Liberalernas framtid ser inte ljus ut. En del menar att det är Sabunis fel, men det är väl snarare rebellerna i partiet som sänker det. Vem vågar lita på ett spattigt L där alla och ingen styr?
KRÖNIKA. Liberalerna fick 2,2 procent i senaste Novusmätningen som kom på onsdagen. Det är självklart katastrofalt. I mätning efter mätning ligger de där under riksdagsspärren och inget verkar hjälpa.
Partiledaren Nyamko Sabuni (L) försöker gå ut med tydliga utspel som Förortslyftet. Hon fick partirådet att sätta ner foten i regeringsfrågan och välja det borgerliga laget. Men nä… väljarna stannar kvar hos andra partier.
Förklaringen tror jag delvis ligger i att hon inte har visat samma kaxiga stjärnglans som hon uppvisade som minister i Fredrik Reinfeldts (M) regering. Självförtroendet verkar saknas. I tal och debatter är hon styltig, verkar läsa direkt från pappret, utan engagemang. Innehållet är sällan spetsigt, utan mer floskelrikt och vagt.
Som resultat ligger hon på jumboplats när det kommer till förtroende. I senaste Expressen/Sifo hade 11 procent ganska eller stort förtroende för henne; bara Märta Stenevi (MP) hade sämre siffror. Och bara 55 procent av Sabunis egna väljare sa sig ha förtroende för henne. Ingen annan hade så uselt internt stöd (6/7).
Men orsaken till Sabunis lågmälda, något tafatta stil, tror jag är att hon har tappat bort sig själv på grund av att hennes parti är i kaos. I stället för att sträva i samma riktning är det en kakafoni av röster hit och dit. De verkar hata varandra, motarbeta varandra, ha falanger med helt olika linjer som strider. Alla slags liberalismer ska rymmas i samma lilla pytteparti och det går sådär…
Inte konstigt om väljarna tittar på Liberalerna med förundran i blick. Vad står de för? Vilken falang rattar partiet just idag? Är de för eller emot, ja eller nej? Jättegenerös migration eller strikt? Öppna gränser eller ordning? Tuffa tag i skolan eller okontrollerad valfrihet? Låga skatter eller kostsamma storsatsningar? Höger eller vänster?
Mittemellanpartiet har blivit alltmöjligtpartiet. De är kluvna, håller två tankar i huvudet samtidigt och förstår nyanser till den grad att en väljare kan få vad sjutton som helst för sin röst. Vem törst ta risken?
Under regeringskrisen tidigare i sommar visade L att man står på Ulf Kristerssons (M) sida.
Eller?
Nina Lundström (L) trotsade Liberalernas beslut om att rösta rött till Stefan Löfven (S) som statsminister. Hon tryckte i stället på gul knapp och tolererade honom. Signalen till väljarna blev: Lita inte på L. Man vet aldrig vad enskilda hittar på.
Inom partiet finns tydligen en stark falang, styrd från Stockholm, som inte är så förtjust i Sabuni eller hennes vägval i regeringsfrågan. Jan Jönsson (L), gruppledare i Stockholm, sägs leda det hela. Han och riksdagsledamot Christer Nylander (L) skrev i mars en reservation till partistyrelsens förslag om att stödja en M-ledd regering. Anna-Lena Johansson, ordförande för L i Stockholms län, vill hellre se en Alliansregering som söker stöd hos Miljöpartiet.
Gamla partiledare har dessutom blandat sig i. Bengt Westerberg meddelade i Dagens Nyheter att han inte kommer att rösta L i nästa val. Maria Leissner intervjuades i radion och var mycket kritisk. Nyligen ”råkade” ett mail från Jan Björklund spridas till hela partiledningen, i vilket han gick emot Sabuni (Expressen 9/3).
Moderaterna är säkert lite stressade över spretigheten, men ändå i behov av Liberalerna för att kunna leda landet, så vänligt sinnade. Ulf Kristersson (M) berättade exempelvis nyligen att han beundrade Sabuni.
Men räcker det för att locka M-väljare att skänka bort sin röst för att höja L? Tveksamt. Bara 16 procent av M-väljarna såg L som andrahandsval i partisympatimätningen från SCB i maj.
Kanske borde högerväljare från L hellre lockas till M och KD? 39 procent av L-väljarna ser M som näst bästa parti. Om fler väljer M och KD blir dessutom SD:s inflytande relativt mindre, så det vore smart om man vill minska det partiets makt.
CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman
