En gång i tiden fick svenska skolbarn noga lära sig om alla medeltida intriger i den svenska historien, som Håtunaleken och Nyköpings gästabud, händelser i de ständiga konflikterna mellan Magnus Ladulås söner Birger, Erik och Valdemar. Numera torde den yngre generationen ha ganska dimmiga begrepp om dessa händelser från en tid då Sveriges rikspolitik mest liknade ett avsnitt av någon amerikansk gangsterserie.

De ständiga konflikterna har dock betydelse också för oss. Många har påpekat att en nation uppstår då människor upphör att identifiera sig i första hand med stammen eller klanen och börjar identifiera sig med landet. Därför är en avgörande händelse i en nations tillkomst när dess ledare slutar att kalla sig ledare för en viss etnicitet och i stället börjar kalla sig ledare för ett visst land. Människorna byts ut mot en geografisk plats. Kärleken utökas från släkten till hembygden. I förlängningen leder detta till att man kan sympatisera med människor man aldrig träffat, därför att de bebor samma land, även om man givetvis kan fortsätta att sympatisera med människor om det visar sig att de är avlägset släkt.

Från Olof Skötkonungs tid vid 900-talets slut kallade de svenska kungarna sig ”rex sveorum et gothorum”, det vill säga svearnas och götarnas kung. Så titulerar sig kung Birger Magnusson i ett brev utfärdat i Viborg den 11 mars 1309. Men året därpå, när Birger möter kungarna Erik av Danmark och Håkon av Norge i Helsingborg den 17 juli för att förhandla fred med Birgers upproriska bröder Erik och Valdemar, kallas Birger ”Birgerus Sveciæ Reges”, alltså Sveriges kung. Hans bröder Erik och Valdemar kallas däremot ”Ericum et Waldemarum Duces Sueorum”, alltså svearnas hertigar. Samma inkonsekvens råder om de andra titlarna. Kung Erik tituleras danernas och skåningarnas kung, medan Håkon är Norges kung.

Förändringen sker sedan fort. Efter 1310 kallas kungen nästan alltid Sveriges kung, inte längre svearnas kung. Sverige har därmed blivit en nation. Eller åtminstone två nationer, för ända fram till vår nuvarande kung har titeln varit Sveriges och Götes konung, under vissa tider även Vendes konung. Man kan alltså säga att den svenska nationens födelsedag är den 17 juli 1310 och platsen där Sverige föddes var Helsingborg, trots att den staden på den tiden tillhörde Danmark.

Det hävdas ofta att nationalismen är en uppfinning från sent 1700-tal, eller rent av från Wienkongressen 1815. Det är förvisso sant att mycket av ideologin kring nationen tillkommer vid den tiden, men det var knappast idéer som uppstod i ett vakuum. Människans naturliga vilja till att känna samhörighet med andra hade överflyttats från stammen till landet, från klanen till byn, långt tidigare.

Det är en process som tar lång tid, men nationen är grunden för den moderna staten. Den gemenskap som bygger på en landyta och dessutom ofta ett gemensamt språk och en gemensam kultur kan man bli en del av. Man kan lära sig ett nytt språk och tillägna sig en ny kultur. Men man kan inte byta ut sina förfäder och följaktligen kan man inte bli del av en gemenskap som strikt bygger på blodsband, som klan- eller stamgemenskaper.

En vacker dag kanske detta går upp för alla de ytliga, men pratsjuka tyckare som sätter likhetstecken mellan nationalism och krig, rasism och uteslutning. Varje nation har sin särprägel och gör därför skillnad på vi och dem, men det är inget unikt för nationen, utan så gör alla människor. Nationen erbjuder dock ett ”vi” som man kan bli en del av. Det som stör så många nutida tyckare är givetvis att det ställs krav på den som vill bli en del av nationen. De har inte förstått att kravlöshet är nedlåtenhet och föraktfullhet, eftersom man utgår från att människor inte skulle kunna uppfylla kraven.