen av ett hus i Göteborg: ”Sällan högerextremister låter så glada på twitter som vid sprängningar. Ganska talande för deras agenda” (28/9).
WOW. Vilka snackade han om? Vem anklagade han för att bli GLAD över att människor skadades? Vem kallade han högerextremist?
Och var fanns Lindbergs hjärta? Kände han minsta omsorg om alla de oskyldiga som tvingades fly från sina hem mitt i natten i panik? Blev han minsta arg över att folk skadades, sannolikt som en konsekvens av att kriminella själviskt sprängt ett hus?
Eller var hans ilska enbart riktad mot dem som upprördes över sprängningar och krävde åtgärder?
Lindbergs utfall följer dessvärre en obehaglig trend. Genom åren har jag och andra anklagats för att överdriva när vi har lyft problem med växande kriminalitet, skjutningar, knivattacker och barnrån. Vi som skrivit om att migrationen ihop med bristande integration blir en påfrestning för samhället har kallats bruna, rasister, populister… Jag har fått min beskärda del både i mail, kommentarer och via snack bakom ryggen.
Trots att det – i alla fall för mig – handlat om djup omsorg om människors trygghet och frihet har det förlöjligats, förkastats, förklarats som ondska.
Socialdemokraten Maria Hind berättade till exempel på Facebook på tisdagen: ”Jag blev av mina egna (vissa) kallad för populist, att jag kör med alarmistiskt trams som spelar extremhögern rakt i händerna”. Detta med anledning av att hon krävt insatser mot otrygghet. För henne var det en nödvändig bas för att sedan tala om andra sossefrågor.
Häromdagen skrev Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet, i Borås tidning att ”Svensk politik lider av empatistörning” (27/9).
Han vände sig emot att olika grupper – flyktingar, arbetslösa och kriminella exempelvis – beskrivs som problem och belastningar. Det var tydligen fel att lägga politiska förslag som skulle drabba dessa redan utsatta hårt.
Han talade högtravande om alla människors lika värde och humanism. Men vad exakt han kritiserade framgick inte. Inga detaljer kom med i texten. Inga belägg. Där fanns heller inga djupare resonemang om målkonflikter eller statistik kring brottslighet, migration eller skolresultat. Nej, nej, bara stora tjusiga ord. ”Tänk om politiken kunde utgå från det och göra humanism och empati till hedersord”, menade Strömbäck.
Det är fräckt och högfärdigt att framställa sig själv som empatisk, medan de som tvingas väga mellan olika utgifter i budgetar eller lösa verkliga problem med hederskultur eller gängkriminalitet beskrivs som empatilösa.
Att vilja se ett maktskifte i syfte att få kraftfullare insatser mot den accelererande kriminaliteten och migrationsproblematik har också lett till brutala påhopp. Ofta på grund av att det krävs någon typ av samverkan med Sverigedemokraterna för att få en borgerlig regering.
”C och L ska lyssna på sina väljare, inte på fiskmåshögern”, skrev DN:s ledarsida apropå att det, enligt dem, fanns ”en skränig kampanj från höger” för att C och L skulle välja höger och inte vänster i regeringsfrågan (24/9 2018).
Per Svensson, politisk redaktör på Dagens Nyheter, tyckte att det var en okej metafor. ”Fiskmåshögern var delvis ett skämt men också träffande: De är skräniga, aggressiva och släpper gärna skit på andra” (Expressen 1/10 2018).
Att den som kallar meningsmotståndare för skränig och aggressiv faktiskt själv släpper skit på andra tänkte han uppenbarligen inte på.
I Sydsvenskan skrev Per T Ohlsson 2018 att Ulf Kristersson (M) var ”påhejad av en direktörssponsrad neandertalhöger som vill dela grotta med Sverigedemokraterna. Dessa figurer, groteskt obildade, härjar inte bara i sociala medier, utan även på ledarsidor som en gång i tiden var ganska ansedda” (30/9 2018).
Vilka då? Hur då? Äsch, det behövde han inte förklara. Dåmma där, liksom. Dåm dumma. Som, enligt Ohlsson, inte kunde förstå ett intellektuellt samtal (Expressen 1/10 2018).
Jag är fullt medveten om att det skriks och gapas på ett klumpigt sätt i sociala medier. Både höger och vänster tar till den verbala k-pisten och det låter ra-ta-ta-ta-ta i tweets och på kommentarsfält. Det vore bra om vi kunde få en seriösare, sakligare ton och en ödmjukare inställning från alla håll.
Men fokuset på sakfrågor får inte släppas på grund av att vissa tölpar sig. Den som backar från att hantera viktiga frågor vuxet och vaket för att de blir attackerade, eller får medhåll av ”fel” konton på Twitter är en fegis.
Kan vi tumma på att aldrig bli fegisar…?
CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman
