KRÖNIKA. Upprepande av termen ”blåbrun” är en del av Socialdemokraternas envisa spinn inför valet. Man vill misstänkliggöra oppositionen och teamet Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD) genom att brunsmeta deras samarbetspartner Jimmie Åkesson (SD).

Skrämselpropaganda är tänkt att locka både Centern, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och delar av Liberalerna bort från det blå laget.

Men den som har koll på å ena sidan SD:s politik och å andra sidan S törstande efter makt, spår i kristallkulan att ett tätare samarbete mellan de båda partierna är högst troligt, trots dagens föraktfulla tongångar. Sierskan spår sannolikt: ”Magdalena Andersson (S) ska träffa en lång mörk man, och hans namn är Jimmie…”

Stora delar av LO-medlemmarna har snabbt gått över till SD, troligtvis eftersom S skänkt bort arbetarnas välfärd till bidragsberoende invandrare. Sina vänsteråsikter har de förmodligen tagit med sig till SD, och det kan få konsekvenser.

Så även om SD-väljarna i Valu 2018 till stor del ansåg sig vara höger kan det ha ändrats sedan dess. I takt med att väljarbasen ändras förflyttas partiet. Och när partiet lägger fram vänsterförslag lockas nya typer av väljare.

Tankesmedjan Timbro har i en kommande rapport granskat partiernas budgetar 2015–2021 och funnit att sysselsättningen skulle öka med M, KD, L och C, men minska med SD:s och V:s politik. SD-politiken var absolut sämst om man ville få fler i arbete, som en konsekvens av att partiet vill se höjd a-kassa.

Åkesson har sagt att SD kommer att vara en bromskloss om M och KD går för långt högerut. De ska vara ”en garant för att en konservativ regering aldrig någonsin, oavsett läge, överger viktiga principer om rättvis fördelning och genuint socialt ansvarstagande”. Åkesson har sagt sig vilja förena socialism och konservatism.

SD vill förutom höjd a-kassa se ett höjt tak i sjukpenningen. Man har motsatt sig höjd pensionsålder, samt lovat pensionärer en extra tusenlapp i månaden.

När tidningen Syre granskade hur mycket de olika partierna satsar på sjukförsäkringen visade det sig att SD satsar allra mest. Hela 5,3 miljarder mer än regeringen (22/3).

SD:s resa vänsterut kan precis ha börjat. Var det slutar vet man inte. Kanske med en regering bestående av S och SD? Kanske med Åkesson som statsminister.

Det var talande att LO-basen Susanna Gideonsson i helgen sa i Dagens Nyheter att S borde höja pensionerna med stöd av SD (31/10). Även SSU har föreslagit att S borde lägga fram förslag om höjda pensioner ihop med både V och SD.

Ungsvenskarnas ordförande Tobias Andersson sa i en intervju att man har mer gemensamt med SSU – som talar om kriminalitet och migration – än med MUF – som lyfter miljö och feminism. Uppenbarligen skrämdes han inte nämnvärt av S familjevecka eller höga skatter.

Samtidigt finns splittring inom SD, och sanningen är väl att man aldrig riktigt kan veta vad man får för en röst. Höger eller vänster? Det beror på. Så länge mycket handlar om migration och brottslighet hamnar den ekonomiska politiken i skuggan. Och många väljare kan nog bli förvånade och besvikna när de en dag kommer upp på bordet.

Timbro ställde i somras några frågor till väljarna om synen på bidrag och jobb. Det visade sig att SD-väljarna stod närmare de borgerliga kring flera ståndpunkter, samt att avståndet till de rödgröna var stort.

M, KD, L och SD enades kring att kompetens, ansvar och arbetsinsats bör ha betydelse för vilken lön man får. De ansåg att välstånd skapas av företagsamma människor och företag, att det är viktigt att försörja sig själv via arbete, samt att skillnaden mellan bidrag och arbete bör öka.

77 procent av SD-väljarna föredrog Ulf Kristersson (M) som statsminister, i en Sifo-undersökning. Bara 8 procent föredrog Stefan Löfven (S).

Men det var då. Historien spretar hit och dit. Och framtiden får vi fråga spågummorna om. Väljarna får köpa sig en lyckokristall och hoppas på det bästa.

CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman
Instagram: carolinhannadahlman