Massakrer, ofta i skolor, är ett allvarligt problem i USA. Av skilda skäl väljer män – det är så gott som aldrig kvinnor – att mörda människor som ett sätt att visa sin frustration eller ilska. Det är nästan alltid pojkar i övre tonåren som väljer att skjuta skolbarn, medan män i fyrtioårsåldern, som är den andra vanliga gruppen, är lite mer originella. De kan skjuta på arbetsplatser, i köpcentrum eller andra ställen, men också i skolor.

I den senaste skjutningen i Uvalde, Texas i tisdags, mördade en artonårig pojke 21 personer, varav nitton barn, de flesta runt tio år gamla. Alltså nitton oskyldiga barn, samt två vuxna, fick sätta livet till. Dagen därpå twittrade USA:s förre president Barack Obama:

As we grieve the children of Uvalde today, we should take time to recognize that two years have passed since the murder of George Floyd under the knee of a police officer. His killing stays with us all to this day, especially those who loved him.

Med andra ord, visst var det synd att nitton barn dog, men glöm inte George Floyd.

I kölvattnet efter George Floyds död vandaliserades amerikanska städer och många människor dog under kravaller. Rörelsen ”Black Lives Matter” fick miljontals dollar i bidrag från olika privatpersoner och organisationer, pengar som till stora delar försnillats, eller som det så vackert heter: ”jag stal det inte, jag bara tog det”.

Sällan har det visats så tydligt att det är skillnad på folk och folk. När nitton barn mördas kan man kapitalisera på det i ett helt annat syfte.

För några år sedan upprepades som ett mantra, att man inte borde ställa grupp mot grupp. Men det är alltså just det Obama gjort. Och han är inte den ende.

Obamas tweet har fått mängder av reaktioner. I skrivande stund har den 121 000 gillanden, men har också mötts av en storm av avsky. Poddaren Jason Whitlock menade att detta var en av de värsta tweeten i historien. I detta sammanhang spelar det roll att Whitlock är svart, precis som Harrison Fields, republikansk pressekreterare. Den senare skriver:

Despicable. Floyd had his moment, literally a summer of protest and anarchy devoted to his memory. The evil man that murdered him will spend the rest of his life in jail. Now is the time to remember the 22 innocent souls that were senselessly massacred in TX. When they go low?

Den politiske kommentatorn och författaren Ben Shapiro ställer sig frågan vad i all världen de två olika sakerna – skolskjutningen och George Floyds död – har med varandra att göra. Det får mig att tänka på när den tidigare ledarskribenten i New York Times Bari Weiss medverkade i The Ben Shapiro Show. Weiss väckte stor uppmärksamhet när hon i juli 2020 sade upp sig från New York Times och i ett brev publicerat på hennes hemsida anklagade tidningen för att ängsligt bry sig mer om vad trångsynta twittrare kommenterade än att sakligt presentera nyheter för tidningens läsare. Hon hade då i flera år fört en kamp från tidningens ledarsida mot wokeism och identitetspolitik och anklagat intersektionalismen för att vara ett sorts kastsystem där mest förtryckt vinner.

Till Ben Shapiro säger hon att tidningen, som är en av världens viktigaste nyhetskanaler – vilket är ett faktum vare sig man gillar det eller ej – förvandlats från att presentera nyheter till att välja ut vilka berättelser som passar in i det narrativ man vill förmedla. Nyheter som stämmer överens med tidningens ideologi publiceras, andra inte. De händelser som fick henne att börja tänka på att säga upp sig var ett flertal attacker mot judar i New Yorkområdet vintern 2019.

Den 28 december 2019 kom en man med en stor machete i handen in hos rabbinen Chaim Rottenberg i Monsey, New York när rabbinens församling samlats för att se när han tände det sjunde ljuset under högtiden Chanucka. Fem män skadades innan man med hjälp av bord och bänkar lyckades driva ut inkräktaren. En av männen, en 72-årig man, förlorade medvetandet och låg i koma innan han slutligen dog av sina skador i mars 2020.

Inom parentes måste jag här nämna att jag i början av nittiotalet intervjuade rabbin Rottenbergs mamma i hennes hem i Brooklyn, New York. Efter andra världskriget hade hon nämligen kommit från koncentrationsläger till Sverige, där hon bodde i Horred, Västergötland, där det då fanns en liten religiös judisk bosättning.

Åter till Bari Weiss. Vid samma tid som attacken mot rabbin Rottenbergs hem ägde rum sköts flera ortodoxa judar ihjäl i en livsmedelsbutik i New Jersey. Weiss skrev om dessa händelser i en text som hon kallade ”Amerikas blodiga Chanucka”. Hon tyckte det var en bra text, men hon blev inkallad till sin redaktör som sade: ”Vi kan inte publicera detta”. Orsaken? De som utförde attackerna var inte några vita rasister. Då passade inte hennes berättelse in i den världsbild tidningen ville förmedla. Angriparna var svarta, tillhörande en svart extremistorganisation som står hatpredikanten Louis Farrakhan nära.

Det finns en märklig paradox i begreppet rasism. Rasism är nämligen inte rasistisk i det att rasisten finns bland människor av alla utseenden. Den frodas lika mycket oavsett vilken hudfärg bäraren av rasismen har. För att travestera Gustaf Fröding kan man säga att rasism är rasism och hat är hat, om än i så gyllne dosor som Barack Obama och New York Times.