KRÖNIKA. Mängder av skolor har de senaste åren varnat för stök. Anmälningarna till Arbetsmiljöverket har ökat. Lärarfacken larmat. Och värdefull undervisningstid slösats bort på att skapa ordning.

I en undersökning från Brå, Brottsförebyggande rådet, från 2020 uppgav ungefär hälften av niondeklassarna att de utsatts för brott det senaste året, de flesta i skolan.

Alla inser hur svårt det är att koncentrera sig på att traggla glosor och reflektera över Sveriges medeltidshistoria i en sådan miljö… Hjärtat hade pickat. Blicken flackat.

Vad händer med Sverige om de unga måste ägna energin åt att oroa sig i stället för att få en utbildning som ger dem kunskaper? Vem ska då bygga företag och forska? Vem ska klara av att jobba i vården? Bli politiker? Granska politiker?

Och hur ska barnen må inombords när de berövas den superkraft kunskap och förmåga att stå på egna ben ger? Hur ska de använda sina talanger och kunna nå sina drömmar?

Fy. Det knyter sig i magen när jag tänker på det. Stackars små!

Köerna till BUP kanske bara är ett första symptom. Decennier senare kan skolans brister märkas än tydligare i köer till Arbetsförmedlingen och sjukskrivningstal.

Utvecklingen måste vändas! Skolan måste helt enkelt funka. Nu på en gång.

Men dels är det ett hinder att vänstern snöat in på avsky mot enskilda alternativ och lämnat skolans innehåll vind för våg. Oviljan mot friskolor har tillåtits ta energi som borde ha lagts på att öka kunskapsfokus och studiero.

Dels har invandringens negativa effekter ignorerats eller hanterats taffligt.

Politikerna i Nyköping ville till exempel minska segregationen, så 2014 lades alla högstadier ner och det öppnades ett nytt för allihop. Eleverna skulle blandas och buntas ihop.

Resultatet blev absolut kaos!

Några elever vittnade redan 2015 om att allt inte stod rätt till. Det var dagliga ordningsproblem. Slagsmål. Konflikter. Bråk. Skadegörelse. Ingen ordning. ”Varje dag står det polisbilar utanför för att något har hänt”, sa en elev (SN 14/11 -15). 2017 skedde flera bränder. I höstas tvingades skolans café stänga en period.

Anna Dahlberg, politisk chefredaktör på Expressen, skrev i höstas att skillnaden mellan den kommunala skolan och friskolorna nu var stor. I kommunens skola hade 40 procent utländsk bakgrund, majoriteten föräldrar som saknade eftergymnasial utbildning och genomsnittligt lågt meritvärde. I friskolorna hade 72 procent av föräldrarna eftergymnasial utbildning och bara 12 procent av eleverna utländsk bakgrund (2/10).

Politikerna – som velat lösa segregationsproblemen med att bunta ihop eleverna – hade alltså misslyckats. Klyftorna fördjupades. Föräldrar och elever flydde.

Det är lätt att fatta. De har ju personligen ingen skyldighet att offra barnens skolgång och hälsa för att maskera politikernas oförmåga att hantera integrationen. Enskilda har ingen plikt att fixitrixa till statistiken.

Det finns tyvärr inte skäl att vara optimistisk kring den svenska skolans framtid.

Under våren väntas flera förslag från regeringen på skolområdet, till exempel att skolpengen förändras så att friskolorna får mindre och de kommunala mer. Även stopp för köer och olika kluriga lösningar för att bussa barn mellan skolor för att minska segregation väntas. Tyvärr läggs färre förslag som kan öka arbetsron för eleverna.

Skolminister Lina Axelsson Kihlblom (S) har dessutom en oroväckande syn på saken. Hon har sagt att: ”Vi ska sluta prata om skolor som fina eller fula, bra eller dåliga. För då värderar vi egentligen elever, lärare och rektorer.” (TT 18/12).

Vi har alltså en skolminister som inte vill att skolor ska värderas? Hon vill i stället att elever ska finna sig. Inte klaga. Inte anmärka. Bara acceptera usla lärare eller tafatta rektorer.

Det är inte den versionen av ”tyst i klassen” Sverige behöver.

Se videokommentar.

CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman
Instagram: carolinhannadahlman
Youtube.com/carolinhannadahlman