När det gäller att försvara yttrandefriheten handlar det om betydligt mer än Rasmus Paludans koranbränningar. Att rättsstaten inte ger efter är grundläggande för vårt samhälles framtid.
Rasmus Paludan vet precis hur man skapar uppmärksamhet. När han anordnar möten och meddelar att han tänker bränna en Koran fungerar människor som uppdragningsbara mekaniska dockor. Var och en gör precis det som förväntas av dem. Polisen ger tillstånd, eftersom yttranderätten är grundlagsskyddad. En mobb muslimer, mest ungdomar, kastar sten på polisen, bränner bilar och vandaliserar offentliga platser. Vissa debattörer uttalar sig för att försvara yttrandefriheten och påpekar att religionsfrihet också innebär rätten att häda religioner. Andra, vanligen debattörer till vänster, säger att provokationen är onödig och förespråkar dialog i stället för polisinsats.
För mig står namnet Paludan för ett trevligt antikvariat på Fiolstræde i Köpenhamn. Jag konstaterar att jag är Fb-vän med Rasmus Paludans pappa, som är kulturskribent för en svensk tidning. Han har för en del år sedan skrivit om sin son:
Min politiska uppfattning skiljer sig radikalt från Rasmus, men det är obehagligt att läsa det som skrivs om honom. Han bör, som min andre son [- - -] påpekat i flera intervjuer, bemötas med argument.
Det viktigaste argumentet är givetvis det ologiska i att bränna Koranen därför att enligt den boken framstår Muhammed som pedofil. Om boken är, som Paludan hävdar, ”den store luderbog” så är den inte en användbar källa för information om den historiske Muhammed.
Men fler än Paludan bör bemötas med argument. De som hävdar att man måste förstå att människor blir så provocerade av koranbränningar att deras reaktioner är fullt förståeliga måste kunna svara på frågan varför andra provokationer inte leder till samma resultat. Ledde utställningen ”Ecce Homo” till att djupt förolämpade, sårade och säkerligen provocerade kristna brände bilar och kastade sten på polisen? Har NMR:s demonstrationer med plakat som innehåller groteska lögner om judar lett till kravaller där judar bränner ner stan? Eller omvänt, har den judiska chabadrörelsens offentliga tändning av chanuckaljus i Stockholm, Göteborg och Malmö provocerat ateister att gå bärsärk på poliser och bilar? Har å andra sidan förbundet Humanisternas annonskampanj ”Gud finns nog inte” lett till vandalisering och kravaller?
Vi vet svaret. Det har inte lett till våldsamheter. Vi kan konstatera att islam är annorlunda. Och om din ryggmärgsreflex nu sade att det jag just skrivit är rasism så är det bara att konstatera att i så fall är förståelsen för att Paludans provokation leder till kravaller också rasism. De låga förväntningarnas rasism, som bekant.
Få frågor är så eldfängda som frågan om vad som är arv och vad som är miljö. Att aggressivitet kan bero på arv är tämligen allmänt accepterat, men vad man gör med sin aggressivitet beror däremot på miljö, eller kultur. Att bli arg för att någon sårar dig är naturligt och hur arg du blir kan förklaras genetiskt. Men ingen genetik i världen kan förklara eller därmed ursäkta bilbränning som svar på koranbränning. Att tro på att det ena är en oundviklig konsekvens av det andra är rasism, en rasism som inte bara odlas av Paludan med vänner, utan också av de journalister som rapporterar om händelserna som om det ena var en naturlig konsekvens av det andra. Och de muslimer som hävdar samma sak är med andra ord rasister mot sig själva, vilket inte är ett så ovanligt fenomen.
Islams problem här handlar om oförmågan att skilja på stat och religion. Francis Fukuyama har i sitt tvåbandsverk Political Order (2011–2014) utvecklat hur idén om maktdelning, mest känd genom den franske filosofen Montesquieu, har ett direkt samband med hur framgångsrik en stat är. Maktdelningsprincipen infördes när USA bildades, men den har mycket äldre rötter. Fukuyama visar på hur den skiljer den katolska kyrkan från den ortodoxa kyrkan. Den katolska kyrkan uppmanade medvetet till sekulära staters bildande och främjade studiet av den romerska rätten, inte rätt byggd på Bibeln.
I antikens Rom och Grekland fanns väl utvecklade stater, men sammanblandningen av stat och religion var tydlig. Den främste härskaren, oavsett vad han kallades, var samtidigt den som frambar offer till gudarna. Det bibliska Israel var däremot en stat där kungen var befälhavare, de äldstes råd stiftade lagar och ledde rättsväsendet och översteprästen styrde över offertjänsten i templet. Kungen hade inget att säga till om i templet, men i gengäld lade sig översteprästen inte i vare sig rättskipning eller statens byråkrati. Samma sak gällde i det forna Indien, där brahmanerna varit och ännu är en kast som har hand om det religiösa, medan andra kaster skötte byråkrati, armé och liknande.
I det gamla Sverige hade kungen inte oinskränkt makt. Vissa saker avgjordes av riksdagen, dit riksdagsmännen valdes efter ett system som visserligen inte var demokratiskt i modern mening, men ändå ett sätt för folkligt inflytande. Kyrkan styrde över andra saker och ingen stod över kyrkans makt i frågor om religion och privatmoral. När kung Valdemar Birgersson fick barn med sin svägerska upprörde det svenskarna så mycket att kungen för att sona sitt brott enligt en del källor vallfärdade till Jerusalem. Hans bröder utnyttjade upprördheten över denna och kungens många andra kvinnoaffärer till att avsätta honom.
Farao i Egypten kunde inte sona några brott, eftersom han sågs som religionens överhuvud och därmed ofelbar. Den bysantinske kejsaren styrde på samma sätt över sin kyrka, vilket vi ser tydligt just i dessa dagar, då patriarkens av Moskva välsignande av Putins krig är en direkt fortsättning på den traditionen. I den muslimska världen har samma förhållande rått, där kalifen styrt både stat och religion. Att terrorgruppen som kallar sig Islamiska Staten vill återupprätta kalifens makt är det alltså en strävan mot det som ses som skadligt västligt inflytande, att dela upp religion och stat.
Det finns bara ett sätt att få de som deltar i kravaller i dagens Sverige att inse att Sverige inte är ett kalifat, att Sverige bygger på principen om maktdelning, där polisen försvarar rättssamhället, inte religionen. Lika lite som Mose lag, Augsburgska bekännelsen, Svenska kyrkans bekännelseskrifter eller Maos lilla röda gäller som lag i Sverige, lika lite ska sharia påverka svensk rättsutövning och svenska polisinsatser. Det är ett bittert piller att svälja om man inte är van vid det.
Tyvärr är det enda medlet att polisen inte faller till föga, inte ägnar sig åt förhandlingar, utan sätter hårt mot hårt; att polisen avbryter upplopp, förhindrar kravaller och fängslar och åtalar de skyldiga. På sikt är det bäst för alla, också de som den hårda vägen lär sig hur Sverige fungerar.
Eller borde fungera.
