KRÖNIKA. Som vanligt larmas det i sommartid om att unga med utländsk bakgrund könsstympas eller gifts bort under lovet.

Att barns frihet begränsas av hederskulturer är inget nytt. I mediearkiven finns artiklar åtminstone från 90-talet där fenomenet beskrivs.

Aftonbladet skrev 1998 om en tjej som träffat en svensk kille och därför dödshotades av sin familj. Männen hotade att strimla henne. Mamman och systrarna kallade henne ”jävla hora”. En släkting hotade att skicka någon som skulle våldta henne (4/2 -98).

Denna och andra fruktansvärda berättelser och händelser borde ha fått makthavare att fatta att hedersvåld är mycket komplexare än mäns våld mot kvinnor – och att det måste tas på allvar.

Men åren gick och det tycks fortfarande inte sjunka in. Myndigheter fortsätter att agera naivt och slarvigt.

Förra veckan intervjuades Zubeyde Demirörs, som är verksamhetsansvarig för ett skyddat boende, i P1 Morgon. Hon pratade om att när socialtjänsten gör så kallade SoL-placeringar kan det bli ett problem för den unga eftersom föräldrarna då är involverade. Den unga upplever då att familjen kontrollerar henne med samhällets hjälp (28/7). Till mig förklarade Demirörs vidare i telefon att socialtjänstlagen ofta utgår från att barnets bästa är att ha kontakt med föräldrarna, och att dessa vid SoL-placering därmed kan fortsätta utöva makt. ”Hur ska man kunna skydda ett barn mot förövarna då?”, undrade hon.

Även i skolan verkar det fortfarande råda besvärande okunskap. Sabina Landstedt från Gapf, Glöm aldrig Pela och Fadime, skrev häromdagen i G-P att det finns elever som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck men ändå inte får någon hjälp i skolan med orosanmälningar. Landstedt varnade även för att det finns skolpersonal som själva lever enligt hedersnormer och kanske därför inte agerar (2/8).

Det är bedrövligt hur familjer kan pressa sina unga så hårt. Men lika bedrövligt att många myndigheterna i decennier har svikit. Det finns flera exempel; dessa är bara några:

2001 berättade Fadime Sahindal om hur hon utsattes för hot från sin familj när hon träffade en svensk man. Hon fick rådet av polisen att hon skulle tala om för familjen ”att de minsann inte fick hota” henne. Två månader senare var hon död. Mördad av sin egen pappa.

Miranda Ebrahimin beskrev i boken ”Den ofrivilliga bruden” hur hon blev bortgift som 13-åring och kom hit i slutet av 80-talet med sin tio år äldre make. Hon berättade för Aftonbladet hur han knackade på i klassrummet var och varannan dag, samt talade med rektorn om att Miranda inte fick delta i gymnastiken. Skolledningen lydde. ”Det konstiga var att ingen myndighet ifrågasatte att jag som liten tjej var gift. Jag var hans minderåriga fru men aldrig att någon lärare frågade mig hur jag mådde” (Allas 13/4). ”Jag fick ofta höra att det var gulligt att han saknade mig och ville träffa sin fru”, berättade hon för SVT (14/3).

GP berättade häromåret om ”Alicia”, som för ett decennium sen giftes bort och våldtogs som 12-åring. Hon blev gravid och när hennes rektor berättade det för Socialtjänsten inleddes en utredning. Men föräldrarna sa att hon blivit våldtagen och barnvåldtäkten beskrevs av socialtjänsten som ett ”möte mellan ungdomar”. Flickan själv fick inte komma till tals. Enligt socialtjänsten fanns inga problem i familjen, skrev G-P, och citerade rapporten: ”Tvärtom skulle de kunna vara ett föredöme” (4/6 -17).

2017 sände Uppdrag Granskning ett reportage om en tjej som vid 14 års ålder tagit en stor mängd tabletter på grund av hård styrning i hemmet. Socialtjänsten kopplades in, men konstaterade att hon tagit tabletterna av misstag. Senare varnade hon för att hon kunde bli bortgift, och det gjorde en utredning. Den landade i att det inte fanns något sådant hot. Ett par månader senare presenterades för sin blivande man (13/12 -17).

2018 berättade en 12-årig flicka i Norrköping för personal i skolan om att hon utsattes för hedersrelaterat förtryck hemma, och att det inte gillades att hon hade svenska vänner. Skolan larmade aocialtjänsten, som först berättade för pappan om att de skulle prata med flickan och sedan sammanförde henne med föräldrarna för samtal. En och en halv månad senare skrevs hon in på en skola i hemlandet och ingen vet var hon är i dag (SVT 2/7 -18).

Dumsnälla, naiva Sverige…

Lagarna kring hedersförtryck har tack och lov skärpts på sistone. Tuffare regler kring barnäktenskap. Utreseförbud. Och polisen kan flagga utredningar där det kan finnas hedersmotiv.

Det är bra att utvecklingen går framåt och politikerna blir mindre naiva och ställer sig på barnens sida. Men dessvärre problemen kvarstår ute i vardagen.

”I brist på annat jobbar många kommuner utifrån ett familjeperspektiv. Det innebär att målet är att det utsatta barnet ska kunna återförenas med sin familj, och det kan få väldigt allvarliga konsekvenser”, berättade en kvinna från Tris, Tjejers rätt i samhället för SVT i mars (14/3).

Gapf har märkt att skolan inte alltid förmår att ta barnens situation på allvar. ”Ibland kanske man ser men inte agerar på grund av okunskap. Det kan också handla om rädsla att göra ”fel”, ”lägga sig i” eller bli kallad för rasist”, skrev två representanter i maj (Läraren 7/5).

Detta är en viktig aspekt. Att mentala hinder gör vissa immuna mot kunskap.

Det råder ju inte brist på utbildningar och broschyrer om problematiken. Gud vet hur många miljoner som har lagts på kompetensutveckling. Men missriktad respekt för andra kulturer och en ovilja att peka ut någon förblindar. Och barnen blir fast i sina bojor. I rädsla. Utan frihet att leva som de själva önskar.

Politikerna ska jobba med att få fram lagar som skyddar, men det vore tragiskt om man glömde bort byråkratin, hur lagarna verkar i vardagen.

CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman