Vi är väl bekanta med fenomenet: rädslan för olikheter. Ytliga skillnader, som hudfärg, exotiska maträtter och liknande hyllas, samtidigt som det finns en uppenbar ovilja att erkänna djupare skillnader, som att vi människor tänker och beter oss olika, beroende på de förhållanden och de platser där vi vuxit upp. Att det finns kulturella skillnader mellan människor vill många göra allt som står i deras makt för att skyla över och inte erkänna.
Detta blir tydligt i frågor som rör invandring. Att påskupploppen skulle ha något med islam att göra förnekas. De måste bero på fattigdom och trångboddhet, enligt detta sätt att argumentera. Den totala tystnad som annars uttalade feminister ålagt sig rörande Uppdrag Gransknings avslöjanden om ”njutningsäktenskap” är ett annat aktuellt exempel. Där kan man jämföra med hur det lät under Metoo och när Paolo Roberto köpte sex.
Men allt handlar inte om Sveriges möte med andra kulturer. Ett annat exempel på samma fenomen är förnekelsen av att det skulle finnas några skillnader mellan män och kvinnor. Smutskastningen och utfrysningen av J K Rowling därför att hon sagt att det är skillnad mellan könen, illustrerar detta.
Frågan är varför det är så viktigt att förneka uppenbara skillnader mellan människor. Jag tror att det handlar om en ogenomtänkt reaktion mot något som går tillbaka till urminnes tider och som förstärkts av betydelsefulla tänkare. Reaktionen menar väl, men leder in i en återvändsgränd. Och det finns ett annat sätt att lösa problemet.
Sedan mänsklighetens begynnelse har vi delat in människor i oss och dem. På många språk är ordet för människa det samma som namnet på den egna gruppen. Vi är människor, de andra är det inte. Tanken att alla människor är lika mycket värda är inte gammal. Tvärt om, om man över huvud taget tillmätte människor utanför den egna gruppen något som helst människovärde var det lägre än det egna.
Genom årtusenden har det hetat att de andra, de som inte är som vi, är omänskliga, både genom sina annorlunda utseenden och barbariska seder. Redan Aristoteles (384–322 f. kr.), i första delen av sitt verk Politico, slår fast att människor som är mycket olika oss lämpar sig bäst som slavar. Oavsett om de är förslavade eller inte gör deras natur att de blir lyckligast om de får leva i fångenskap och tvång.
Ingen annan filosof spelade så stor roll som Aristoteles under medeltiden. Hans ord togs på största allvar. Det flödar sannerligen inte av referenser till de grekiska filosoferna i den svenska forntida litteraturen, men Aristoteles och just hans bok Politico refereras exempelvis i det fornsvenska verket Konungastyrelsen, skrivet omkring 1330. Man var tvungen att förhålla sig till Aristoteles. Detta har präglat vår kultur så starkt att människor som inte har en aning om vad Aristoteles skriver ändå är präglade av hans tankar.
Ett exempel på hur detta kunde gå till är den berömda debatten i Valladolid, Spanien 1550–51. Spanjorerna hade vid den tidpunkten i drygt ett halvt århundrade härjat, bekrigat och förslavat ursprungsbefolkningar i Amerika, men det hade skett under allt starkare protester från den katolska kyrkan, inte minst tack vare prästen Bartolomé de las Casas. Det var han som förmådde påven att 1537 utfärda en bulla om att indianerna var rationella varelser med en själ, som man inte kunde behandla hur som helst.
Det var den spanske kungen Karl I som begärde debatten. På båda sidor var debattörerna kristna humanister som argumenterade utifrån Aristoteles ord. Juan Ginés de Sepúlveda menade att indianerna var barbarer som redan före spanjorernas ankomst bedrev blodiga krig mot varandra, som ägnade sig åt människooffer och kannibalism. Att tvångsdöpa dem och tvinga dem till arbete var därför helt rätt. Det skulle på sikt göra dessa vildar till civiliserade människor.
Mot detta argumenterade de las Casas att indianerna hade sin egen samhällsordning och var disciplinerade enligt den. Bortsett från kannibalismen och människooffren var de lika oss och borde behandlas respektfullt eftersom de uppfyllde Aristoteles krav på att vara goda samhällsmedborgare. Människooffer var visserligen fel, men det var även krig, så om spanjorerna bekrigade indianerna på grund av dessas människooffer handlade spanjorerna på ett sätt som gjorde dem lika dåliga som indianerna.
