KRÖNIKA. GT/Expressen granskade i helgen långtidsarbetslösheten och kom fram till en aningen mer negativ bild än regeringens officiella ”allt-är-fina-fisken”. Tidningen hade fått fram nya siffror från Arbetsförmedlingen som visade att 190 000 är långtidsarbetslösa, att 97 000 av dem är födda utanför Europa och att arbetslösheten kostar 30 miljarder om året (29/8).

Detta fick det att mullra till hos arbetsmarknadsministerns stab. I en krönika avslöjade GT:s chefredaktör Christer El-Mochantaf att S-ministern Eva Nordmarks pressekreterare Max Ney hörde av sig och anklagade granskningen för att vara propaganda, att tidningen ”flörtar med SD” (29/8).

När reportern frågade om detta var ministerns egna åsikter erkände pressekreteraren att han inte ens hade läst reportaget.

Hoppsan. Behöver de alko-lås på mobilerna hos regeringens anställda?

”Att en ministers pressekreterare tycker att journalistik och ren fakta är propaganda – för att gynna SD ”kanske säger det ännu mer om hur vi faktiskt hamnade här”, spekulerade El-Mochantaf som modigt trotsade påtryckningen.

Ja, nog har politikers ovilja att se verkligheten påverkat situationen och i längden lett till hög arbetslöshet bland många migranter.

Folk har tystnat om en fråga kunnat gynna SD. Alliansen lydde Miljöpartiet för att stänga främlingsfientliga krafter ute. Rödgröna politiker och tyckare kallar oppositionen för brun när den ser problem med integrationen. Att konstatera att migrationen blivit en belastning är nästan förenat med spöstraff.

Och medierna säger inte emot. Ställer inte följdfrågor. Undrar inte: ”vad menar du med det?” när någon sosse skriker ”rasist” om sina motståndare.

Nej, journalisterna är snarare medlöpare. När jag granskade ett stort antal artiklar runt 2012 låg fokus på hur olika föreningar hjälpte enskilda invandrare och hur positivt allting var. Snyfthistorier och skönmålning har sedan varit vardag. Medier har beskrivit hur folk har fått jobb – jippi yay – men ”glömt” att skriva att det handlar om subventionerade arbeten som kostar skattepengar.

2016 hade Publicistklubben en debatt om mediers migrationsrapportering. ”Medier och politiker har misskött den här frågan under decennier”, sa Lasse Granestrand, frilansjournalist efter 31 år på DN (TT 26/1 -16).

En panel menade att medier i åratal inte låtsats om baksidan av Sveriges generösa migrationspolitik. Exempelvis talade etablerade medier mer om försvarets kostnader än om migrationens snabba kostnadsökning – till mångdubbelt högre belopp – när de rapporterade kring budgeten 2014.

Jörgen Huitfeldt, som då var programledare på Studio Ett, sa: ”Vi har varit usla på att skildra migrationen så som det är, nämligen att det är en målkonflikt mellan att satsa mer på skolan eller äldrevården eller att vara Europas mest generösa land för migration.”

I somras beskrev han i en krönika i DN att en stor källa till frustration under hans tid på public service var oförmågan att hantera integrationen på samma sätt som andra politikfrågor. ”Rätt ofta hamnade jag i diskussioner med kollegor om varför frågan skulle beröras över huvud taget. Och om vi skulle ta upp den – varför göra det på ett sätt som ’riskerade att gynna främlingsfientliga krafter’” (19/7).

Han skrev att ”när diskrepansen mellan journalisternas verklighetsbeskrivning och det som diskuteras i fikarum och vid köksbord blir alltför stor uppstår ett övertryck som leder till att känslor och fördomar snarare än fakta och nyanser tar över.”

Ja, jag är övertygad om att svenska makthavares och journalisters feghet har skapat just den situation de försökte undvika. Att ge bidrag till många utan att ens våga tala om kostnaderna har retat upp, och en del medborgare har tagit ut sin ilska över invandringen på invandrarna. Utanförskapet har drabbat både enskilda och samhället. Och SD har vuxit…

Sverigedemokraterna hade under många år svårt att få utrymme för sina politiska förslag i traditionella medier. Därför fick partiet lära sig att använda sociala för att nå ut i stället. I dag är man det dominerande partiet på de sociala plattformarna.

För oss som dagligen anklagas för att vara främlingsfientliga, rasister, högerpopulister, SD:are, bruna och allmänt onda är det viktigt att kämpa på. Att lyfta allvarliga samhällsbekymmer är inte att flörta med SD. Det är att visa kärlek och omsorg om landet, om människor, om framtida generationer.

CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman