Regeringen skryter om satsningar på polisen men sanningen är att det som görs inte räcker för att klara statens viktigaste kärnuppgift. Om inte poliskåren växer rejält kommer bovarna undan vad som än står i lagen. Vad är då lagen värd? Vem bestämmer då?
KRÖNIKA. Inrikesminister Mikael Damberg (S) har sedan 2019 gång på gång upprepat att regeringens mål är att ha 10 000 fler polisanställda 2024.
Men målet är på tok för lågt satt. Polistätheten är nämligen generande. Sverige hade 2019 bara 198 poliser per 100 000 invånare, jämfört med 2010 då siffran var 216. När Eurostat räknade på polistäthet 2016–2018 hade Sverige den tredje sämsta i EU.
Och med tanke på att SCB prognostiserar att vi år 2024 har blivit en halv miljon fler blir värdet av de extra 10 000 lägre.
En medveten regering borde kunna bättre. Sikta högre.
Det går heller inte att blunda för att många lämnar kåren. I januari 2020 avslöjade SVT att 2 000 poliser lämnat yrket de senaste fem åren utan att gå i pension. Fyra av tio planerade aktivt att byta jobb, enligt en undersökning som kom i höstas.
Så han kan skryta på, herr Damberg. Pratet skyddar oss ändå inte. Att försköna sina insatser gör snarare att problemen inte hanteras med den kraft som skulle behövas.
Ändå är det idel glädjerop som kommer uppifrån.
”Aldrig tidigare har så många sökt till polisutbildningen”, skrev inrikesministern i november (Aftonbladet 26/11).
Men i höstas stod mer än var femte plats till terminens polisutbildning tom. Även om drygt 18 400 hade ansökt var bara fyra av tio behöriga och än färre tog sig till så kallad prövning. Och där var det bara en av fem som fick godkänt på alla moment (SVT 4/7 -20).
Damberg har alltså rätt i att fler söker – men det betyder inte att vi får fler poliser. Det betyder inte att den rödgröna regeringen lyckas med statens allra viktigaste uppgift – att garantera vår trygghet och frihet.
Tvärtom.
Det är hjärtskärande hur bristfälligt rättssamhället är och hur många brottsoffer som aldrig får upprättelse på grund av polisens resursbrist.
I tidningarna från de senaste åren hittade jag artiklar om mängder av uppgifter som polisen inte hinner med fullt ut. Det finns tydligen inte nog tid att utreda rån mot unga eller inbrott, hitta utvisade som gömmer sig, göra fartkontroller, utreda sexualbrott mot barn och våldtäkter, stoppa misstänkta spritsmugglare eller kolla illegal arbetskraft. Inte heller hinner man med att hantera mordbränder, snatteri, narkotikabrott, misshandel eller brottsförebyggande arbete.
Hinner inte. Hinner inte. Hinner inte.
2019 tvingades polisen prioritera utredning kring skjutningar i Flemingsberg för ett mordförsök. ”Det är hårda prioriteringar att göra, men det är den krassa vardagen för oss. Ibland måste sånt som borde vara högprioriterat prioriteras ner”, sade Malin Swedberg, gruppchef på polisens avdelning grova brott (Mitti 17/9 -19).
Sju av tio poliser planerar att sluta på grund av att deras avdelning sällan eller aldrig har tillräcklig bemanning för att klara verksamhetens krav (Novus 22/11).
2017 sade en polis till SvD att: ”I Järfälla finns det knappt någon luft i polisernas schema. Ingen tid till utbildning, övning eller återhämtning”.
”Patrullerna ute på fältet sliter livet ur sig. Ibland hinner de inte ens äta eller avrapportera. Jobben ligger på hög. De åker från jobb, till jobb, till jobb”, berättade en polis till Eskilstuna-Kuriren 2019.
Stress och press, puh. Enskilda gör alldeles säkert så gott de kan, men arbetsbelastningen är brutal. Lägg till det stenkastning, glåpord och risk för att mördas på jobbet. Varannan polis har utsatts för hot och våld, som dessutom har blivit grövre. En kvinna berättade: ”De har koll på var vi bor, vilka bilar vi kör, vilka som ingår i vår familj, var våra barn går på dagis” (SR 19/11).
Så vad behöver göras? Polislönerna är redan på väg upp, men sannolikt behövs än mer för att kompensera för en brutal arbetsmiljö, samt locka fler till det farliga yrket.
Hela rättskedjan behöver också tillföras mer resurser och verktyg så att polisen har möjlighet att utreda och sedan gripa. Straffen måste vara högre, så att de som grips inte bara släpps ut kvickt och sen begår nya brott, grips, släpps och begår nya brott i en kriminell karusell som bara fortsätter att snurra.
Nuvarande regering fortsätter sitt tomma skrävlande men lyckas inte sätta stopp.
Som tur är finns alternativ. Sikta högre. Rösta höger.
CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman
