Tron på att gemenskaper är frivilliga och att de som inte är det är farlig kollektivism bygger på grundliga missförstånd, men de som har denna naiva syn på verkligheten är i mycket gott sällskap.
När Rowan Atkinsons komediserie ”Mr. Bean” sändes i tv 1990 började varje avsnitt med att en ljusstråle föll på en typisk stenlagd londongata och mister Bean ramlade ner från luften, reste sig och vandrade i väg. Han var en människa utan familj, historia eller tillhörighet.
Sådant händer på tv, aldrig i verkligheten. Men många människor bär på en föreställning om att de själva och alla vi andra är som mister Bean. Vi har fått flera exempel på en sådan tro den senaste tiden.
I Timbros tidning Smedjan skriver Henrik Jönsson:
Den bärande skillnaden mellan kollektivism och gemenskap är att den första påtvingas människor, medan den andra väljs. Oaktat hur behjärtansvärt uppsåtet än må vara blir ofrivilliga gemenskaper lätt mycket otäcka, som när identitetspolitiker plötsligt tillskriver halva befolkningen en potentiell ”toxisk” våldtäktsbenägenhet, eller när rasister angriper hela folkslag utan hänsyn till individuella gärningar.
Självfallet stödjer jag Jönssons kritik mot identitetspolitikens och rasisters sätt att dela in människor i grupper efter ytliga företeelser som kön och hudfärg. Men så enkelt att alla gemenskaper som är ofrivilliga innebär en farlig kollektivism är det inte. Jönsson fortsätter:
Denna autonomi representerar inte en atomiserad individualism utan samhörighetskänslor, men betraktar människan som en kompetent varelse som är förmögen att självständigt utveckla sin identitet för att ingå i de gemenskaper hon finner meningsfulla.
Det Jönsson beskriver är alltså en mister Bean, som nedfallen från himlen vandrar ut i världen och söker gemenskaper och den identitet som han finner meningsfull. En vacker men verklighetsfrämmande tanke. Originellare är hans grepp att ställa kollektivism i form av påtvingad identitet mot marknadsliberalism, som om det skulle finnas en motsättning mellan dessa två fenomen. Det ena har inte med det andra att göra.
I Dagens Nyheter skriver Isobel Hadley-Kamptz följande pittoreska rader:
Den nya nationalismens favoritfilosof, israeliske Yoram Hazony, tar det hela ännu längre och hävdar bokstavligen att nationer instiftats av Gud. Nationalstaterna uppstod enligt Hazony när olika stammar med gemensamt språk och kultur fredligt slöt sig samman. Vem som helst med minsta kunskap om historia vet förstås att hans teori helt saknar verklighetsförankring. Om vi talar om Europa hade sannolikt Napoleon betydligt mer med nationalstaternas uppkomst att göra än valfri gudomlig entitet. Och den franske generalen och kejsaren var känd för mycket, men inte primärt för sin fridsamhet.
Den här sortens fejkhistoria tjänar dock till att förankra tanken på Folket som självklar moralisk enhet. Den tanken är emellertid i sig själv svår att förena med liberal demokrati.
Nu råkar det vara så att Hazonys mycket uppmärksammade och prisbelönade bok The Virtue of Nationalism (2018) utkommer på svenska i dag, den fjortonde november, och är översatt av mig. Därför kan jag garantera att Hazony ingenstans påstår att nationer skulle vara instiftade av Gud. Inte för att han inte tror det – om det vet jag inget – men det är helt enkelt ett väldigt dåligt argument. Man kan inte använda Gud som referens, eftersom det är något vi inte vet något om. När Hazony talar om nationernas uppkomst talar han om saker som hände för flera tusen år sedan, inte på Napoleons tid. Att många nationalstater uppkom i kölvattnet efter Napoleons krig är en helt annan sak, som Hazony inte på något sätt bestrider. Om man skall sätta epitetet ”fejkhistoria” på något är det lämpligt att vara så pass inläst att man vet vad man talar om.
”Folket” är inte en självklar moralisk enhet, vilket Hazony ingående diskuterar. Vilka som räknas dit och vilka som står utanför är något som ständigt förändras genom historien, men att vi människor ingår i gemenskaper och att många av dem inte är frivilliga är dock en sak han tydliggör. Och dessa gemenskaper är faktiskt förutsättningen för demokrati. Tankarna går utmärkt att förena. Alla demokratier genom historien är nationalstater.
