I sin klassiska studie i svenskhet, Om svenskarnes lynne (1896) liknar Verner von Heidenstam den svenska nationen vid en gammal berest världsman, en som varit med överallt, som har en rik och brokig kultur och historia, men som just därför ödmjukt säger att han inte är någon att bry sig om, en gammal tok med helt obegåvade barn.

Denna självförnekelse, säger därför Heidenstam, är på en gång både ”blyg och stolt”. Svenskar älskar när Sverige kritiseras. Det ökar självbelåtenheten av att vara ödmjuk och bara den som vet med sig om att vara verkligt betydelsefull kan tillåta sig en så drastisk självkritik. Men, fortsätter han, på sikt leder detta till undergång.

Ett snarlikt resonemang, men ur ett bredare europeiskt perspektiv, för Douglas Murray i sin bok The strange death of Europe (2017). Han utgår från händelsen i september 2015 då bilden av den drunknade treårige flyktingpojken Alan Kurdi spreds över jorden. Flera tidningar publicerade bilden under rubriken ”Europas skam”. När det visade sig att familjen Kurdi försökt resa till släktingar i Kanada, men att deras visumansökan avslagits, blev det även Nordamerikas skam. Bilden anses till och med ha orsakat att Kanadas premiärminister förlorade det kommande valet.

Europa badade i skam den hösten, inte minst tack vare bilden på Alan. Men Alans pappa hade en anställning i Turkiet och även om familjen kom från Syrien flydde de inte för sina liv när de försökte ta sig över till Grekland och Alan drunknade. Även om händelsen också väckte förfäran i Turkiet och arabvärlden drabbades inte alls de länderna av den massiva skam som drabbade Europa. Ingen anklagade Turkiet. Ingen anklagade de arabländer som stängde sina gränser för flyktingar från Syrien. Ingen anklagade Iran, Saudiarabien, Qatar eller Ryssland för deras inblandning i det syriska inbördeskriget.

Samma sak när flyktingfartyg sjönk i Medelhavet. Den spanske premiärministern talade om hur Europas trovärdighet riskerades. Men ingen talade om att arabvärldens eller Afrikas trovärdighet riskerades. Murray menar därför att självkritiken och skammen är ett västerländskt fenomen, en modern version av arvsynden. Väst skäms över världskrigen, Förintelsen, kolonialismen, slaveriet och för rasism. Västvärlden är alltså Europa och länder som uppkommit ur europeisk kolonisering, som USA, Australien med flera.

Skammen över Förintelsen kan ta sig så märkliga uttryck som att under en debatt om Västvärldens kultur i London 2013 hävdade en talare att ”vi” bär ansvaret för nazismen och Förintelsen. Detta inför en publik där det var mycket troligare att där fanns ättlingar till människor som kämpat mot Nazityskland än motsatsen.

Det finns ett mönster här, menar Murray. Man generaliserar Västvärlden utifrån det värsta i historien. Varje ärligt försök att förstå historien visar dock att alla grupper, folk och nationer har gjort både förfärliga och bra saker. Vad man väljer att koncentrera sig på säger en hel del om vad det är man vill få fram.

Självkritiken och skammen är en form av masochism som äger rum därför att många av oss gillar det. Många européer älskar att tala om sin kontinents skuld för rasism, kolonialism och slaveri, men det faller dem aldrig in att alla dessa försyndelser också utförts av andra nationer. Varför bör inte Kina fördömas för rasism, Japan för kolonialism och arabvärlden för slaveri?

Problemet för varje masochist är vad som händer när hon möter en verklig sadist som säger: ”Du tycker att du är eländig, fruktansvärd och värdelös. Det håller jag med om.” Då har det som började som ödmjukhet och fortsatte som dåligt självförtroende nått en punkt då det blir farligt. Vi har nått dit nu. Den där gamle världsmannen som Heidenstam talade om förväntade sig rimligen att de som lyssnade på hans tal om hur värdelös han var protesterade och sade att han visst var betydelsefull, inte att de höll med honom.

Den delvis löjeväckade men samtidigt otäckt hätska stormen mot Sverige i de sociala mediernas värld började med det som för mig som barn var fullständigt självklart, nämligen att då man var hemma hos en kompis och lekte fick man sitta och vänta på kompisen medan denne åt middag med sina föräldrar. Jag blev inte bjuden. Jag har varit med om detta massor av gånger som barn. Det var inte det minsta traumatiskt, utan fullständigt naturligt. Det fanns också andra familjer där man bjöds sitta med och äta, vilket dock kunde kännas nog så pinsamt, eftersom man inte hade samma vänskapliga förhållande till kompisens föräldrar och syskon.

Det har diskuterats om detta handlar om snålhet eller är en rest från de fattiga tider då maten inte räckte. Jag tror inte det är vare sig det ena eller det andra. Det handlar om att måltiden är familjens samlingsstund, då främmande i vardagslag inte är med. Nej, det skulle bli pinsamt för den främmande som var med, eftersom familjen, när den är samlad, kan vilja tala om privata saker.

Det snålades inte med mat. Ville man ha kunde man alltid få en smörgås. Inte heller rådde det brist på gästfrihet. Det bjöds på kaffe, ofta med sju sorters kakor. Det handlade i stället om privatlivets helgd, om en privat sfär där andra inte hörde hemma.

På nationaldagen är det naturligt att vara stolt över sitt land. En sund glädje och kärlek till ens land är inte det samma som en okritisk beundran. Man kan tycka att ens land har fel och brister. Det är när man bara framhåller bristerna medan man bara framhåller andras förtjänster det blir fel. Så vare sig man tycker att den svenska vanan – som nog varierat mycket från familj till familj, från landsända till landsända och från klass till klass – att inte bjuda på middag är rätt eller fel, kan vi ändå glädjas åt Sverige och älska landet.

(Verner von Heidenstams Om svenskarnes lynne skrevs som en essä för tidskriften Ord och Bild 1896, trycktes som häfte 1897 och ingår i boken Tankar och teckningar 1899.)