Om vi delar upp oss efter klass, etnicitet, kön och så vidare riskerar indelningen att låsa fast oss i en viss grupp och göra oss till ovänner. Sträva i stället efter ett individualistiskt, meritokratiskt samhälle där varje människa ses för den hon är.
KRÖNIKA. I sitt sommarprat sade polisen Nadim Ghazale: ”Är du vit, svensk, straight och man – då är du redan inkvoterad. Grattis, du fick den enklaste vägen” (12/7).
Detta har många – med rätta – haft invändningar emot. Långt ifrån alla vita har glidit fram på en räkmacka. Att påstå det är att förminska så många människors strävan.
Men jag reagerade även på att Ghazale efterlyste fler personer med annan bakgrund i poliskåren. Han sade att: ”Vi kan inte bara vara den vita befolkningens polis. Alla måste kunna lita på att vi jobbar för deras säkerhet och inte som det är nu – att det är oss de är rädda för.” Detta med hänvisning till forskning som visade att fler kvinnor började anmäla brott de utsatts för när det blev fler kvinnliga poliser.
Det kan säkert ligga något i att vi lyssnar mer till dem som ser ut som oss själva, men det bör inte staten böja sig för. Var går annars gränsen? Ska varje liten grupp ha en representant på Försäkringskassan, i skolan eller barnomsorgen? Unga, gamla, värmlänningar, skilsmässobarn, somalier, binära, polyamorösa, föräldrar, träningsnarkomaner… Vi människor kan ju delas upp på hur många sätt som helst.
Poliser ska naturligtvis vara HELA befolkningens polis oavsett hur enskilda konstaplar själva ser ut i skinnet. Att börja påstå att man inte är någons polis för att man har en annan hudfärg är ju bara bisarrt.
Det skrämmer mig hur vissa förstärker olikheter mellan oss i stället för att försöka se alla som medborgare, invånare, människor.
Sommarprataren Amie Bramme Sey och en kvinna som hon driver en podd med bestämde sig för en tid sedan för att sluta prata med vita journalister. Enligt dem var det ett experiment för att höja nivån på det antirasistiska samtalet (SvD 14/6).
Höja? Nä. Tvärtom. De tog anti-rasismen till pinsamt låga nivåer.
De berättade att en del ”äldre vita män” provocerats av påhittet. Tydligen var kritikernas hudfärg och kön viktigt att påpeka. De talade om ”vit skörhet” och med formuleringar som ”är klass viktigt för er icke-svarta nu?” verkade de mena att alla som inte är svarta har en och samma åsikt.
Fixeringen vid färg är så sjukt onödig. Verklig anti-rasism borde handla om att se människan snarare än hudfärgen. Att dra alla vita över en kam är väl också en slags rasism.
Ett annat exempel på hur grupptillhörighet övertrumfar det inre är Partiet Nyans, som kandiderar till riksdagen 2022. I en debattartikel skrev ordföranden Mikail Yüksel att man ska vara ett parti för förorten och ett mångkulturellt samhälle. Han menade att det mångkulturella samhället behövde ett parti som representerade det (Aftonbladet 22/8 -19).
För Lokaltidningen förklarade Yüksel att de hade goda chanser att komma in i Växjös kommunfullmäktige eftersom det i kommunen ”bor runt 25 procent med invandrarbakgrund” (9/9 -19). I debattartikeln nämnde han gång på gång ”svenska muslimer”.
Som om alla som bor i förorten har samma åsikter? Som om alla muslimer eller personer med invandrarbakgrund tycker lika kring fördelnings- och utrikespolitik, friskolor eller familjevecka?
Löjligt. Jag själv är höger trots att jag växte upp i en ganska fattig familj, präglad av alkoholism och sjukdom. Jag bryr mig om både barn och pensionärer fast jag är medelålders. Och även om jag är svenne bryr jag mig även om nyanlända syrier och irakier.
Ens politiska åsikt sitter varken i hårfärgen, åldern, adressen eller plånboken.
Den som alltför benhårt ser sig själv som en del av en grupp kan dessutom lätt bli fast i den tillhörigheten. Allra mest tragiskt är det när man pratar om klass, där synen på sig själv som i konflikt med en annan lätt blir låst, utan mental öppenhet för att göra klassresor eller själv bli överklass.
Alla får naturligtvis utöva religion eller finna samhörighet med andra av samma kön, etniska bakgrund eller ekonomiska läge. Om man har gemensamma intressen i sakfrågor är man fri att samlas och kämpa för dem.
Men inför lagen ska vi alla vara lika. Staten ska ge blanka tusan i att tillfredsställa representativitet och stå stadigt upp mot tramsiga farliga krav. Om man märker att en polis agerar annorlunda gentemot en på grund av hur man ser ut eller vad man röstar på ska det hanteras, för poliser ska vara neutrala och rättvisa.
Men den som anser att en polis helt enkelt är för vithyad för att stå på ens sida får tänka om.
CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman
