I andra världskrigets fasors efterskalv etablerades en underförstådd konsensus om att mänskligt beteende framför allt förklaras av miljöfaktorer. Grumliga historiska uppfattningar om folkslags genetiskt nedärvd essens i kombination med beteendegenetikens initiala brist på reproducerbarhet, befäste den sociologiska förklaringsmodellens dominans. Men det gångna decenniet har kännetecknats av ett vetenskapligt paradigmskifte på detta område.

Tekniska landvinningar har möjliggjort storskalig genetisk sekvensering som för första gången levererat habila resultat om hur komplexa drag och beteenden styrs via gener. En av forskarna som var delaktig i denna vetenskapliga revolution är svensken David Cesarini, ekonomiprofessor vid New York University och forskare i beteendeekonomi och beteendegenetik. Benjamin Kalischer Wellander träffade honom en höstdag i New York för att diskutera hans forskning och den övergripande vetenskapliga pendelrörelsens nuvarande riktning. Samtalet berörde även förhållandena mellan lotterivinster, lycka, ojämlikhet och folkhälsa.

Kan du berätta lite om din bakgrund?

– Jag började på Handelshögskolan när jag var 17 år gammal. På Handels får man en bred skolning i företagsekonomi, marknadsföring och nationalekonomi. Jag drogs mest till nationalekonomi, då jag tyckte verktygen var användbara för att förstå samhället. Jag tillbringade ett år i Oxford och ett år på London School of Economics, där jag gjorde en magisterexamen i nationalekonomi. Sedan gick ett år till diverse sidoprojekt, inklusive en bok om sovjetisk anti-regimhumor som jag skrev tillsammans med Claes Ericson. Här har du ett exempel på skämten vi förevigade: ”Varför läser KGB-agenter alltid i grupper om tre? En vet hur man läser, en hur man skriver och en som håller koll på dessa misstänkta intellektuella.” De här skämten var inte bara underhållande, de var en viktig ventil för människor som levde under det konstanta oket av den totalitära staten. Jag blev intresserad av hur humorn kunde fungera som copingstrategi.

Det låter ju lite kopplat till människors sätt att vara och fungera bortom abstrakta modeller. Fanns det tidigt en dragning till beteendeekonomi?

– Ja, kanske, jag kom nog fram till att nationalekonomi kan vara lite väl atomistisk, och ibland betonade teknisk och matematisk elegans på bekostnad av substans. Samtidigt finns det ju ett stort värde i att skapa en gemensam begreppsapparat, där en sak bara betyder just en sak.

Så vad är egentligen beteendeekonomi?

– Det finns lite olika definitioner. En som jag personligen gillar är att det handlar om att ta insikter från psykologisk forskning på allvar och försöka integrera dem i den nationalekonomiska verktygslådan. Det kan handla om att göra realistiska antaganden om vad som motiverar människor. Det kan också handla om att förstå människors felaktiga föreställningar och förväntningar på framtiden, och förstå hur dessa påverkar deras beslutsfattande. Nobelpristagarna Gary Becker och Daniel Kahneman var viktiga förgrundsfigurer här.

Kan man säga att det handlar om att röra sig bort från den abstrakta föreställningen om människan som ett slags homo economicus och ta hänsyn till andra motiverande faktorer?

– Lite grann, det är en del av det. Men det handlar som sagt även om att förstå människors kognitiva begränsningar. Även när vi är själviska är vi kanske inte det på det mest rationella sättet. Medicin är ett bra exempel – man ser ju att vissa människor inte tar sina läkemedel eller vägrar vaccinera sig. De avstår alltså från en teknologi som fungerar för att de har ofullständig information eller en felaktig bild av verkligheten.

Hur föddes det här synsättet?

– Det började med att en stiftelse, Russel Sage Foundation, hade en idé om ett tvärvetenskapligt symposium för psykologer och nationalekonomer för att stärka banden dem emellan och kanske få till stånd en konstruktiv dialog. Många ledande akademiker var skeptiska till att det skulle bli ett livaktigt utbyte eller att folk ens skulle dyka upp. Men de fick fel. Bland de delaktiga vid det första mötet, som ägde rum på 1970-talet, återfanns bland annat de blivande nobelpristagarna Daniel Kahneman och Dick Thaler. Det blev ett viktigt startskott för fältet.

