Cheetham Hill i Manchester är ett ganska ruffigt kvarter. Den lokala puben ”Robin Hood” öppnade 1780 och stängde 2015. Innan dess var det inte ovanligt att se barn utanför, som väntade på sina fulla mammor. Heltäckningsmattan där inne var sådan att skorna klistrades fast för varje steg man tog, så att ett klafsande läte hördes när man satte ner foten och den liksom revs loss när man lyfte den.

Nu är det hamburgerbar i 1700-talshuset i stället. Snett över gatan stod jag samma morgon som jag skriver detta i kö utanför banken. En vakt kontrollerar så att inte fler än ett visst antal kunder släpps in och att de bär mask, på grund av Covid19. Tänk så tiderna förändras! För bara ett drygt år sedan löpte man risk att arresteras om man gick in i en bank med mask för ansiktet. Nu är det tvärt om.

Läs även: Fem medlemmar ur Dödspatrullen fälls för dubbelmordet i Danmark

Framför mig i kön står en man som jag känner igen. Var enda gång jag skall till banken verkar han också ha ärende dit. Nu förstår jag sammanhanget. Han sträcker försynt fram en smutsig näve mot mig. Jag fattar galoppen och plockar upp ett enpundsmynt ur fickan och ger honom. Han tackar vänligt. När det blir hans tur frågar vakten vad han vill i dag. Han vill veta saldot på sitt konto. När han gått in säger en annan i kön att mannen kommer till banken varje dag för att kontrollera så att hans tjugo pence står kvar på kontot.

I Storbritannien är tiggeri förbjudet. Trots det ser man det varje dag. Jag tycker att tiggeri borde vara förbjudet också i Sverige. Men, kanske du då undrar, varför är jag då så inkonsekvent att jag ger pengar till tiggare? Det är faktiskt inte så konstigt. Jag är emot företeelsen tiggeri, som ofta förhindrar människor att hitta en bättre tillvaro och som dessutom används som täckmantel för brottslighet, trafficking och rent slaveri. Men när jag möter en medmänniska i nöd är det en självklarhet att hjälpa denne. Jag är alltså emot företeelsen tiggeri därför att den kan leda till och försätta människor i nöd, men samtidigt medveten om att den som verkligen är i nöd av andra skäl kan behöva ta till tiggeri.

Läs även: Polisen: ”De sköt troligen in i fel lägenhet” – äldre dam besköts

Det ena är alltså en företeelse som sådan. Det andra är en individ. Det är inte särskilt svårt att förstå. Raketforskning är det då rakt inte. Men det finns många som inte vill förstå denna skillnad, som sätter ett samband mellan företeelser och individer. Ibland beror det på dumhet, eller kanske snarare att man inte tänkt tillräckligt, men lika gärna kan det bero på att man medvetet gör sig dum.

Vi ser denna dumhet när vi diskuterar invandring. Det finns människor som utan att tänka sätter likhetstecken mellan invandringspolitik och invandrare och som därför är rasister i ord och handling. Men dessa är långt ifrån de enda som inte kan skilja på begreppen. Alla de invandrare eller barn till invandrare som efter Ulf Kristerssons uttalande om invandring som en belastning för Sverige ställer den retoriska frågan om de är en belastning, gör sig medvetet dumma. De vet mycket väl skillnaden mellan Sveriges havererade invandringspolitik – som verkligen är en belastning – och invandrade individer som i många fall varit en enorm tillgång för Sverige.

Min pappa var en gång det som numera kallas ett ensamkommande flyktingbarn. Han var tretton år gammal när han i en grupp med andra judiska barn efter åtta timmars vandring i djup snö kom över gränsen från Norge i december 1942, en dryg vecka efter att alla de norska judar som Gestapo och den norska polisen fått tag på deporterats med båt till Stettin för vidare transport till Auschwitz. När han femtiotvå år senare gick i pension var det som regionchef för ett stort statligt företag. Sverige är fantastiskt, som möjliggör sådana levnadsbanor. Men Sverige är också fantastiskt naivt som inte sätter stopp för dem som vill missbruka systemet.

Läs även: Kristersson ger Åkesson rätt: ”Invandringen i Sverige har blivit en belastning”

I den judiska skriften ”Talmud”, skriven för snart två tusen år sedan, står följande fråga:

Om du ger din son mycket pengar, låter honom äta och dricka gott och klär honom i snygga kläder och slutligen placerar honom framför en bordell, vem är då skyldig om han syndar?

Svaret är självklart att även om sonen utför handlingen, är det föräldern som placerat honom i en situation då han inte kunde motstå frestelsen. Mycket av det som är galet i svensk invandringspolitik är av samma slag. Vi konstruerar system som låter sig missbrukas. Men om vi gör detta med öppna ögon, vem är då den skyldige?

Vi vet att människor utnyttjar välfärdssystemet genom att som Iraks försvarsminister skriva sig här, men återvända till hemlandet och uppbära svenska bidrag. Vi vet att privata vårdbolag är en vinstmaskin för en familj, inte sällan där den som vårdas fejkat funktionsnedsättning. Trots ihärdigt förnekande vet vi nu att barn drogats eller tvingats spela apatiska för att familjen skulle få uppehållstillstånd. Vi vet att många av de flyktingar som kallas barn i själva verket är vuxna och att när de väl fått uppehållstillstånd är de inte så ensamma som de låtit påskina, utan vill få hit familjen som anhöriginvandrare. Framför allt har vi nu i decennier vetat att man systematiskt förstör pass eller andra ID-handlingar för att dra ut på handläggningstiden.

Det är inte invandrare som skapat dessa system. Det är svenska staten och den låter missbruket fortgå, år efter år. Är det en belastning? Ja självklart är det så! Innebär det att enskilda invandrare skall lastas för det? Självklart inte. Detta begriper givetvis de som låtsas vara indignerade över Ulf Kristerssons ord.

Läs även: Blomberg: Lööf tar bara avstånd från SD när det passar henne

Pappas judiska namn var Naftali. Han var sannolikt uppkallad efter rabbinen Naftali av Ropshitz (Naftali Zvi Horowitz 1760-1827, Ropczyce, Polen). Om honom berättas det att han tyckte illa om dumma människor.

– Men, sade någon till honom, de som är dumma kan ju inte hjälpa det.

– Det är inte heller sådana människor jag tycker illa om, utan kloka människor som gör sig dumma, sade rabbinen.