De las Casas skriver i sin bok Apologética Historia:
Vi betraktar människor som barbarer om de inte har ett skriftsystem eller ett vetenskapligt språk. Men Indiens folk [det vill säga Amerika] skulle kunna behandla oss som barbarer därför att vi inte förstår deras språk.
De las Casas utgår alltså från att vi måste se likheterna med människor som förvisso var mycket olika honom. Att argumentera mot Aristoteles ståndpunkt att människor som är olika oss är lämpade för slaveri, föll honom inte in. I stället måste han argumentera för likheten mellan indianer och spanjorer.
Delvis inspirerad av de las Casas och med direkt hänvisning till Aristoteles skrev Michel de Montaigne i sin berömda essä om kannibalism att han lärt känna en man som i många år bott i Sydamerika. Genom honom förstod Montaigne att ”det inte finns något vilt eller barbariskt hos detta folk, bortsett från att var och en kallar det som strider mot hans egen sed barbariskt”.
Två århundraden senare skrev Montesquieu en ironisk text om förslavandet av svarta att ”dessa kreatur är så svarta och deras näsor så platta att det är omöjligt att tycka synd om dem. Man kan omöjligen föreställa sig att Gud, som är så vis, skulle kunna placera en själ, allra minst en god själ, i en kropp som är så svart”. Som sagt, det är ironiskt och andemeningen är den samma som hos Montesquieu och de las Casas, att den som kallar andra barbar själv blir barbarisk. Ytterligare två århundraden senare, i den lilla skriften Race and history (Unesco 1952) formulerar Claude Lévi-Strauss det så här:
Barbaren är, först och främst, den människa som tror på barbari.
Där har vi alltså en tanke som gått genom århundradena, som mycket lätt kan kombineras med en annan lika urgammal och för många självklar tanke, nämligen den om att alla folk, kulturer och grupper står hierarkiskt över eller under varandra. Och när man alltså lägger ihop dessa tankar blir resultatet att den grupp som anser sig stå överst, i själva verket står lägst. Om jag erkänner att det finns skillnader mellan människor är jag själv barbarisk, enligt detta sätt att se på världen.
Hur löser man då det dilemmat? Givetvis genom att vara ödmjuk, att inte framhäva den egna gruppens eller kulturens värde, att upphöja andra och se ner på sig själv. För den som ser ner på sig själv är ju enligt detta sätt att se den som i själva verket står överst.
Där har vi förklaringen till den svenska självförnekelsen, den västerländska kulturella masochismen. Ödmjukheten måste till för att dölja övertygelsen om att vi är bäst. Chauvinisten som skrävlar är förloraren, medan den självutplånande är segraren. Den som framhåller skillnader är barbar och den som låtsas att skillnaderna inte finns är human och fin.
Men man kan ta sig an detta dilemma på ett helt annat sätt. Strunt i Aristoteles ord om att den annorlunda är en naturlig slav. Det finns en annan idé, som är nästan lika gammal i den svenska kulturen, den som formuleras i Gustav Vasas Bibel 1541:
Samma retten skal wara ibland idher, så för utlendningen som för inlendningen. (3 Mos. 24:22)
Samma lag ska alltså gälla för alla, oavsett om de liknar en eller inte. Lagen värderar inte människor i någon skala där den ena står över eller under den andra. Samma lag ska gälla infödda som främlingar. Om främlingen gör något som infödingen inte brukar göra, så läggs ingen värdering i det, om det är barbari eller bra, utan det som spelar roll är om det är tillåtet eller inte.
Så länge du följer lagen är det oviktigt vilken mat du äter, vilken musik du lyssnar på, vilken religion du har eller vilken hudfärg. Alla ska behandlas efter samma regler och lagar. Svårare än så är det inte.
Det är tillåtet i Sverige att gifta sig som oskuld, men det är inte tillåtet att kasta ut sin dotter från balkongen om hon inte är det. Det är tillåtet att gifta sig och att skilja sig, men inte att förvägra skilsmässa, inte heller att gifta sig för en natt mot en ”brudgåva”. Det kallas koppleri och det är ingen som helst skillnad på vilken religion kunden har. Det är tillåtet att bränna böcker som finns i ens ägo, oavsett bokens innehåll. Det är tillåtet att bli upprörd över att någon bränner en bok som man betraktar som helig, också att ge uttryck för den upprördheten. Men det är inte tillåtet att bedriva upplopp, kasta sten och bränna polisbilar.
