HBTQ-rörelsen har kallat det rasism att kämpa för bögar som växer upp i muslimska familjer eller hederskulturer. Jag önskar att fler vågar bekämpa homofobin i invandrargrupper snarare än att fortsätta vifta med flaggor bland likasinnade.
KRÖNIKA. Häromdagen strosade jag och ett par vänner runt i Vita Bergsparken på Södermalm i Stockholm. Vänsterpartiet var där och uppmärksammade Pride. Flaggade. Fikade. Firade. Stockholm Pride meddelade entusiastiskt inför årets galej: ”Vi är oerhört glada att presentera årets festival, tillbaka på Södermalm”.
Och visst är det härligt att samlas för kärlekens skull, men den som verkligen vill göra skillnad för de bögar och flator som har det allra värst i Sverige idag bör åka några stationer bort med tunnelbanan.
De bör smälla upp bokbord i de områden där det bor många som invandrat från länder där man kan fängslas eller till och med få dödsstraff om man är homosexuell. Människor som är uppvuxna i sådana länder – Afghanistan, Somalia, Syrien – har självklart påverkats av det. En del har utsatts för hot. Andra anammat de homofoba värderingarna.
Det brukar upprepas att svenskarna är mest sekulariserade, individualistiska, toleranta och jämställda i världen, enligt World Value Surveys, WVS. Men endast 1-2 promille av dem som svarade på enkäten var utomeuropeiskt födda.
Och i dag, när cirka en femtedel av svenskarna är födda utomlands, måste vi därmed erkänna att de där tjusiga öppensinnade värderingarna kanske inte alltid är norm. Att den positiva bilden inte längre stämmer.
När forskaren Bi Puranen gjorde en specialstudie för just migranters åsikter såg det annorlunda ut. I rapporten kunde man läsa att de skiljde sig ”kraftigt från majoritetsbefolkningen vad gäller tolerans för homosexualitet, synen på sex före äktenskap liksom synen på skilsmässor, aborter och prostitution”.
I en studie från Varken hora eller kuvad bland 12-18-åringar med utländskt påbrå svarade hälften att deras föräldrar inte accepterar ett homosexuellt förhållande. Ju mer troende de var, desto mindre accepterat var homosexualitet. I hederskulturer är homosexualitet en stor skam, skrev rapportförfattarna.
Expressen träffade för några år sedan 25 HBTQ-personer som alla menade att de var mer utsatta i förorten. De kunde bli omringade av killgäng på spårvagnen när de närmar sig sin hållplats. ”Det är som att leva i typ 1800-talet eller i Iran. Man blir slagen så fort de vet att man är gay”, berättade en kille. En polis berättade: ”Många HBTQ-personer känner att enda lösningen är att flytta till ett “svenskt” område” (3/7 -16).
En kvinna som kom till Sverige för att ge sin transsexuelle son skydd berättade: ”Nu går han på en skola där 99,9 procent inte har svenska föräldrar. Det är värre än Iran”.
En man som föreläste i skolor berättade: ”Senast behövde jag ha med mig fyra poliser när jag föreläste på en invandrartät skola, det är som natt och dag om man jämför med svenska skolor. De kallar mig “bögjävel” och “förrädare” för att jag är homosexuell och invandrare”.
Detta måste vi kunna tala om. Många flyktingar har flytt på grund av att de vill leva friare, men många bär tyvärr med sig hemlandets syn på homosexualitet.
Men det har alltför länge varit tabu att lyfta frågan. Pridetågen har gått på platser med få homofober, medan de områden där tågande skulle mötas med fientlighet har ignorerats.
HBTQ-rörelsen har till och med motarbetat dem som har försökt hjälpa homosexuella i hederskulturer. När Jan Sjunnesson, tidigare chefredaktör på SD-ägda Samtiden, arrangerade ett alternativt Pride-tåg i Järva 2016 bemöttes han med avsky från de etablerade homofobibekämparna. Stockholm Pride och RFSL tog avstånd och det ordnades ett stort protesarrangemang.
I Expressens reportage gav RFSL, pridefestivaler och HBTQ-organisationer en annan bild än dem tidningen intervjuade. Vissa tyckte att det var på gränsen till rasism att prata om att problem i förorten. I ett mejl skrev RFSL Göteborg: ”Det finns diskriminering och homofobi i alla grupperingar i samhället” och att det förekom i familjer med alla bakgrunder.
Men så enkelt är det tyvärr inte. Att inse det är inte rasistiskt. Bara realistiskt och respektfullt.
I år målades åtminstone parkbänkar i pridefärger i Järva, men det kommer att behövas mycket mer än målarfärg för att ändra djupt rotade, hatiska värderingar. Man måste även föra samtal om rätten att bli kär i vem man vill i skolor, på sfi-lektioner och andra platser där nyanlända rör sig.
Jag är optimist och övertygad om att information och kunskap kan förändra. Däremot är jag skeptisk till att en gigantisk enhörning i Malmö centrum under WorldPride gör minsta skillnad för bögarna som lever tysta i Rosengård. Långt ifrån glitter och fri kärlek.
CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman