Varför ställde journalister så få kritiska frågor om vad invandring skulle betyda för vårt land? Och varför valdes de positiva siffrorna om flyktingarnas utbildning, trots att det fanns en annan, mycket mörkare bild?
KRÖNIKA. ”Andelen högutbildade flyktingar strömmar nu in i Sverige”, rapporterade P4 Kronoberg i november 2014.
P4 Jämtland meddelade vid samma tid: ”Allt fler flyktingar som kommer till Sverige är högutbildade. Många har utbildning inom bristyrken som läkare, tandläkare och ingenjörer”.
Public service-kompisen SVT hängde på glädjetåget. ”Tusentals välutbildade flyr till Sverige”, berättade SVT i flera reportage i juni 2015. ”In i landet strömmar färdigutbildade ingenjörer, läkare och ekonomer.”
Invandringen beskrevs av public service som ”en massiv import – av kunskap”. ”Syrier kommer med efterfrågade yrken.” ”Det regnar kompetens över Sverige just nu. Studieår, doktorsavhandlingar och tunga examina.”
Ojoj. Det lät ju hoppfullt, eller hur?
Men medierna spred tyvärr en bild som inte riktigt stämde. Genom att blott lyfta fram de goda exemplen – som naturligtvis också finns – vilseleddes väljare och politiker.
Enligt SCB hade ju bara 32 procent av syrierna som kom 2009–2013 en eftergymnasial utbildning. 38 procent hade inte ens gått gymnasiet.
Och om man spanar på exempelvis somalierna var de heller inte högutbildade, utan hade bara till elva procent något slags eftergymnasial utbildning.
Den rapporten fanns och hade kunnat läsas av en noggrann journalist.
Men rubrikerna blev hoppfulla, politikerna köpte den glättiga bilden och andra journalister ifrågasatte inte.
I november 2014 sa migrationsminister Morgan Johansson (S) till Dagens Nyheter: ”Andelen asylsökande med hög utbildning fortsätter att öka. Det är läkare, lärare, sjuksköterskor och ingenjörer.”
Detta var ingenting som reportern tyckte borde bemötas. Inga kritiska följdfrågor kom.
I oktober 2015 intervjuades Stefan Löfven (S) av DN. Han menade att ”det kommer ganska många från Syrien med bra utbildning och bra yrkeserfarenhet. Läkare, ingenjörer, sjuksköterskor. Det kommer bilmekaniker också och vi behöver bilmekaniker.”
Att det också skulle komma människor med väldigt låg utbildning var bara något vi skulle ”se till att lösa”.
Om detta frågade journalisten inte något mer. Jaha, liksom. Faktakollen glömdes bort.
Året efter glädjeropen i medierna kom SCB med info om att bara hälften av dem med låg utbildning hade jobb efter tio år. Andra hälften levde alltså på bidrag? De dystra siffrorna har följts av fler. Få flyktingar är självförsörjande. Arbetslösheten är skyhög. Folk kan inte försörja sig. Många blir pensionärer som får stöd utan att ha betalt in en krona.
Många av de där som skulle rädda landet med sina akademiska topputbildningar blev till en belastning för ekonomin.
Om journalister hade haft mod och vett att kontrollera fakta eller ta rollen som djävulens advokat hade vi kanske redan långt före den stora flyktingströmmen 2015 kunnat hantera migrationen. För redan åren dessförinnan hade Sverige varit stormottagare, och problemen var synliga. Trångboddhet, arbetslöshet med mera fanns även då.
Men det var liksom ingenting man pratade om.
Jörgen Huitfeldt, chefredaktör på Kvartal och tidigare medarbetare på P1, skrev för ett par år sedan en lång artikel i vilken han berättade att det före hösten 2015 kunde vara riskfyllt för en journalist att uppfattas som alltför intresserad av migrationens baksidor. ”Många kolleger i branschen har genom åren förpassats ut i marginalen, ut på journalistisk ökenvandring, för att de uppmärksammat problem som invandringen till Sverige fört med sig.”
Han berättade att reportagen ofta handlade om utvisningshotade asylsökande eller sjuka som borde få stanna. ”I den mediala berättelsen om motståndarna till den generösa migrationspolitiken syntes nästan bara extremisterna – våldsverkare och nynazister.”
Huitfeldt beskrev ett möte med kolleger, där de flesta varnade för följderna av att diskutera migrationsfrågor, då det ledde till risk för ”att ställa grupper i samhället emot varandra”.
Att lyfta problem leder än i dag till att man hängs ut som ett slags monster, och vem vill det? Jag förstår att man backar, men låt oss alla försöka stå rakryggade.
Att optimistiskt sprida en ”allt-är-supertoppen”-bild är att förvilla och stoppa nödvändiga insatser, eftersom den som inte törs se problem heller inte kommer att söka lösningar. Och då blir det faktiskt bara värre.
CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman
