Nu börjar den spännande tiden när vetenskapens framgång har materialiserats i flera vacciner som ska bryta pandemins grepp om landet. Ju fortare det går desto färre dör och ju snabbare kommer den ekonomiska återhämtningen och allting blir lite roligare. Det är då förvaltningstraditionen i Sverige grusar våra förhoppningar att snabbt nå resultat. Splittringen i tjogtalet regioner som har egen beskattningsrätt men ändå går till staten och begär mer pengar har en nedsida. Det tar tid. Det tar mycket tid. Det är många möten som ska klaras av.

I dag har de flesta uppfattningen att Sverige är ett hyggligt digitaliserat land. Om man räknar antalet människor med datorer och antalet register så stämmer nog det. Hälso- och sjukvården utvecklas alltmer till en informationsindustri och investeringarna i informationsteknologi är enorma. Men lilla Sverige envisas med att inte samordna sig internt. Det gör att avkastningen på alla de investeringar som gjorts under åren inte alls blir den som man hoppas på. Det blir problem.

Sverige borde vara väl förberett för detta. 

Senaste exemplet på detta är rykande aktuellt. Alla ska vaccineras inte bara en utan två gånger med nya vacciner där man måste följa eventuella biverkningar mycket noga för att behålla tilliten till vaccinerna. Det vanliga sättet man gör det på är genom att använda sig av ett register. Där noterar man den nödvändiga informationen för att klara av uppgiften att se till att alla medborgare på ett rättvist sätt får god nytta av vaccineringen, att alla får sina två doser på rätt tid och att eventuella biverkningar noteras utan dröjsmål för att snabbt se om någonting oönskat sker. 

Sverige borde vara väl förberett för detta. Vi har ju vetat att vacciner är på väg i ett halvår minst. Ändå hör man på nyheterna det som man fruktade. Statistiken kring vaccinationerna och biverkningsrapporteringen förs manuellt. Man tar ut information ifrån lokala register eller journaler för att sedan manuellt föra in informationen i ett centralt register på flera regioner i Sverige. Detta trots att varje region har stora investeringar i mycket kvalificerade journalsystem. Hur kan detta få ske?

Vägen är lång innan Sverige får ut den fulla potentialen utav alla it-investeringar inom vården.

Det följer den kvalitetsregistertradition vi haft i Sverige som bygger på att professionen haft fullt bestämmande inom respektive diagnos. Det har resulterat i att, i stället för att som i Nederländerna ha ett enhetligt system, man i Sverige har mer än ett dussintal olika tekniska lösningar för det över 100 aktiva diagnosbundna register som finns här. Splittringen på toppen har gjort det mycket svårt att driva hem enhetlighet på region nivå. Det har helt enkelt blivit för tekniskt komplicerat att automatisera dataflöden mot så många olika mottagare. Lägg ovanpå det den gamla skenheliga ursäkten om det regionala självstyret så inser man att vägen är lång innan Sverige får ut den fulla potentialen utav alla it-investeringar inom vården. 

Det börjar ske bra saker där man nu börjat förstå att det är inte bara tekniken som måste kommunicera – det är också tvunget att använda begrepp som har en viss standard. Men när man som patient förvånas över att ens information inte kommuniceras mellan sjukvårdens olika enheter så är det inte sekretesslagstiftningens problem. Det är bristen på nationellt ledarskap i kombination med en dålig tolkning av regionernas självstyre. Det samlade resultatet blir att i dag, förutom allt annat inom pandemins hantering som ska utvärderas, kan man lägga till att vi kommer ha pandemin kvar tre till fem månader längre än nödvändigt på grund av förseningen. Då bör man samtidigt vara medveten om att fler kommer dö och att de ekonomiska effekterna av pandemin slår mot de som inte har ekonomisk styrka.

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.