Förstår du världen genom preferensanalys? Skiljer sig ditt sätt att se på verkligheten från hur andra människor ser på den?

– Ja, lite grann. Ofta kommer man långt genom att fråga sig vad en människa vill uppnå och vilka medel som står vederbörande till buds. Jag vet inte om mitt sätt att se på verkligheten skiljer sig dramatiskt från andras, möjligen är jag lite mer cynisk [skratt].

Vad styr komplexa drag som ekonomiska och politiska preferenser – arv eller miljö?

– Som alltid är det en blandning. Syskons utfall tenderar att vara positivt korrelerade, delvis på grund av att syskon växer upp i en gemensam miljö. Men detta räcker inte alltid som förklaring. Tillsammans med forskare från Handelshögskolan och Karolinska Institutet blev jag engagerad i ett projekt där man jämförde en- och tvåäggstvillingars ekonomiska preferenser, beteenden och utfall. Sverige har ett av världens bästa befolkningsregister, inklusive tvillingregister. Vi kunde visa att personer som har växt upp i samma hem är alltmer lika i termer av preferenser och ekonomiska utfall. Med svenska myndighetsregister kan man till exempel jämföra tvillingar, hel- och halvsyskon samt adopterade syskon (som alltså växt upp tillsammans men har olika biologiska föräldrar). Vi kunde se att fastän uppväxtmiljön delades i lika hög grad av alla fann vi att ju mer genetik syskonen hade gemensamt, desto mer lika var deras preferenser.

Hur kom du egentligen in på det här med genetik?

– Jag doktorerade vid MIT och blev indragen i ett projekt som startades er tidigare Bulletin-kollega Björn Wallace och en professor på Handels, Magnus Johannsson, som jag kände sedan tidigare. De senaste tio åren har vi ägnat oss mest åt molekylär genetik. Det var lite en slump att det blev så. Väldigt länge var de här tvillingstudierna det enda man hade att gå på. Det var helt enkelt inte tekniskt möjligt att studera den genetiska koden på molekylär nivå hos tusentals individer till rimlig kostnad och tidsåtgång.

– I början fanns en del föreställningar att man skulle kunna hitta enstaka ”intelligensgener” eller ”brottslighetsgener” med enorma effekter, men i dag är konsensus att sådana saknas. Komplexa drag som intelligens, brottsbenägenhet och ekonomiska preferenser styrs inte av ett fåtal gener med stora effekter, utan av tusentals genvarianter, var och en med en liten effekt. Vår forskargrupp var tidig med att förstå detta och inse att det skulle krävas enorma dataurval, kanske med hundratusentals individer, för att skatta dessa effekter med statistisk precision.

– Runt 2010 när vi kommit igång med att publicera våra rön från tvillingprojektet började saker och ting röra på sig. Sekvenseringstekniken hade blivit tillräckligt effektiv och billig för att kunna studera stora populationer. Vi tog del av dessa landvinningar och var några av de första att få fram studier som faktiskt gick att replikera. I våra senaste studier ingår flera miljoner individer, vilket gör att vi kan identifiera tiotusentals genvarianter trots att var och en har en liten korrelation med komplexa drag. När man väger samman dem får man ett mått som faktiskt går att använda. Polygenetisk prediktion kallas det, att man väger samman många små effekter till en sammanlagd effekt. Jag tror det behövs en samhällsdebatt om vad det här kan leda till i framtiden.

Utveckla!

– Det går redan nu att till viss del fastställa vilka som har ökad risk för hjärtinfarkt och många andra allvarliga sjukdomar. Man kan till exempel ställa frågor om familjehistoria. Hälsoprognoser som rakt av utgår från den genetiska koden kan öka träffsäkerheten i försök att identifiera patientgrupper, till exempel person med förhöjd sjukdomsrisk som skulle kunna ha nytta av en viss förebyggande behandling eller intervention. I USA pågår just nu en ganska livlig diskussion om huruvida verktygen är redo för kliniska tillämpningar. En del anser att för vanliga hjärt och kärlsjukdomar så är vi redan där, och optimisterna tänker sig en framtid där genetisk information blir allt viktigare inom sjukvården.

