Från en källa som jag bedömer som mycket säker har jag hört att samtliga partiledare inför årets valomgångs olika debatter bett om mer fördjupande samtal och om längre tid för att få tala till punkt. Men de har inte blivit bönhörda. Tv tror på sitt koncept med snabba repliker, där partiledarna används som om de vore tuppar i en tuppfäktning och där underhållningsvärdet inte blir större än ett gammaldags marknadsslagsmål.

En sak är i varje fall säker: Inte blir man klokare av att se partiledarna ryka ihop. Ibland skulle man önska att de hade haft vett att faktiskt hålla med varandra om saker som de uppenbart är eniga om. Därför var behållningen i gårdagens debatt i SVT:s Agenda de få ögonblick då partiledarna höll med varandra – till programledarnas tydliga irritation, kan tilläggas.

Att Magdalena Andersson och S redan bestämt sig för att genomföra en svensk ansökan om medlemskap i Nato så snart som i nästa vecka var lika självklart som att det var omöjligt för Andersson att offentligt erkänna det innan partiet fattat beslut. Eftersom Ulf Kristersson företräder ett parti som sedan länge velat se ett svenskt Nato-medlemskap blev deras debatt i den frågan en ömsesidig försäkran om respekt och enighet. ”Inte historiens hetaste duell möjligen”, blev kommentaren från programledaren Anders Holmberg.

När Kristersson på samma sätt uttryckte sin glädje över att ha kunnat göra en uppgörelse med Nooshi Dadgostar om energiskatten avbröts han tämligen bryskt av samme Holmberg. Det Kristersson påpekade, att man i sakfrågor kan enas över blockgränser med partier som man annars är djupt oenig med, var tydligen inget som programledaren fann intressant. De vill ha strid. De får en ovärdig pajkastning och en ytlighet. De tror att så blir det mer underhållande. Men det är inte underhållande, utan tenderar ibland att bli rent pinsamt.

Självklart är det så att programledare som gör debattprogram själva har starka politiska åsikter, även om det inte bör komma fram. Opartiskhet är givetvis en grundförutsättning för bra politiska debatter. Därför är det faktiskt riktigt allvarligt att Camilla Kvartoft i direktsändning stod och ljög publiken rakt upp i ansiktet när hon påstod att opinionsundersökningar visat att ”hälften av väljarna är tveksamma eller till och med emot” ett svenskt Nato-medlemskap. Enligt Kantar-Sifo har svenskarnas inställning i den frågan dramatiskt förändrats de senaste månaderna. Endast tjugo procent är emot ett svenskt medlemskap. 47 procent säger tydligt ja och ifall Finland går med i Nato – vilket verkar vara mer eller mindre klart redan att de tänker göra – då kan ungefär sextio procent av Sveriges befolkning tänka sig att Sverige också blir medlemmar. Om man kan få de siffrorna till att bli att hälften av befolkningen skulle vara emot är man inte opartisk.

Annie Lööf anser att de förslag som SD nyligen kommit med för att komma till rätta med de uppenbara integrationsproblem som påskkravallerna var ett bevis för är rasism. Jimmie Åkesson protesterade högljutt. Just det uppskruvade tempot och pajkastningsstilen gjorde att vi här gick miste om ett fördjupat samtal som faktiskt kunde ha lärt oss något. Hade Åkesson inte pressats in i den offensiva rollen borde han ju i stället ha sänkt garden och frågat Annie Lööf om hon kunde utveckla på vilket sätt de förslag SD kommit med är rasism. Varför är det rasism att vilja sanera förslummade stadsdelar? Varför är det rasism att vilja att uppenbara våldsförbrytare som försöker mörda poliser får sina straff och utvisas? Varför är det rasism att också familjemedlemmar till en förbrytare utvisas, när det uppenbarligen inte är rasism när en familj utvisas för att familjeförsörjaren inte betalt in tillräckligt med skatt?

Åkesson kunde då också ha påpekat att Magdalena Andersson i nästan samtliga frågor sagt samma sak som Åkesson – lite försiktigare ordval och tonläge med i sak samma ståndpunkt. Varför är det rasism när Åkesson säger det, men inte när den statsminister Lööf stödjer säger det?

Tänk om vi hade fått se Åkesson och Lööf i stället sitta i varsin fåtölj och diskutera dessa frågor i lugn och ro. Båda hade troligen framträtt mer till sin fördel. Johan Pehrson, som ibland verkade sur och irriterad, hade helt säkert kommit bättre till sin rätt på det viset. Vi hade kanske blivit lite klokare. Det hade kanske lett till att de politiska samtalen kunde ena mer än söndra. Det är faktiskt det vi behöver mest av allt i Sverige nu. Det är som Ulf Kristersson formulerade det:

– Att prata är enkelt. Att få någonting gjort är konsten i politiken.