Djupt rotad i svensk kultur ligger viljan till samförstånd. Det började inte med samförståndsandan när facket gjorde upp med näringslivet eller Socialdemokraterna med Bondeförbundet. De samförstånden var ett resultat av en tradition som försvinner i en fjärran forntid. Den viktigaste orsaken tycks vara att Sverige, till skillnad från större delen av övriga Europa aldrig var ett feodalt styrt land.
På kontinenten och i delar av Danmark var det godsägaren som oftast via en tjänsteman beslutade när bönderna skulle plöja, så, börja slåttern och skörden. Överheten beslöt också vilka marker som skulle ligga i träda, vilka hägnader som skulle lagas, var kreaturen skulle släppas på bete och annat sådant. Bönder som inte själva hade ansvaret att besluta om dessa frågor kunde tillåta sig en livlig diskussion på bykrogen. Blev man oense var det inte så farligt.
I Sverige var en mycket stor del av bönderna självägande men också de bönder som arrenderade sina gårdar från en godsägare bestämde normalt själva när sysslorna på gårdens ägor skulle utföras. För att besluta om sådant samlades byns bönder, gärna vid ”grannastenen” eller under det stora trädet i byns mitt, ibland i en särskild bystuga och byåldermannen måste få bönderna att enas. Var man oense var det en klok och bra strategi att knyta näven i fickan, men ingenting säga. Freden var viktigare.
Än i dag samlas ättlingarna till de franska bönderna inte bara på bykrogar, utan i tv-soffor och i företags styrelserum. Oenigheten har blivit en skön konst som odlas för sin egen skull, som underhållning. Men de svenska böndernas ättlingar – och det gäller alla dem som vuxit upp i den kulturen, oavsett om man rent fysiskt är ättling till bönderna eller inte – undviker ”bråk” och försöker fortfarande nå enighet. För den enighetens skull kan man byta åsikt och låtsas att man alltid haft den åsikt man nyss skaffat sig.
Men det finns en uppenbar fara bakom denna svenska konsensuskultur. När det väl uppstår oenighet blir den desto allvarligare och folk är dåliga på att klara av konflikter. När frågan når brännpunkten, vad som är rätt och vad som är fel, kan det blossa upp rejält.
Den tysk-amerikanske filosofen Leo Strauss skriver:
Enighet till varje pris är bara möjlig till priset av meningen med livet. Ty enighet till varje pris är möjlig enbart om människan har avsagt sig frågan om vad som är rätt. Och om människan avsäger sig den frågan, avsäger hon sig att vara en människa. Men om hon allvarligt frågar sig vad som är rätt kommer konflikten att börja, striden på liv och död, det politiska – indelningen av mänskligheten i vänner och fiender – äger sitt berättigande genom allvaret i frågan om vad som är rätt.
Det finns alltså, menar Strauss, en mening med konflikter. Om vi tror på något, om vi vill försvara en ståndpunkt, kalla det värdegrund om du vill, så måste man vara beredd att försvara den ståndpunkten. ”Våld kan aldrig mötas med våld” twittrade den ständiga källan till ogenomtänkta ordblommor, V:s riksdagsledamot Linda Snecker apropå upploppen i Norrköping i ”Paluduns” (hennes stavning) fotspår. Men det är just det våld kan bemötas med. Våld kan faktiskt bara förhindras genom hot om mer våld. Och om hotet ska ha någon effekt måste beredskapen att också praktisera våldet vara närvarande.
Där finns problemet med den svenska konsensuskulturen, som till varje pris vill undvika konflikt. När konflikten vuxit sig så stor att den enda lösningen är att slå tillbaka med full kraft måste grövre våld användas än vad som hade krävts om man erkänt konflikten och gjort något åt den på ett tidigare stadium.
Det är som Erik Gustaf Geijer skaldade i sin dikt Odalbonden 1811, där han låter denne bonde strunta i ”de wäldige herrar, med skri och med dån” lika mycket som han struntar i lärda dispyter. Men om det verkligen gäller, om herrarna för en politik som folket inte uppskattar:
Jag går ej stadigt stugan kring
Ty blir mig hogen warm.
Jag wandrar opp till Swea-Ting,
Med skölden på min arm.
Med mång’ ord talar wår lagman ej
För kungen i allmän sak.
Men kraftigt är allmogens ja eller nej
Under wapnens skallande brak.
När många nu vill utöka tillämpningen av lagen om hets mot folkgrupp för att förhindra Rasmus Paludan att bränna koraner, är det på flera plan ett livsfarligt men mycket typiskt svenskt fenomen vi ser. Att motreaktionerna mot koranbränningarna – som inte ens genomförts – blivit så våldsamma beror inte på Paludan, utan på oförmågan att möta våldet med det enda medel som fungerar, nämligen större hot om våld. Samtidigt urvattnas lagen så att den på sikt förmodligen kommer att avskaffas. Kanske det i och för sig vore lika bra, men varför kan man inte tänka mer än i ett steg? Kan man verkligen inte förutse den självklara utvecklingen? Med ett förbud mot skändning av Koranen har man inte löst den inneboende konflikten mellan människor som vill att svensk lagstiftning ska ta extra hänsyn till Koranen och dem som inte vill det, utan bara flyttat konflikten framför sig, tills den en dag blir så stor att våldet och ursinnet kommer att kräva större insatser. De som då kommer att bli mest lidande är just dem man nu så gärna lyfter fram; de muslimer som bara vill leva sina skötsamma liv i fred.
Det är som med oviljan att använda vattenkanoner. När polisen inte kan spruta vatten på folk blir de tvungna att skjuta skarpt i stället.
I Sverige älskar vi att ursäkta människors felsteg med att de menar ju väl. Sluta att mena så väl och handla väl i stället!
