Inom socialdemokratin finns en tydlig konservativ ådra, på senare år länge undertryckt, men efter skilsmässan från Miljöpartiet och efter Magdalena Anderssons nyliga upptäckt att Sverige förvandlats, kanske återupptäcks. Här kommer lite hjälp att hitta tillbaka till de konservativa rötterna.
Ofta förknippas konservatism med högerpolitik. Det finns goda skäl till det, som att många klassiska högerpartier, exempelvis Storbritanniens Tories kallar sig själva Conservatives. Men mycket av konservatismens idéer kan man också hitta vänsterut, inom socialdemokratin. Det är egentligen inte så konstigt.
Grundläggande för konservatismen är den tragiska människosynen, att man inte tror människan om så mycket gott. Vi kan vara egoister, elaka, näriga och rent ut sagt djävliga mot varandra. Det som förhindrar människans ondska är vår kulturs normer och spelregler via traditioner, som det därför ligger i allas intresse att upprätthålla. Konservatismens motsats är därför radikalismen och den form av liberalism som vill riva normer och avskaffa traditioner.
Karl Marx människosyn var i allra högsta grad pessimistisk. Människan strävar efter materiella fördelar, menade han. Men samtidigt drömde han om det framtida lyckoriket då proletärerna tagit makten, då denna materialistiska inställning skulle försvinna. Det beror alltså på vilken del av Marx budskap man lägger tyngdpunkten, om en socialist kan ses som konservativ eller radikal.
Men den svenska socialdemokratin har haft en ganska avslappnad inställning till socialismens lärofader. Nils Karleby, en av den svenska socialdemokratins stora ideologer, skriver i Socialismen inför verkligheten (1926) om Marx: ”I den mån hans verk visar sig värdefullt och hållbart för nutiden, bör det bevaras och förvaltas. I övrigt får även det gå och har gått till förgängelse – helt enligt hans egen lära.”
Karleby var för generationer av socialdemokrater ideologen framför andra. När Tage Erlander intervjuade Ingvar Carlsson inför en tjänst som statssekreterare frågade han honom hur väl han kunde sin Karleby. Och Karleby skriver i sitt klassiska verk att arbetarklassen inte står i motsättning till borgerliga ideal, utan att den menar att borgarklassen inte själv utvecklat de ideal den har: ”Arbetarklassens kamp är ett fullföljande av, inte en brytning med borgarklassens verk”.
Det är som Nils Lundgrens ord om den socialdemokratiske professorn Bo Södersten, att han var ”arbetarkonservativ” när Södersten exempelvis sade: ”Betygen är arbetarklassens barns bästa vän”. Han såg att ett samhälle byggt på meriter var mer rättvist än ett som byggde på ärvda privilegier, att betygen var en språngbräda för de fattigare, inte en förtryckarmetod.
Den svenska socialdemokratins förste store ideolog var Axel Danielsson (1863–1899), som tillsammans med August Palm var redaktör för Socialdemokraten och senare grundade tidningen Arbetet i Malmö, vars första chefredaktör han var. Hans stil kännetecknas av ilska över arbetarklassens nöd, kungens och kyrkans makt och kapitalisters rikedom, men han är också konsekvent motståndare till revolutionära metoder och avskaffande av lag och ordning. Han angriper socialdemokratins ”venstra flygel” och förlöjligar dem som vill vara ”radikal, radikalare, radikalast”.
Vid nyåret 1895 skrev Danielsson en ledare i Arbetet där han diskuterar frågan om en socialist, som bör vara internationalist, också kan vara nationalist. Han skriver att ”jag tror på nyttan av en återupplivad nationalitetskänsla” och ”jag kan som mången annan moderat internationalist säga mig älska mitt fosterland”. Han fortsätter:
Men kan en socialdemokrat älska ”våra strömmars brus”, så länge den elektriska kraften i vattenfallen är privategendom, älska ”bäckarnas språng”, så länge endast strändernas ägare få fiska kräftor och högt betalande engelsmän meta laxöring, älska ”den mörka skogens dystra sus” där baggbölarens yxa förjagat skogsnymfen och andra poesier, älska ”stjärnenatten”, varunder en här av utplundrade proletärer hacka tänderna av köld och ”sommarljuset”, i vars sken de få arbeta sig svettiga dag och natt? Kan han älska allt detta? Ja, han kan och bör älska det som ynglingen älskar sina drömmars mö…
Per Albin Hansson återkom ofta i olika sammanhang till denna text.
Den gamla socialdemokratin hade ett bildningsideal där den skötsamme och självlärde arbetaren sågs som föredöme. Tänk att vi i Sverige har haft en finansminister, Ernst Wigforss, vars skrifter ”i urval” omfattar nio volymer! I det filosofiska Hans Larsson Samfundets årsbok för 1958 medverkar Wigforss med en essä Om provisoriska utopier, där han svänger sig med citat som han själv översatt från tyska, engelska och franska och försöker skapa en syntes av så olika politiska tänkare som Marx, konservatismens förgrundsgestalt Edmund Burke (som Marx faktiskt citerar i Das Kapital) och Alexis de Tocqueville, tillsammans med moderna tänkare som Karl Popper, Russel Kirk och Isaiah Berlin.
Han tar upp Kirks grundprinciper för konservatism och kommer fram till att tron på att konservatism innebär bakåtsträvande inte är sann: ”Om man fortfarande kastat längtande blickar på det förflutna har det mera varit efter vad man trott vara detta förflutnas anda än just de former vari denna anda en gång varit förkroppsligad.” Svårigheten, menar Wigforss, är att om man ur denna anda vill skapa något nytt, reagerar konservativa gärna med motstånd. En sorts utopi byggd på lärdomar från det förgångna men med blicken framåt, är därför den lösning Wigforss vill se.
Magdalena Andersson har ju också varit Sveriges finansminister. Förmodligen lär hennes samlade verk inte utges i nio volymer, men kanske vi kan begära att hon åtminstone försöker förverkliga sin företrädares idé, om att lära av det förgångna för att skapa en bättre framtid. I så fall är det en bra startpunkt nu, då hon just upptäckt att det konservativa varnat för det senaste halvseklet har besannats.
