KRÖNIKA. På Twitter finns ett stort antal hånfulla inlägg om godhetsknarkare, handhjärtan eller påhopp på dem som kallar sig goda.

Jag fattar var det kommer ifrån. Politiska beslut har i decennier fattats utan eftertanke. Grov brottslighet har bestraffats pinsamt lågt. Kriminella har ursäktats med att de är fattiga. Vänstern har hjälpt människor på andras bekostnad.

Denna naivitet och brist på respekt för skattebetalare och brottsoffer har jag själv rasat mot i text efter text genom åren. Jag förstår frustrationen.

Men jag är samtidigt rädd för att ilskan över det myckna känslomässiga beslutsfattandet gör att de förnuftigare rösterna triggar varandra till att gömma undan sina egna känslor.

Jag är rädd för att vänstern har pressat fram hjärtlöshet. Att det slår över åt andra hållet, så att en del personer – som ett slags protest – slutar känna sorg över alla på flykt eller lida med dem som växer upp i dysfunktionella familjer. Jag skräms av att de som har haft lyckan att födas i jämställda, toleranta välfärdslandet Sverige slutar visa tacksamhet. De som mister sin förmåga att känna empati för andra som lider eller insikt om att kulturer påverkar människor till att bli hedersförtryckare blir okänsliga robotar.

Låt oss inte ge vänstersidan ensamrätt på godhet. Det är faktiskt inte dumt alls att bry sig om andra. Högersidans omsorg saknas ju inte. Den ser bara annorlunda ut.

Högern anklagas för att vara brun, populistisk, rasistisk och så vidare. Vårt krav på minskad migration beskrivs som hårt. Höjda straff kallas föraktfullt för ”batongpolitik”. Övervakningskameror anses kränka frihet.

Men det är knas. Som klassiskt liberal gillar jag frihet, men om fri rörlighet ger skattehöjningar ryter jag. Om låga straff blir ett hot för oskyldiga fräser jag. Om brist på poliser låter bovar gå fria ställer jag på de hotades sida.

På sätt och vis är jag en benhård snålis när jag kämpar för att svensken ska få behålla sin lön i stället för att hjälpa fler migranter. Men för mig är det inte hårt och snålt alls. Det är snarare en mjukispolitik eftersom jag värnar om människors rättigheter och oskyldigas rätt till frihet. Hjärnan är med, men det är mitt hjärta som styr.

När jag får irriterade läsarreaktioner på att ha använt ordet hjärta i mina texter är det dock något som känns fel. Vänsterns många gånger hjärnlösa politik, motiverad främst av känsla, har tyvärr gjort att vissa provoceras av röster som är passionerade, drivna av hjärta. Men om själva godheten får en del att rynka på näsan som vore den surströmming tappar vi bort en av en harmonisk god civilisations alla grundläggande värden.

Högern måste passa sig för att hamna i fällan.

Det kan reta upp att vänstern har undvikit att koppla brottslighet till invandring, men det skaver hur det lett till ondsint främlingsfientlighet och gapande ”kasta ut dom”. Kravlöshet och generositet på bidragsfronten är politikernas fel, men ändå vänds taggar mot invandrarna. Media har skönmålat invandringen, och som resultat ser man folk döma samtliga journalister som idioter.

Det är en trist utveckling.

Jag tror att många av oss som tvingats sätta stopp när vänsterrösterna kidnappat godheten i slöseriets namn tyvärr har slutat unna oss själva att känna och visa solidaritet, omsorg och kärlek. Eftersom vi har måst säga rationella saker som ”tänk på målkonflikter” eller fråga ”har ni räknat på detta?” har vi pressats in i rollen som räknenissar medan de visionära fått lulla på.

Men Sverige mår bättre av att vi bryr oss om varandra. Frivillig välgörenhet och omsorg mellan medmänniskor är värdefulla dygder. Lika illa som jag tycker om dem som är goda med andras pengar ogillar jag när högern väljer kyla.

När elen är dyr är värmen som kommer från medmänsklighet faktiskt gratis. I alla fall högerns variant.

CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman
Instagram: carolinhannadahlman