KRÖNIKA. Många invandrare kommer från länder där offentlig dubbelmoral och korruption bland politiker och höga tjänstemän är vanligt. Så är det till exempel i Afghanistan som jag själv kommer ifrån.

Om presidenten eller en minister där meddelar bestämmelser som ska gälla i landet och talar till folket i tv, så är det ett absolut krav att medborgarna rättar sig efter det. Att regeringsmedlemmar och andra höga politiker själva långtifrån alltid lever som de lär, är en del av dubbelmoralen i många länder utanför Europa, men som jag inte trodde var en del av kulturen i Sverige.

Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att jag i Sverige, tusentals mil från Afghanistan, skulle bevittna att samma dubbelmoral existerar här som i mitt födelseland. Jag hade hört om Sverige, om att här har alla människor samma värde och att lagar och bestämmelser gäller lika för alla.

Det känns som om min hjärna kokar över, och det gör mig arg och besviken när jag ser hur de i statsapparaten viktigaste ministrarna i Sveriges regering, statsministern och justitieministern, beter sig. De bryter mot de rekommendationer som de med så skärpta ordalag har krävt att folket solidariskt ska respektera i kampen mot ett dödligt virus. 

Jag har lyssnat på statsminister Stefan Löfven i TV när han har talat till folket. Den 3 november sa han: ”Nu måste alla skärpa sig. Nu behöver varenda medborgare ta sitt ansvar.” 

Statsminister Löfven har också vädjat till svenska folket om att i absolut möjligaste mån undvika trängsel i julhandeln, och i Folkhälsomyndighetens nationella råd, som regeringen uppmanar oss alla att följa, sägs bland annat att vi ska ”undvika att i onödan besöka affärer och köpcentrum”. Sedan går statsministern själv till just de ställen han har manat folket att inte gå till.

För mig är det obegripligt. Jag ser det som ett stort svek att regeringsmedlemmar och andra personer på höga poster, som generaldirektören för MSB, Dan Eliasson, sätter sig över de regler och rekommendationer som gäller alla andra.

Jag arbetar som modersmålslärare och som resurslärare i SFI, utbildning i svenska för invandrare, och alltsedan pandemin drog in över Sverige har mina kollegor och jag gjort allt vi kan för att få våra utländska elever att förstå att de måste följa de rekommendationer som ges av regeringen och Folkhälsomyndigheten. Att tvätta händerna, givetvis. Att hålla avstånd. Att alla måste hjälpas åt att stoppa spridningen av coronaviruset. Det har inte varit lätt kan jag säga. Men vi har kunnat framhålla att i Sverige, till skillnad från i våra hemländer, gäller samma restriktioner för alla som bor här, också för ministrar och andra personer med höga ämbeten.

Den ansvarslöshet som statsministern och justitieministern, tillika migrationsminister, har visat underminerar mitt och alla mina kollegors arbete. Vi kan inte med någon som helst trovärdighet längre säga till alla dem som här kallas ”nyanlända”, att de måste följa svenska regler. Och: ”Här gör till och med regeringsmedlemmarna det, det är inte som i våra hemländer.”

Det gör mig också både förvånad och upprörd att det inte verkar finnas något som helst krav på att ta ett reellt ansvar för sina handlingar hos dem som ska styra landet och vara föredömen för folket. Det är en moralisk fråga som inte verkar bekymra ministrarna, som i stället är fullt upptagna med att tona ned och bortförklara sitt agerande. I mina ögon har de förutom sin trovärdighet också tappat sin legitimitet. Det för tankarna till regeringsmedlemmarna i mitt födelseland Afghanistan. 

TEXT: Zulmay Afzali 
Resurslärare i SFI, skribent 
zulmai.afzali@gmail.com

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.