– En del länder, exempelvis Estland, har redan kommit ganska långt i processen att integrera biobanksdata med den offentliga vården. Men det här reser naturligtvis etiska frågor. Om den offentliga sjukvården ska ha genetisk information om alla så måste den förvaltas på ett sätt som uppfattas som legitimt och det måste finnas samtycke i alla delar. Ett annat exempel är embryonisk screening. Redan nu förekommer det att man letar efter riskfaktorer för allvarliga genetiska sjukdomar bland äggceller som befruktats i laboratorier, för att kunna välja ut ett friskt embryo att implantera i mammans livmoder. Screening görs nu även för andra utfall och det finns företag som påstår att de kan välja ut embryon med högst intelligens – typ som i filmen Gattaca. Det snällaste man kan säga om den sortens utfästelser är att de är spekulativa överdrifter.

– För hälsoutfall tror jag de flesta tycker att det finns situationer (framför allt svåra ärftliga sjukdomar) där det är motiverat att använda sig av den nya tekniken. Men därifrån är steget rent tekniskt inte långt till att man använder tekniken även för utfall som inte har direkt med hälsa att göra, såsom att selektera embryon för intelligens eller atleticism. I det fallet blir det en mycket svårare etisk fråga, som vi förmodligen kommer att behöva hantera de kommande åren. Men vetenskapen har fortfarande en del frågetecken att räta ut innan vi är där.

Vilka luckor behöver fyllas igen menar du?

– Framför allt handlar det om att förstå vilka gener som faktiskt påverkar – alltså är själva orsaken till – vissa drag, och kunna särskilja dessa från gener som bara råkar samvariera med miljöfaktorer som forskaren inte observerar.

Hur bär man sig åt för att lyckas med det?

– Ofta genom att använda sig av syskondata eller andra släktingar. Genetiska skillnader mellan två syskon som delar sina biologiska föräldrar är slumpmässigt fördelade. Så när en association med en gen inte försvinner i syskonanalyser är det ganska starkt belägg för att genvarianten påverkar utfallet. Tyvärr kräver den här typen av studier mycket stora urval.

Du har varit medförfattare till artiklar som gjort gällande att de flesta slutsatser om genetikens betydelse för sociologi och ekonomi varit felaktiga. Har du varit del av en vetenskaplig reform?

– En liten del kanske, men modern forskning är en lagsport! Mycket av det vi, och många andra, argumenterade för i början är konsensus i dag. Sannolikheten att en slumpmässigt utvald genetisk markör har en mätbar effekt på ett visst utfall är som regel mycket låg. Därför testar man ofta miljontals hypoteser genetiska studier. Om man testar så många hypoteser kommer man att upptäcka många falska samband om man tillämpar traditionella statistiska kriterier (såsom en signifikanströskel på 5%). Därför är det nu standard att använda sig av mycket strängare kriterier än vad många är vana vid. Våra slutsatser om hur stora underlag som skulle behövas för att kunna särskilja faktiska fynd från skenresultat har hållit streck, och på bara ett decennium gick vi från en situation där det mesta som publicerades inte var reproducerbart till en situation där det kommer ut nya, och pålitliga, rön nästan varje vecka. Verktygslådan är utbytt och standarden är i dag en helt annan. Det är ett veritabelt paradigmskifte, och ibland slås jag av hur snabbt det gick.

När ni för drygt tio år sedan identifierade att de statistiska underlagen var för små, visste ni då att det skulle bli tekniskt möjligt att sekvensera tillräckligt mycket för att lösa problemet?

– Ja, det skulle jag nog påstå att vi visste. Kostnaden för sekvensering hade en exponentiellt sjunkande trend redan då, så man kunde förstå att det bara var en tidsfråga innan det skulle vara riktigt billigt att sekvensera i hela världen.

Vetenskapen följer ibland en pendelrörelse, där vissa hypoteser är förhärskande tills riktningen helt svänger. När det kommer till mänskligt beteende känns det som att pendeln har varit långt ute på den sociologiska kanten rätt länge nu, där miljöfaktorer varit huvudsaklig förklaringsmodell, men att det nu håller på att svänga om. Har det funnits moraliska och politiska föreställningar som hämmat forskningen om beteende och genetik?

