Därför vill Putin inte avsluta ”det oändliga kriget” i Ukraina

Den 4-5 februari 2026 pågår förhandlingar om en fredsuppgörelse i Abu Dhabi, mot bakgrund av ännu en massiv attack mot Ukraina. Troligen kommer de att misslyckas. Experter förväntar sig inga genombrott – och det gör inte heller Ukraina självt. Samtidigt är det mindre än tre veckor kvar till den 24 februari 2026 – exakt fyra år sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina inleddes.

Kriget, som började som en snabb ”speciell militär operation”, fortsätter nu in på sitt femte år, och det finns inga verkliga utsikter till dess slut vid horisonten. Donbass förblir den viktigaste fronten – precis som under det andra, tredje och fjärde krigsåret, och om man ser bredare, även sedan 2014. Geografin för striderna har knappt förändrats, medan konfliktens politiska logik tvärtom bara har förstenat.

Varför vill inte Ryssland sluta ett avtal och avsluta detta krig? Varför förvandlas förhandlingarna gång på gång till en diplomatisk ritual utan resultat? För att besvara denna fråga måste man gå bortom den förenklade formeln ”parterna kan helt enkelt inte enas” och se på kriget som en politisk process som är fördelaktig för en av parterna just i sin utdragna, oavslutade form.

Förhandlingar som bakgrund, inte som mål

Idén om en ”fredsuppgörelse” har länge blivit ett permanent inslag i den internationella nyhetsbilden. Donald Trump har varit särskilt aktiv med detta, som långt innan sin återkomst till Vita huset gjorde en ”peace deal” om Ukraina till en viktig del av sin politiska retorik. Världsmedia rapporterar regelbundet att ett avtal kommer att komma ”när som helst”, att ”intensiva konsultationer” pågår, att ”parterna är nära en kompromiss”. Men i praktiken visar varken Moskva eller Kiev någon beredskap för strategiska eftergifter som skulle kunna utgöra grunden för en hållbar fred.

Samtidigt är det principiellt viktigt att förstå: för Kreml är förhandlingar idag inte ett verktyg för att avsluta kriget, utan ett sätt att hantera dess externa uppfattning. De behövs för att minska sanktionspressen, för att samarbeta med neutrala länder i det globala syd, för att upprätthålla bilden av en ”rationell aktör” som påstås vara öppen för dialog. Men själva förhandlingarna förutsätter inte något resultat. Deras funktion är processuell, inte innehållsmässig.

I Ukraina förstår man detta väl, därför är förväntningarna på mötena i Abu Dhabi från början låga. Erfarenheten från Minsk, Istanbul och många andra format har lärt Kiev att förhandlingar med Ryssland under pågående offensiver och robotattacker snarare är en del av Moskvas militära strategi än en verklig process.

Krig som maktform

För att förstå varför Ryssland inte har bråttom att sluta ett avtal måste man se på kriget inte som ett misslyckat projekt, utan som en mekanism för styrning som framgångsrikt integrerats i Putins system. Vladimir Putin för detta krig inte bara för territorier, resurser eller ens geopolitisk status. Han för det för processens skull i sig.

Kriget har blivit höjdpunkten av hans makt och möjligen det största ”äventyret” i hela hans politiska biografi. Det är under krigsförhållanden som Vladimir Putin har fått den maximala koncentrationen av befogenheter på ett kvarts sekel, jagat eliten ”under bänken” och mobiliserat samhället kring den överbefälhavarens figur. Det räcker att titta på vilket offentligt framträdande som helst av den ryske ledaren för att förstå vad det handlar om.

Vladimir Putin kommer bokstavligen till liv när han talar om fronten. Han lyser inifrån när han resonerar om nya ryska robotar, om ”soldaternas hjältemod”, om ”motståndet mot väst” och så vidare. På exakt samma sätt, spegelvänt, blir han märkbart uttråkad när det handlar om ekonomi, skatter, produktion eller sociala reformer.

