Annie Lööfs stjärna är i dalande och opinionen sviker, hennes starka avståndstagande till Sverigedemokraterna till trots. Samtidigt har hon redan regerat med stöd av just SD åren 2011 – 2014, så varför har hennes beröringsskräck till SD plötsligt skjutit i höjden efter det?
I dag onsdag röstar riksdagen åter om Stefan Löfven (S) ska släppas fram som statsminister, och det mesta tyder på att han lyckas.
Orsaken till det låsta läget i svensk politik har främst att göra med att ett parti, Annie Lööfs centerparti, sätter sig på tvären mot de tänkbara lösningar som skulle kunna finnas.
Annie Lööf kan inte under några omständigheter tänka sig att samarbeta med eller ta stöd av vare sig Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet, vilka hon stämplar som ytterkantspartier. I P3:s partiledarutfrågning (6/7) understryker hon att det för henne är just ”formerna och inte slutprodukten” som är det viktigaste, varför hon inte kan stödja en budget som är förhandlad med V.
Mandatfördelningen i dagens riksdag gör att det för att en konservativ regering ska kunna tillträda behövs stöd från SD, vilket Lööf absolut motsätter sig. Då skulle själva demokratin knaka i fogarna, menar hon, och hon har upprepade gånger kallat SD för ett populistiskt och främlingsfientligt parti.
I sitt Almedalstal (6/7) slog hon åter fast att: ”Menar man allvar med att värna ett öppet, jämställt och frihetligt Sverige, då samarbetar man inte med ett sånt parti. Då kompromissar man inte med ett sånt parti.”
Därför röstade hon rött till Ulf Kristersson (M) som statsminister 2018, och därför vill hon under inga omständigheter släppa fram en borgerlig regering i dag, utan ställer sig bakom Stefan Löfven för att sedan som hon närmast orwellskt uttrycker det gå i ”konstruktiv opposition”.
Läs även: Skogkär: Annie Lööf (C) talar tvärtomspråket
Det är precis som att hon helt har förträngt att hon som statsråd och partiledare för C styrde Sverige med Alliansen med stöd just från SD åren 2011 - 2014. Då hade Alliansen, alltså M, KD, FP och C, tillsammans 173 mandat, vilket är mindre än de 175 som krävs för egen majoritet. Deras styre berodde alltså helt på att SD med sina 20 mandat inte gjorde gemensam sak med S, MP:s och V:s 156 mandat och fällde regeringen. Vilket faktiskt skedde en gång, då de rödgröna tillsammans med SD röstade ner en av Alliansregeringens skattesänkningar och därmed bröt ny mark i riksdagen (SVT 11/12 2013).
Dessutom förhandlar Centerpartiet i Europaparlamentet sedan länge med partier som driver långt mer radikal politik än de svenska Sverigedemokraterna, däribland de finska Sannfinländarna och polska Lag och Rättvisa. Arbetet i Europaparlamentet bygger på att alla partier kan samtala med varandra, vilket inte är konstigt utan en nödvändighet, vilket Sara Skyttedal, Europaparlamentariker för KD, skriver om på Expressen Debatt (4/7 2021).
Så varför envisas Lööf i dag med att tala om det omöjliga i att ta stöd av SD och upprepa mantrat om den ”breda mitt” som ingen kan se förutom hon?
Läs även: Gudmundson: Annie Lööf räddar Stefan Löfven igen
En förklaring som är sannolik, om än mindre smickrande än att martyrlikt försaka sin egen sakpolitik för att stå emot mörkrets makter, är att det helt enkelt gynnar Lööf själv.
Åren 2011 – 2014 kunde hon nämligen med SD:s passiva stöd foga titeln ”Sveriges näringsminister” till sitt CV, och om hon i dag skulle få som hon vill med ett brett samarbete mellan M, KD, L, S och MP skulle hon kanske kunna krydda CV:t ännu mer genom att på så sätt lyckas bli Sveriges första kvinnliga statsminister.
Något som talar för detta är talmansrundorna efter valet 2018, då hon gjorde sig själv till en absolut bromskloss för precis alla förslag, fram till dess att hon själv fick sonderingsuppdraget och kunde pröva förutsättningarna för att själv bli statsminister. Ett stöd som tack och lov inte fanns, och som inte finns i dag heller.
Det är inte svårt att föreställa sig att det är just denna lösning som hon hett eftertraktar även denna gång, men opinionen sviker och hennes stjärna är i dalande. I SVT/Novus partisympatiundersökning 21 – 27 juni tappar Centerpartiet 1,5 procent till 7,9 procent, mot deras 8,61 procent i valet 2018. I Expressen/Sifos senaste mätning minskar förtroendet för Annie Lööf med sex procentenheter.
Väljarna tycks helt enkelt vara trötta på uppdiktade och ihåliga domedagsvarningar om demokratins förfall, och längtar i stället efter sakpolitiska lösningar på vår tids stora samhällsproblem.
Men de svaren vänder man sig till höger om Annie Lööf för att få, vilket visar sig genom att Sverige, om det vore val i dag, skulle få en konservativ regering som inte ens skulle behöva ta hänsyn till Centerpartiet eller Lööfs statsministerdrömmar. Om det skulle vara val i dag skulle M, KD och SD få en högermajoritet med 177 riksdagsledamöter, enligt DN/Ipsos junimätning.
Att gapa över för mycket i form av en statsministerpost för egen del är alltså också ett sätt att göra sitt parti irrelevant, vilket ändå får sägas vara en tröst i sammanhanget.
