KRÖNIKA. Vi har ”fler poliser än någonsin”, skryter Socialdemokraterna.

Men sanningen är att polisens resurser inte räcker till. Inte på långa vägar.

Larmen är många. Brott utreds inte. Misstänkta identifieras, men förhörs inte. Anmälningar leder till ingenting. Folk uppmanas att själva ta kontakt med cykeltjuvar. Offer får aldrig upprättelse. Poliser gråter.

Och dessutom tycks det bli svårt för politikerna att infria löftet om fler poliser, då många utbildningsplatser står tomma.

Statens rättssystem har kort sagt stora revor. Det kan tyvärr leda till att vissa tar saken i egna händer – bildar medborgargarden och parallella rättssystem eller beväpnar sig. Och dessvärre kan ett sådant gör-det-själv-försvar ytterligare öka otryggheten för oss alla.

Tre män i Bengtsfors bröt sig i våras in i en misstänkt tjuvs hem och misshandlade honom. Kommunpolisen sa till SVT att han inte var förvånad att någon tog lagen i egna händer. ”Det etablerade rättssystemet fungerar inte” (1/6).

Radion rapporterade nyligen om att många lastbilschaufförer utsätts för brott, men att få anmäler. ”När man väl gör en anmälan så får man höra att brott avskrives. Då struntar man i detta, då förstår man inte varför man ska göra det”, berättade en man från Sveriges Åkeriföretag. Han hade mött chaufförer som beväpnat sig med stålrör och stora kättingar (SR 5/10).

Det är lätt att förstå frustrationen över att inte skyddas av rättsväsendet och behovet av att därför ta kommandot över tryggheten själv. Men riskerna med att fler tänker som de rädda chaufförerna eller hämndlystna männen i Bengtsfors är att oskyldiga drabbas. Om det finns fler vapen i händerna på skrämda människor kan vem som helst komma emellan.

En annan negativ konsekvens av att det vanliga rättssystemet inte fungerar optimalt är att det växer fram organiserade parallella sådana, där de som inte litar på staten finner andra sätt att skipa rättvisa.

”I områden där staten inte har full kontroll fyller de rollen och skapar det som ibland kallas för parallellsamhällen”, förklarade forskaren Amir Rostami förra året (SvD 22/9 -20).

Dessa kliver alltså in som ett slags vikarier när polisen, domstolarna och svenska staten misslyckas. Ibland markerar de till och med emot det etablerade. En polis vittnade i rätten att det skrikits åt honom på gatan att ”det är de som bestämmer i Angered och inte polisen” (SR 3/4 -17).

Enligt Johanna Skinnari på Brå upplevs de informella systemen ha en hög tillgänglighet. ”De har öppet dygnet runt, avgöranden kommer snabbt och man kan tala sitt modersmål” (SvD 22/9 -20).

Ja, jämfört med den svenska statens ”vi hinner inte med”, ”din anmälan är nedlagd”, ”bevisning saknas” eller ”den misstänkte går fri och får löjligt skadestånd” kan alternativen framstå som lockande.

Dock försvagas rättstryggheten om de här alternativa strukturerna blir fastare och legitima. Tyvärr kan ju sådana vid-sidan-om-domstolar döma snett. Inte sällan varnas det för patriarkala strukturer. Och hur ska man egentligen veta hur den där osynliga ”lagboken” ser ut och vem som har skrivit den? Transparensen uteblir.

Politiker måste verkligen prioritera att återfå tilliten så att de hemmasnickrade polisstationerna och domstolarna lägger ner. Fram för samhörighet inom nationen, likhet inför lagen.

Ett sätt är att se till att polisen verkligen finns på plats. För det behövs fler utbildade och en effektiv organisation. Det måste skjutas till mycket mer pengar till hela kedjan.

Om tilliten ska öka måste brott bestraffas på ett sätt som rimmar med det allmänna rättsmedvetandet. Det handlar ofta om att höja straff, ta bort automatisk villkorlig frigivning och minska rabatter. Samt ge polisen verktyg för att exempelvis avlyssna.

Det behövs pengar, vilja, bestämdhet. Däremot betackar jag mig för skrävel över pytteförändringar eller uppblåsta siffror. De rödgrönas nöjdhet larmar ilsket. Tut tut tut tut tut….

CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman
Instagram: carolinhannadahlman