Rånen mot barn har ökat länge. Tyvärr har media och politiker fastnat i att förklara detta med att rånarna är fattiga, vilket kan ha gjort att problemen eskalerat. Inte alla som saknar pengar blir ju empatilösa monster, och det behövs annat än höjda skatter och bidrag för att rädda barnen från de farliga.
KRÖNIKA. ”Jag bryr mig inte. Jag skiter fullständigt i den personen.” Så svarade en ung rånare i P1:s Kalibers reportage om ungdomsrån på frågan hur han kände efter att under hot ha tagit en annan ung persons värdesaker (4/10).
Iskylan skrämmer.
Hur är man funtad om man ”skiter fullständigt” i andra människors känslor?
Tyvärr verkar den här typen av attityd bli vanligare.
I decennier har vi hört larm om ökat våld och hot mot oskyldiga lärare, poliser, ordningsvakter och brandmän. Det har kastats stenar, handgranater och glåpord. Stöket och respektlösheten har eskalerat i skolor, på bibliotek och simhallar. Alltför många unga tjejer törs inte gå ut på kvällarna.
Sverige har på många håll blivit kallare och obehagligare att vistas i.
En kriminell ung man kommenterade i TV4:s dokumentär ”Gängkrigens tid” hur han kände när oskyldiga dör. Svaret löd: ”Jag får inte dåligt samvete, tyvärr. Jag tänker inte på vem som dör och vem som inte dör” (17/5).
”Filip” berättade i Kalibers reportage om hur han rånades av en grupp tonåringar i somras. ”De var så många och så aggressiva. Men till och med efter jag tagit av allt blev jag sparkad och slagen, de spottade på mig.”
Häromveckan blev 16-åriga Melvin från Gävle brutalt misshandlad och rånad av ett stort gäng. De ville åt hans nya moped och mobiltelefon, men nöjde sig inte med att ta grejerna, utan sparkade honom och drog ut nålen till hans livsviktiga insulinpump och hade sönder den (Aftonbladet 2/10).
Vilka monster. Vilka vedervärdiga monster.
Ungdomsrånen har fördubblats sedan 2015, vilket är förfärligt. Men utvecklingen har varit känd i decennier. Och det skaver hur teorin om att det är fattigdom som leder till brottslighet tyvärr fått slå rot och sätta tonen för vilka åtgärder som behövs.
Kriminologen Jerzy Sarnecki intervjuades självklart i Kalibers reportage. ”Underklassen rånar överklassen. Så har underklassen alltid gjort”, menade han. Jakob Freiman, förbundsordförande för Unga kris, sa att: ”Det här är en klassfråga, definitivt. Allting handlar egentligen om fattigdom.” Några killar som rånar förklarade att orsaken var att de var fattiga. ”Man får inte det som andra får. De ser att nån har lite dyrare kläder.”
Ingenstans i inslaget nämndes hur många fritidsgårdar Sverige har, hur skolan är avgiftsfri och att det finns hundratusentals människor som växer upp i socioekonomiskt utsatta områden utan att bli svin.
Jag gick själv i ärvda plagg som barn, men inte gjorde det att jag började slå ner mina klasskompisar. Visst var jag avundsjuk och kände skam. Men att jag skulle gadda ihop mig med andra för att puckla på de rikare ungarna är ju sjukt.
Varför ifrågasätts inte den slöa förklaringen om fattigdom? Varför köps den så lättvindigt?
Visst är det ofta människor i socioekonomiskt utsatta områden som blir förövare, men genom att fokusera för hårt på pengarna riskerar man att hamna i ekonomiska lösningar. Mer bidrag. Fler projekt. Ökad jämlikhet. Och trött klagan över att skattesänkningar är roten till allt ont.
Det duger inte. Bristen på empati får aldrig ursäktas med att någon inte har råd med en märkesjacka.
Jag önskar att politiker, kriminologer och media hade mod att gräva djupare.
Ta skolan till exempel. Om problemet är skolk eller att barn kollar mobiler i klassrummet kan man knappast skylla på att man har ont om stålar, eller hur? Snarare behövs mer ordning och reda – regler, förbud, disciplin.
Tyvärr kan Sarneckis, medias och vänsterpolitikers rätt banala prat om att det är fattigdom som gör människor kriminella leda till att unga ser sig själva som offer, vilket är mycket, mycket destruktivt. Risken är att de vänder taggarna mot de rika. Att de slutar kämpa.
Alla människor drabbas ju av motgångar, stress och elände i livet. Vi mår bäst av att lära oss hantera dessa delar.
Om makthavare i stället för att slött ge fattiga pengar faktiskt gav de unga kärlek i form av coaching i skolan, stöd för att bygga självkänsla och tuffa sanktioner om de gör fel skulle det vara välgörande. Det skulle stärka de svaga. När man känner tillit till sin förmåga att själv bygga rikedom på hederligt vis minskar behovet av att sno andras grejer.
Men sådant passar inte i vänsterns narrativ. ”Eget ansvar” är sällan tema i public service-reportage. ”Krav” ses nästan som en kränkning.
Läs även: Antalet ungdomsrån har dubblerats – på fem år
CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman
