KRÖNIKA. Skillnaden i barnfattigdom mellan inrikes- och utrikesfödda i Sverige är störst i hela EU. Det konstaterade Rädda Barnen i en rapport i veckan (27/10). Barn som har minst en förälder som är född utomlands löper 43,7 procents risk att växa upp i socioekonomisk utsatthet.

Att så många barn lever i familjer med skrala resurser är självklart sorgligt. Även om få barn i ett välfärdsland som Sverige helt saknar mat, vård och skola blir även relativ fattigdom kämpig. Hjärtat brister när man tänker på dem som lider.

Men det går inte att blunda för att anledningen till att Sverige har en procentuellt högre andel fattiga barn är att vi har tagit emot väldigt många invandrare. Många nyanlända har inte lyckats ta sig in på arbetsmarknaden. En del har inte gått en dag i skola och har svårt med SFI. Det tar lång tid att bli självförsörjande och många blir bidragsberoende livet ut. Subventionerade jobb blir en belastning som tar resurser från annat.

Vänsterns generositet har alltså skapat situationen med hög barnfattigdom. Om vi inte hade tagit emot fler migranter än landet kan integrera skulle siffrorna i Rädda Barnens rapport se bättre ut.

Men det tar man inte upp i sitt pressmeddelande. I stället skyller man på skolsegregation och höga hyror, samt att löneskillnaderna har ökat.

Detta utan en enda kommentar kring att skolsegregation ofta handlar om hur invandrade barn har det tuffare i plugget, eller att löneskillnader ökar när många migranter saknar utbildning och rimligen inte kan få hög lön.

Dessutom tycks Rädda Barnen totalt sakna insikt om sin egen skuld. Organisationen har ju gång på gång arbetat för att fler ska få komma hit. Generalsekreteraren Helena Thybell skrev nyligen att hon inte förstod hur politikernas mål kunde vara att minska antalet migranter, ”eftersom behoven är fortsatt stora i världen – krig och konfliktområden ökar” (26/5). Dessutom behövde vården anställa.

Hon tycktes totalt sakna förståelse för vilka negativa konsekvenser ett omfattande mottagande får. Fanns för henne ens gränser för hur många av de miljoner som flyr som svenskarna bör ta hand om? Och hur många av de som är här redan nu får arbete i vården? Hundratusentals går ju arbetslösa eftersom de saknar utbildning och språkkunskaper.

Men sådana realiteter tänkte generalsekreteraren inte på. ”Jag tänker att vi måste våga se potentialen och möjligheterna med att människor kommer hit. Inte försvåra människors möjligheter att skapa sig ett liv i trygghet i Sverige”.

Någon borde upplysa Thybell om att skattebetalarnas pengar inte är oändliga. När folk kommer hit och inte får ihop nog för sin familjs mat och hyra måste andra rycka in för att de ska ”skapa sig ett liv i trygghet”.

Ett generöst mottagande blir därmed svindyrt. Antingen måste skatterna höjas eller så behöver andras behov av välfärd stå tillbaka.

Och med Rädda Barnens lösningar på problemet med barnfattigdom blir det än dyrare. Sverigechefen föreslog höjda barn-, bostads- och socialbidrag.

I Dagens Nyheter uppmanade hon regeringen att ”minska klyftorna”. På längre sikt såg hon ett behov av att ”se över arbetsmarknaden och den ekonomiska familjepolitiken, som behövde ”bli än mer träffsäker” (27/10). Oklart hur.

Var går gränsen för skatteuttaget i Rädda Barnens ögon? 40? 50? 60? 100 procent? Tro inget annat än att det handlar om att de som arbetar och betalar skatt ska få ytterligare bördor.

Det blir ohederligt att inte nämna vad som orsakat en hög andel barnfattigdom, eller att minskad migration skulle hindra en än värre utveckling.

Och det blir fräckt att låta arbetande svenskar betala ytterligare för att Rädda Barnen och andra levt i en godhetsbubbla utan kontakt med verkligheten.

CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman
Instagram: carolinhannadahlman