I Tivedens djupa skogar levde på 1600-talet Arvid. I två århundraden skulle hans ättlingar bo på de olika gårdarna mellan Undens strand och Trolltivens urskog, innan hans barnbarns barnbarns barnbarn lämnade bygden och gifte sig med en byggmästare i en bruksort. Hennes barnbarns barn skrev för en tid sedan en recension av Katarina Barrlings och Cecilia Garmes bok Saknad (Mondial 2022) där hon ifrågasätter om invandring i grunden förändrat Sverige. Hon anklagar mer eller mindre förtäckt författarna för unken rasism och romantik därför att de försöker skildra ett Sverige som de menar att många av oss saknar.

Hon menar att Sverige hade förändrats i alla fall, att inget är oföränderligt. Det är förvisso sant. Frågan är ju inte om Sverige förändrats, utan hur det förändrats.

För ett år sedan skrev samma person om Nationalmuseums utställning av Anders Zorns verk och hävdade att ”det finns delar av min själ som aldrig kan assimileras” in i den svenska värld som Zorn skildrar, den som hon beskriver som ”hans dalkullor, hans frodiga kvinnokroppar och hans bilder av svensk sommar”. Den världen ”fyller mig med en olust lika stor som den vällust de tycks generera hos mina blonda vänner, de som med sentimentala ögon pratar om sommarnöjen och midsommaraftnar, fäbodar och bygdegårdar”.

De av er som läst detta och vet vilken kulturskribent jag syftar på, vet det. Ni andra behöver inte veta det. Mitt syfte är inte att attackera en medmänniska, utan att kritisera ett samhällsfenomen. Därför kallar jag henne kort och gott Hon.

Hon är dotter till en svart man från Uganda. Hon ser sig som svart och hävdar att hon därför inte kan assimileras in i det svenska. Men Hon är samtidigt en del av det svenska system som gör att de flesta personuppgifter är offentliga, så det var inte svårt för mig att utforska hennes mors svenska rötter, som visade sig vara mycket starka i en av de mest fantasieggande och trolska trakterna i Sverige. När gårdsnamnen dök upp i de gamla husförhörslängderna, som nu är lätt tillgängliga på nätet, var det för mig bekanta namn. I de trakterna lärde en gammal bonde mig en gång konsten att gå med slagruta. Där besökte jag en gård på nittiotalet där de gjorde kalvdans i köket just när jag kom och där en gammal man som i hela sitt liv varit dräng satt och drack kaffet på fat. Han berättade för mig om när han mött troll i skogen. På ett annat ställe i samma bygd träffade jag en gubbe som sett en jätte och lite längre bort bodde två bröder som satte ut gröt till tomten på julafton.

Nu kan man invända att Hon inte har den kunskap jag skaffat mig om hennes förfäder. Bara därför att uppgifterna numera finns lätt tillgängliga innebär det ju inte att alla skaffar sig kunskapen. Hon är ju en modern svensk kvinna utan dessa djupa rötter. Just det! Men just därför är också hennes afrikanska påbrå tämligen ovidkommande, om det nu inte vore för att Hon har en lite mörkare färgton än svenskar i allmänhet. Spelar det någon roll? Ja, för rasister gör det ju det, men varför ge dem rätt? Hon skriver:

Själv kan jag bara påminnas om alla gånger jag kallats n-ordet vid dessa ultrasvenska tillställningar, och det är inte med tårögd sentimentalitet, utan nykter leda jag vandrar längs dessa minnesstigar.

Hon kunde ha svarat att hon är lika svensk som dem, kanske med ett citat från Evert Taube, ”en skiftning i kulören, det gör ju ingenting”. I stället ger hon rasisterna rätt. Och det bedrövligaste är att hon hyllas för det av många svenska kulturpersonligheter. Men aldrig någonsin kan man bekämpa rasism genom att själv tänka som en rasist. Den enda metoden att få rasismen att dö är att sluta prata om den. Men vi lever nu i en tid då det är lönsamt att prata rasism, då vi befinner oss i den egendomliga situationen att de som utmålar sig som motståndare till rasism anammat rasisters språkbruk och tankevärld. Och det värsta är att detta göds av statliga myndigheter och en ofta helsvensk och helvit kulturelit som verkar förtjäna någon sorts godhetspoäng på att uppmana till förakt mot allt som luktar svensk kultur.