– Ja, så är det. Beteendegenetik har alltid varit kontroversiellt, och det finns en trist historia som alla forskare som verkar inom fältet har en skyldighet att känna till och förhålla sig till på ett ansvarsfullt sätt. Det har alltid funnits ideologiska strider om beteendegenetiska rön och det är inte ovanligt att forskare blir indragna i olika infekterade debatter. Visst förekommer det att folk försöker utnyttja forskningsrönen i politiska syften.

Jo, man har ju sett hur exempelvis identitär alternativhöger misshandlar vetenskapliga resultat i sin kvasiargumentation om varför kulturgemenskaper vilar på genetisk grund.

– Ja, sådant är bara trams. Och det skapar mycket förståeligt aversion mot hela forskningsfält. Det hela blir heller inte bättre av att fältet länge höll ganska låg metodologisk kvalitet, där långtgående slutsatser dragits på otillräckliga underlag. Men jag är ganska hoppfull inför framtiden.

Din forskning förefaller ha två olika inriktningar. Dels en som handlar om genetik och tillhörande statistisk metodologi, dels en som handlar om effekterna av att ha vunnit på lotteri. Varför är det intressant att veta hur det går för lotterivinnare?

– Det är ofta värdefullt att veta hur folk påverkas av ytterligare finansiella resurser, till exempel när man försöker utvärdera ett förslag om att omfördela inkomster på ett visst sätt. Från observationella studier vet vi att rika människor har bättre hälsoutfall än de mindre bemedlade, men det betyder inte nödvändigtvis att sambandet uppstår på grund av att inkomst påverkar hälsa. Det skulle även kunna vara så att de personlighetsdrag och förmågor som leder till ekonomisk framgång också bidrar till bättre hälsoutfall. Lotterier är intressanta eftersom de är ett slags naturligt experiment som påminner lite om en randomiserad studie. Det blir därför ett finurligt sätt att mäta den rena, eller kausala, effekten av hur pengar påverkar människor.

– Tillsammans med Erik Lindqvist, Robert Östling med flera har vi använt oss av data från svenska lotterier i flera projekt där vi studerar effekten av förmögenhet. På 1980- och 90-talen fanns så kallade vinnarkonton. Det var bankkonton där man sparade pengar till ränta, men där man också deltog i ett månatligt lotteri. Ursprungligen var det statligt subventionerat och ett slags social ingenjörskonst, med syfte att stimulera framför allt yngre människor att spara. När det var som mest populärt hade varannan svensk ett vinnarkonto. Vi lyckades länka ihop kontonumren med information som finns om kontohavaren i svenska register, vilket gjorde att vi kunde studera en mängd utfall.

– Vi har också data från ytterligare två lotterier. För varje vinnare kunde vi ta fram kontrollpersoner med samma chans att vinna (som hade lika många lotter) men som inte vann. Inom varje sådan grupp blir det som en randomiserad studie, där en person blir rik och de andra inte blir rika. Därefter har vi kunnat utvärdera den isolerade effekten av förmögenhet på arbetsutbud, lycka, hälsa, politiska attityder och mycket annat.

Och vad kom ni fram till?

– Den korta sammanfattningen är att det varken verkar finnas några starka positiva eller negativa kausala effekter av förmögenhet, åtminstone inte på de flesta hälsotufall och politiska uppfattningar som vi har tittat på. Folk arbetar lite mindre efter en stor vinst, men det hör till ovanligheterna att de helt slutar att jobba. Vinnare blir mer kritiska mot kapitalskatter, men vi ser inga tydliga belägg för att deras politiska attityder inom andra områden påverkas.

– Överlag så beter sig vinnare ganska ansvarsfullt. Väldigt få slösar bort hela förmögenheten första åren efter en vinst. De flesta hälsoutfallen vi har tittat på tycks inte påverkas nämnvärt. Ett intressant undantag är dock att vinnare konsumerar något mindre psykofarmaka (särskilt antidepressiva och lugnande läkemedel). De är också lite mer nöjda med livet och kanske även något lyckligare. Lycka och nöjdhet med livet utvärderade vi genom egna enkäter som vi skickade till lotterideltagarna många år efter lotterivinsten.

Vad är skillnaden mellan lycka och nöjdhet med livet?