Jag räknar Henrik Jönsson som min vän och jag beundrar honom för hans intelligens och har med glädje publicerat texter av honom på Bulletins kultursida. Isobel Hadley-Kamptz har jag aldrig träffat, men jag har flera av hennes böcker i min bokhylla. Det går inte att bortförklara någon av dem genom att påstå att de skulle vara obildade eller tanklösa. Ändå tänker de sig människan som mister Bean.
De är i mycket gott sällskap. Tänkare som Thomas Hobbes, John Locke, Montesquieu, Jean Jacques Rousseau och Immanuel Kant i äldre tider och John Rawls, David Gauthier och Thomas Scanlon i modernare tider, har alla föreställt sig att en grupp människor slutit sig samman och kommit överens om att skapa det som blivit en statsbildning, där folket betalar skatt mot att kungen eller regeringen försvarar dem mot inkräktare och straffar förbrytare. Denna överenskommelse kallas samhällskontraktet, eller det sociala kontraktet.
Tanken är utmärkt som föreställning, eftersom den så väl förklarar hur vårt samhälle fungerar. När regeringen vansköter sitt uppdrag är det därför vanligt att man säger att samhällskontraktet riskerar att upplösas, trots att alla vet att ingen skrivit på ett sådant kontrakt, att det handlar om en förenklad bild av verkligheten.
Men, säger Hazony, detta är en orimlig tanke. För de människor som ingick avtal mellan folk och kungar – för sådana avtal har verkligen ingåtts – kände givetvis redan samhörighet med varandra genom släktskap, gemensam historia, språk eller religion. De kände lojalitetsband och sådana lojalitetsband känner vi än i dag. De kom inte bara ur skogen som en mängd mister Beans, utan tidigare kunskap om varandra. De ingick inte i gemenskaper av frivillighet, utan därför att de redan hade gemenskaperna. En del lojalitetsband är starka, som de vi känner mellan barn och föräldrar och mellan syskon. Andra kan vara svagare och de kan förändras. Det kan vara vi i vår by, vi som är ättlingar till en verklig eller inbillad förfader, vi som tror på en viss gud, vi som talar ett visst språk eller vi som gemensamt överlevt ett krig eller en naturkatastrof.
Nationer har uppkommit genom att människor förenats i större grupper. Familjer har blivit släkter, som blivit klaner, som blivit stammar, som blivit folk eller nationer. Så gott som alla nationer har berättelser om hur de kommit till genom att mindre grupper förenats. I Sverige inleddes landslagen från 1300-talet fram till 1734 med orden:
Swerikis Rijke är aff Hedna Wärld samman kommit Aff Swea Land och Götha: Swea kalladis nordan Skogh och Götha sunnan Skogh
Detta har inget med Napoleon att göra och att nationer kommit till på detta vis är ingen fejkhistoria.
Lojalitetsbanden kan växla och vi kan i viss mån frivilligt välja dem, men lika lite som vi väljer våra föräldrar, lika lite väljer vi vilket språk vi lär oss som barn eller vilka släktingar våra föräldrar känner lojalitet med. Bara till en viss del kommer en del av oss att ändra lojalitetsband senare i livet. Att se sådant enbart negativt, som tvång, utan att se att detta är en tillgång utan vilket vi alla vore som mister Bean, är en form av självbedrägeri som är mycket vanligt.
Men självbedrägeriet är faktiskt en förutsättning för mycket av de liberala tänkarnas idéer. De tar gemenskaperna för självklara och ser människan enbart som individ. Så länge migration var en förhållandevis sällsynt företeelse gick det bra att ta gemenskapen för given. Det var en ickefråga.
Ur detta självbedrägeri har väldigt mycket gott skapats. Men eftersom det i botten bygger på en orimlig syn på världen är det liberala samhället en skör konstruktion. Isobel Hadley-Kamptz raljerar över hur ”högerradikala” och ”nationalister” ser hotbilder överallt. Låt mig därför avslutningsvis nämna den amerikanske författaren Reinhold Niebuhr, som hävdade att det liberala samhället är alldeles för värdefullt för att lämnas i händerna på liberaler. De må ha skapat det, men deras naivitet kommer också att förstöra det om inte människor med en mer jordnära syn vårdar och försvarar det.
