KRÖNIKA. Det spekuleras om sprängningen av ett hus i Göteborg kan ha att göra med att det bor en polis i huset som har vittnat i flera gängrelaterade utredningar under åren. Enligt Expressen vittnade han till exempel i en rättegång som pågår just nu om ett gängmord och har tydligen tidigare varit utsatt för olika former av hot (28/9).

Hans kollega berättade att många poliser upplever att det blivit vanligare med olika former av hot från kriminella i samband med utredningar.

Hot och våld mot poliser är tyvärr inget nytt fenomen. Det har bara inte hanterats nog kraftfullt av makthavarna. Varken från höger eller vänster.

En Brå-rapport från 2005 beskrev hur organiserade gäng kartlade poliser och deras familjer. I syfte att hota, antar jag.

”Ungefär 2006–2007 började stenkastningen mot poliser. Då var det exceptionella händelser. I dag är det vardag i vissa områden”, sa Polisförbundets ordförande Lena Nitz till TT 2015. En polis berättade: ”Det är inte smågrus vi pratar om. Det är knytnävstora stenar som spräcker skallen på en om man får dem i huvudet.”

2011 skrev MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, om att det kastats sten mot poliser i samband med insatser. MSB konstaterade att det under 2000-talet hade förekommit upplopp i ”förorter eller stadsdelar ofta med miljonprogrambebyggelse där det samlats människor med socioekonomiska problem”.

Man konstaterade att det under den senaste tioårsperioden hade rapporterats om oroligheter, upplopp och bilbränder i Rosengård i Malmö, Hjällbo i Göteborg och Gottsunda i Uppsala. Men även i mindre städer.

I tio år alltså.

Nu är vi uppe i 20.

Nog har det gjorts försök att lösa problematiken. Både Alliansen och de rödgröna har försökt, i åtminstone femton år.

2007 inledde Alliansen en mobilisering mot grov organiserad brottslighet. Morgan Johansson (S) klagade 2011 på att Alliansen inte gjorde tillräckligt, men har sedan själv misslyckats.

Jag tror att ett av problemen varit att fokus många gånger hamnat på att se polisen som ”bad cop” och förövarna som offer.

Exempelvis skrev MSB i sin rapport 2011 att det kunde vara en dålig idé att öka polisnärvaron i utsatta områden, på grund av att många misstrodde polisen. Man hänvisade till utredningen ”Den segregerande integrationen” från 2006.

I den skrev kriminologen Simon Andersson att polisen behandlar invandrare i förorten på ett hårdare sätt och att det finns ett slags inneboende institutionell rasism inom poliskåren. Att lösa problem med ökad polisiära närvaro skulle vara som att släcka eld med bensin, skrev han. ”Polisen ÄR själva problemet”.

Att MSB flera år efter att utredningen släpptes byggde sina rekommendationer på en enskild forskares skeptiska syn på polisen kan ha påverkat. Det kan vara en delförklaring till den oroväckande utveckling mot ökad kriminalitet och den allvarligare hotbilden mot poliser som vi sett.

Om man köper bilden att polisen bör backa om bovarna är så rädda för dem att de kastar sten är man illa ute. Den som kastar sten på blåljus ska straffas – inte mötas med förståelse.

Nuvarande regering har till del lämnat strategin med lågaffektivt bemötande. Om man bara lyssnar till orden låter det som att det minsann händer grejer, att polisen numera anses värdefull.

Tyvärr räcker det inte. Stefan Löfven (S) påstod på tisdagen att Göteborg ska känna att man har hela landets stöd efter sprängningen. Att vi ska känna beslutsamhet.

Men han framstår mer och mer som en gråterska med sin empati, för beslutsamheten saknas. Varför avskaffades inte straffrabatten för dem under 18 år? Varför får inte polisen alla de verktyg de vill ha? Varför satsas pengar på kultur och på familjevecka när behoven inom rättsväsendet är enorma? Varför, varför, varför, varför?

Jag är så trött på att behöva fråga.

CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman