När regeringen och även Märta Stenevi plötsligt börjar tala om barnbegränsning och slopade flerbarnstillägg är det ett tecken på att konsensuspendeln svängt, men det vore befriande om man då kunde tala om vad det verkliga problemet med dessa barn är.
Många har de senaste dagarna uppmärksammat den plötsliga omsvängningen från regeringens sida rörande flerbarnstillägg. Det som var ”rashygien” eller åtminstone ”skrämmande människosyn” för bara några veckor sedan är nu plötsligt accepterad politik för att få kvinnor i arbete. Det går undan när regeringen byter åsikt. Precis som i fallet med Nato-medlemskap kommer det säkert att finnas en och annan eftersläntrare, som inte fattar att tåget redan gått, men de flesta rättar sig i ledet, som när ett fiskstim plötsligt vänder.
Detta grupptänkande har kallats konsensuspendeln. Det som ena dagen inte bara är olämpligt utan utmålas som ondska, rasism eller rent av nazism, är nästa dag plötsligt helt accepterat. Men de som uttalade de numera rätta åsikterna för tidigt betraktas fortfarande som suspekta typer.
Ju längre en pendel dras ut åt ett visst håll, desto kraftigare slår den i motsatt riktning. Och om en sansad och underbyggd ståndpunkt finns någonstans i mitten blir alltså den nya inställningen, som motsats till den tidigare, lika galen, fast åt andra hållet. Och även utifrån den nya ståndpunkten kan man undvika att diskutera det verkliga problemet. Det kan man fortfarande sopa under mattan. Eller uttryckt på ett annat sätt: När pendeln slår över åt andra hållet missar den att träffa elefanten i rummet, som står kvar på samma ställe.
När arbetsmarknads- och jämställdhetsminister Eva Nordmark plötsligt utbrister att man inte ska skaffa sig fler barn än dem man kan försörja måste man därför ställa några kritiska frågor. Det är inte bara det som redan diskuterats, om varför det plötsligt blivit acceptabelt att säga så. Andra frågor pockar på förklaring.
Är det inte så att det var just därför att man skulle kunna skaffa sig fler barn än man kunde försörja, som flerbarnstillägget infördes? Reglerna har skiftat genom åren, men grunden för dagens regler lades ju av makarna Myrdal på trettiotalet, med boken Kris i befolkningsfrågan (1934) som skapade den debatt som 1937 ledde till införandet av ett behovsprövat barnbidrag, som tio år senare ersattes med ett allmänt barnbidrag. Syftet var att råda bot på problemet att människor inte ansåg sig ha råd att skaffa barn.
Barn var så viktiga för samhällets fortbestånd att det ansågs vara en viktig samhällelig investering att hjälpa föräldrar att ha råd att skaffa barn. Då måste man alltså fråga sig om vi nu plötsligt har fått för många barn.
När invandring diskuterats hävdades det under många år som ett mantra att vi måste ha en stor invandring eftersom Sverige har en åldrande befolkning, att vården skulle bli lidande om det inte finns yngre människor som kan ta hand om de allt äldre svenskarna. Har detta faktum plötsligt upphört att existera? Om tjugo år är ju de som nu föds uppvuxna. Kan de inte ta hand om den åldrande befolkningen?
Det är knappast någon välbevarad hemlighet att det är i utomeuropeiska, tämligen nyinvandrade familjer som det föds många barn, medan infödda svenskar har låga födelsetal. Därför har många på rent statistiska grunder varnat för att med nuvarande utveckling är det inte så lång tid kvar innan Sverige får en majoritetsbefolkning med utländska rötter. Detta i sig är knappast något nytt, men det som tydligen börjar gå upp för flera politiker – Märta Stenevi uttalade sig nyligen för barnbegränsning bland invandrarkvinnor trots att hon samtidigt hävdade att det var ”kolonialism” att agera så – är att integrationen inte fungerar. Många vill inte integreras i det svenska majoritetssamhället, andra kan det inte även om de vill. Det handlar alltså inte om att färre svenskar i framtiden kommer att vara blonda och blåögda, utan att färre kommer att fira midsommar med sill och nubbe.
Men detta kan man ju inte säga rent ut! Då är risken överhängande för att man framstår som rasist. Därför lindas det hela in i ett resonemang om kvinnors plats på arbetsmarknaden. Det är samma sak som med utländska bidrag till religiösa församlingar. Det är knappast någon som är orolig över att en småländsk baptistförsamling får bidrag till en ny kyrka i form av dollar från det amerikanska bibelbältet. Oron är ju att en muslimsk församling får bidrag som innebär någon form av ideologisk styrning från Iran, Qatar eller Saudiarabien. Men säger man det för tydligt kan man stämplas som ”islamofob”. Så då får de småländska baptisterna offras på tigandets altare.
Samma sak med religiösa friskolor. Regeringen vill förhindra nyetablering av sådana skolor, eftersom de påstås motverka integrationen. Men är det etablering av en ny judisk skola de är rädda för, eller är det kanske Livets ords planer på en nyetablering som fruktas? Vi vet svaret på den frågan. Det handlar om muslimska friskolor, där många misskött sig både vad gäller läroplan och ekonomi.
Så även om konsensuspendeln svängt står elefanten i rummet kvar på samma plats. Och att barn föds i Sverige borde vara bra. Det är knappast födelsetalen som är problemet, utan vilken uppfostran barnen får när de är födda. Men om det är problemet vore det befriande om man talade om det, i stället för om något annat.
