Nu är det (ganska) okej att prata om hedersvåld och dess orsaker, men under lång tid kallades de som lyfte frågan för fula ord. Och de utsatta unga lämnades i sticket.
KRÖNIKA. SVT granskade nyligen hur hedersutsatta flickor i Sverige skyddas – eller inte. Det var fint att se en genomgång i public service. Många journalister har alltför länge haft en ängslig attityd till hedersförtryck.
När P1-journalisten Katarina Gunnarsson granskade hederskultur på 90-talet fick hon höra: ”Du kan inte skildra det för då ställer du dig på den onda sidan”, berättade hon på Publicistklubben (6/12). Till mig sa hon att hon attackerades av andra journalister och debattörer.
Tidigare SVT-journalisten Erik Fichtelius vittnade i Expressen om att de första hedersmorden på 90-talet inte beskrevs som hedersvåld, utan gatuvåld. Detta för att man inte ville gynna Ny demokrati (Expressen 27/3 -16).
Hur många journalister som under alla åren påverkats av tidsandan kan vi bara gissa. Det är ju inte så kul att kallas islamofob, rasist och främlingsfientlig. Man kan förstå om många backat och vinklat för att slippa.
Och i strävan efter att inte gynna vissa partier eller främlingsfientliga strömningar har människor måst fortsätta leva i ofrihet. Utan att få hjälp.
Även politiker har tyvärr också blundat.
De båda S-ministrarna Margareta Winberg och Mona Sahlin skrev 2000 att vi aldrig får acceptera talet om ”hedersmord”, för det fanns ingen statistik som bevisade att våldet mot de unga kvinnorna var kulturellt betingat. ”Det handlar i stället om mäns våld mot kvinnor” (DN 8/12 -00).
Sahlin erkände för några år sedan att hon ångrade sig, att hon varit ”en del av maktens tystnadskultur”. Hon skyllde på att för få runtom henne berättade om verkligheten (DN 1/2 -18).
Ja, en av dem Sahlin hade omkring sig var Masoud Kamali, som var utredare under henne. Han sa i en intervju: ”Man gör en jättestor grej av att några invandrartjejer blivit utsatta för så kallat hedersrelaterat våld. Det handlar om någon mindre procent, en liten grupp. Det är inget stort problem.” Enligt honom fanns det ”ingen speciell hederskultur”. Fenomenet var enligt Kamali en myt som vittnade om djupa fördomar (Paraply Projektet 30/8 2004).
Med sådana rådgivare var det inte konstigt att ledande politiker tystnade.
Andra röststarka öste på. Jan Guillou skrev 2002 om Fadime Sahindal, som sköts av sin pappa. Guillou beskrev henne inte som mördad, utan som död i en ”familjetragedi”. Enligt honom var uppmärksamheten kring henne ett led i en journalistikens krigföring mot islam (Journalisten 19/2 -02).
Nalin Pekgul (S) skrev en kritisk artikel som svar, med en förklaring av hur hederskulturer fungerar (KvP 12/3 -02). Författaren Liza Marklund svarade kritiskt att vissa försökte göra hedersbrotten till ett invandrarproblem. Vad det handlade om var mäns våld mot kvinnor.
Under åren har olika aktörer skuffat undan problematiken.
2008 anklagades Rädda barnen för att censurera en forskningsrapport om hedersrelaterat våld av rädsla för att kallas för rasister. Forskaren menade att hon tvingades rensa bort allt om hedersvåldets orsaker. Detta då det enligt Rädda barnen inte var okej att kritisera ”den omgivande kulturen eller religionen” (Aftonbladet 14/1 -08).
2013 skapade Rikspolisstyrelsen en film om hedersrelaterat våld och förtryck i vilken en ung invandrartjej inte fick vara med på simlektioner eller gå på fest. Det fick en professor i etnicitet att rasa. ”Det får ett rasistiskt bakslag”, sa han till SVT (12/6 -13).
Och medan alla dessa röster skuldbelade dem som lyfte problemen for barn illa. År efter år. Barn efter barn.
Olika undersökningar har tydligt visat att småkillar som växer upp i hederskultur tvingas kontrollera att deras systrar inte drar skam över familjen, och att tjejerna inte får ha killkompisar, kärleksrelationer eller klä sig som de vill.
Enligt Ungdomsstyrelsen fanns 2009 drygt 70 000 ungdomar som exempelvis inte fick bestämma över partner. 2014 bedömde polisen Carin Götblad att cirka 100 000 unga levde med ett hedersförtryck. Forskaren Astrid Schlytter uppskattade 2017 att hela 240 000 unga lever under hedersrelaterade familjenormer. De blir fler och fler.
Så många barn. Så många kuvade barn. Hjärtat går i kras.
Tack och lov har medvetenheten ökat och fler vågar nu stå på de utsattas sida.
”Man har kunnat andas de senaste åren”, sa Katarina Gunnarsson på publicistklubben.
Det är bra. Hjärtat behöver syre. Och svensk debatt behöver mindre ego och mer hjärta.
CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman
Instagram: carolinhannadahlman