I fredstid tvingas han vara administratör. I krigstid inbillar han sig vara en historisk figur i nivå med Peter den store, en ”samlare av ryska länder” och ledare för en belägrad fästning. Jämförelsen med Peter I är inte tillfällig här: det är inte utan anledning som den föregående förhandlaren från Ryssland, Vladimir Medinskij, förklarade att Ryssland är redo att kriga lika länge som det en gång krigade med Sverige under stora nordiska kriget (1700-1721).

I denna mening har kriget upphört att vara ett politiskt verktyg och blivit dess innehåll. Det förklarar alla misslyckanden, rättfärdigar alla repressalier, skriver av ekonomiska problem och cementerar Putins makt. Ett slut på kriget skulle automatiskt ställa Kreml inför farliga frågor: om priset för detta krig, om dess mål, om förlusterna, om sanktionerna, om landets framtid. Så länge kriget pågår behöver dessa frågor inte ställas. De existerar liksom inte.

Konfliktens ekonomi och frånvaron av önskan om fred

Från 2022 till 2026 har Ryssland lyckats omstrukturera sin ekonomi till formatet av en utdragen militär konflikt. Det ryska militärindustriella komplexet har blivit tillväxtmotorn för vissa branscher, miljontals människor har blivit ekonomiskt beroende av kriget – direkt eller indirekt. För hela regioner har militära order, kontrakt och utbetalningar till anhöriga till döda blivit den viktigaste inkomstkällan. Under dessa förhållanden medför fred – särskilt kompromissfred – inte bara politiska, utan också socioekonomiska risker.

Dessutom tillåter det utdragna kriget Kreml att undvika en tydlig fixering av resultatet. Segern är inte definierad, nederlaget erkänns inte, ansvaret är utspritt i tiden. Varje avtal skulle kräva konkreta beslut, gränslinjer, garantier och framför allt ett erkännande av att de ursprungliga målen för ”den speciella militära operationen” aldrig uppnåddes. För Putins system, byggt på kulten av ledarens ofelbarhet, är detta extremt farligt.

Det är också viktigt att kriget för länge sedan upphörde att vara uteslutande ”Putins”. Intressen från säkerhetsapparaten, byråkratin, militärindustrin, regionala eliter och vanliga ryssar är inbyggda i det. Detta betyder inte att de alla fanatiskt stöder striderna. Men det betyder definitivt att en betydande del av systemet saknar motivation för snabb fred. Systemet har anpassat sig – och det är det värsta av allt.

Donbass som utnötningskrigets trofé

Det faktum att Donbass förblir den viktigaste fronten fyra år i rad säger också mycket om krigets karaktär. Detta är inte ett krig av manövrar och snabba beslut, utan ett krig av utmattning och politisk envishet. För Kreml är Donbass inte bara ett territorium, utan en ideologisk trofé, där allt började redan 2014. Dess ockupation och gradvisa ”nedmalning” av ukrainska resurser här har större betydelse för Moskva än några diplomatiska kombinationer.

Ur Rysslands perspektiv arbetar tiden inte emot dem, utan för dem. Även i avsaknad av strategiska genombrott minskar konfliktens förlängning det internationella samfundets känslighet, förändrar Ukrainas allierades prioriteringar och skapar en illusion av ”normalisering” av kriget som en permanent bakgrund till europeisk politik.

Kriget som den nya vardagen

Således ligger nyckelproblemet med fredsuppgörelsen inte i att parterna ”inte kan enas”, utan i att åtminstone en av dem – Ryssland – helt enkelt inte vill avsluta kriget som sådant. För Kreml har detta blivit systemets funktionstillstånd.

Så länge kriget förblir en källa till makt, legitimitet och intern mobilisering för Putin, kommer alla förhandlingar att vara dömda till att vara imitationer. I denna mening är mötena i Abu Dhabi bara ännu ett avsnitt i en lång diplomatisk krönika, som liknar någon oändlig latinamerikansk såpopera. Fast bakom varje avsnitt finns blod och död för tusentals människor och lidande för miljoner.

Fyra år efter den 24 februari 2022 har visat: kriget i Ukraina har blivit den ”nya normaliteten” för Putins Ryssland. Och det är just detta, inte frånvaron av kompromissformler, som gör det verkligt oändligt i deltagarnas subjektiva uppfattning av processen.