– Skillnaden är att nöjdhet med livet inte bara handlar om vilka känslor av välbehag eller eufori en person upplevt nyligen, utan även fångar information om hur personen utvärderar sin levnadssituation i sin helhet. Vi småbarnsföräldrar kan nog relatera till det här med att lycka och nöjdhet/mening inte alltid är samma sak [skratt]. Vissa saker minskar välbefinnandet på kort sikt men ökar den övergripande känslan av tillfredsställelse med livssituationen. Något förvånande är det bara avseende nöjdhet med livet där vi kan se en tydlig effekt av förmögenhet. Min magkänsla säger mig att upplevelsen av lycka också förmodligen ökar, men att vi inte kunde fånga den sanna effekten i vårt material.

Är rika lottovinnare lika lyckliga och nöjda med livet som de som tjänat samma pengar genom förvärv?

– Det är en väldigt bra fråga! Vi har försökt titta på det genom att jämföra lycka mellan låg- och höginkomsttagare, och sedan jämföra skillnaden i lycka mellan dessa grupper med våra lotteriresultat.

– Då ser vi faktiskt att denna skillnad är jämförbar med våra lotteri-estimat. En lotterivinst som är tillräckligt stor som skillnaden i förmögenhet mellan rika och fattiga har ungefär lika stor effekt som skillnaden i lycka mellan hög- och låginkomsttagare. Så svaret verkar vara: Ja, man blir lika lycklig oavsett hur man fått pengarna – men det är ju å andra i sidan inte ett fullständigt svar. De som har blivit rika genom eget förvärv kan ju vara lyckligare av andra skäl än de reda pengarna, till exempel tillfredsställelsen med att ha klarat utmaningar och förverkligat uppsatta mål.

Hur ser det ut vad gäller hälsoutfallen då?

– Där ser man att rika människor tenderar att äta nyttigt, träna och leva längre. Det är dock högst oklart vad det beror på. En del har trott att finansiell stress gör att människor inte hinner prioritera att ta hand om sin hälsa, och att det skulle kunna lösas genom omfördelning. Så är det säkert i vissa fall, men utifrån våra resultat är jag tveksam till att detta kan vara hela förklaringen. Lottovinnare blir alltså mer nöjda med livet och troligen lyckligare, men deras hälsobeteenden tycks inte ändras nämnvärt i de flesta fall. Troligen är utbildningsnivå viktigare än förmögenhet för den typen av beteende.

Det där är ett intressant fynd. Sverige går ju åt ett alltmer ojämlikt håll och det diskuteras mycket vad som bör göras åt det. Andreas Cervenka har fått stor uppmärksamhet för sin problematisering av att de rika blir allt rikare och sitt förslag om hårdare beskattning av ISK-konton. Samtidigt verkar få ha ställt sig frågan om vilken sorts ojämlikhet som är viktigast. När man jämför länder är utbildningsnivå en viktigare prediktor för folkhälsoutfall än hur mycket landet lägger på sjukvård. Varken ökad omfördelning eller ökade resurser till sjukvården verkar kunna råda bot på ojämlikhet i livslängd, sjuklighet och andra viktiga folkhälsoutfall.

– Så är det nog. Det är inte otänkbart att det är mer relevant för politiker att lägga vikt vid skillnader i utbildningsnivå än vid förmögenhet. Å andra sidan tycker jag att ojämlikhetsfrågan har varit relativt frånvarande i den gångna valrörelsen. På Bo Lundgrens och Göran Perssons tid minns jag det som att det var ett mycket större fokus på ekonomiska rättvisefrågor, och metafrågan om vad ekonomisk rättvisa egentligen är. Nu verkar debatten mest upptagen av rättspolitik och kulturfrågor.

Jo, själv skulle jag väl tro att frågan kanske återfår sin aktualitet om några år igen. Just nu verkar både Moderaterna och Socialdemokraterna upptagna med att försöka återta förlorat förtroende i rättspolitiken och invandringsfrågan. Får vi likt Danmark en samsyn om migration och riktningen på rättspolitiken, kan jag tänka mig att gamla skiljelinjer får förnyad relevans. Men nu har tiden sprungit ifrån oss. Det var trevligt att prata med dig, David! Lycka till med din spännande forskning, och hoppas vi ses i Sverige eller USA någon gång igen.